15 december 2006

Medelklassens snällhet skapar klyftor

Jag är uppväxt, och bor fortfarande, i Hammarkullen där vi har ett transkulturellt lokalt samhälle med boende från över hundra folk samt en blandning av folk från under- till överklass. Akademiker från Argentina träffar och umgås med arbetslösa från Sverige eller företagsledare från Libanon. Prinsar från Centralafrika träffar fattiga och rika från Sydkorea och Chile. Före detta fångar och kvinnor som levt under slaveri studerar tillsammans. Detta överskridande av identiteter tränar oss att uppskatta likheter och olikheter.

Själv har jag därför reagerat när jag hamnat i grupper med ett radikalt snällhetsideal. Detta enhetliga ideal uppstår inte bara i vissa svenska medelklassmiljöer utan man kan stöta på det i exempelvis delar av persisk överklass, och ännu vanligare är det i delar av nordamerikansk medelklass. Men kultur är aldrig en mängd. Kultur är aldrig enhetligt. Som alla andra kulturer överskrider snällhetsidealet en uppdelning i folk och klass.

Det radikala snällhetskravet kan ändå förstås som ett ideal i delar av medelklassen. Idealet kan i sin tur förstärkas inom kyrkan eller inom alternativ och fredsrörelse.

Jag menar att snällhetsidealet skapar åtminstone två hot mot ett solidariskt och tolerant samhälle.

1 En konsekvent snällhets-fostran hindrar både barn och vuxna att träna och utveckla verktyg för att hantera konflikter. Om gräl, utskällningar, höjda röster är uteslutet får vi bara två verktyg kvar: Baktaleri utan konfrontation. Och att dra sig undan från den som är jobbig.

Den som inte kan kontrollera och hålla sig lågmäld blir utfrusen. I snälla grupper drar man sig undan snarare än knuffar ut. Därför blir utfrysningen svår att upptäcka.

Det här innebär inte bara att enstaka individer utesluts från gemenskapen. Hela grupper blir uteslutna. De som kommer från folk eller klasser där gräl eller högljudd argumentation är vanligare, och även uppmuntras, utesluts ur den snälla självkontrollerande delen av medelklassen. Därmed riskerar vi att få en av de effektivaste klassbarriärerna sedan adeln tappade sin dominanta ställning. Barriären får dessutom kulturrasistiska konsekvenser. Den skapar skillnader, gränser och murar gentemot andra folkslag.

2 Ett barn som inte får någon respons utvecklar asociala beteenden. Det hindras från att lära sig gemenskapens färdigheter. Om ett barn aldrig möter motstånd: höjda röster, ilska eller starka känsloyttringar riskerar det att hindras i sin sociala utveckling och mognad. Thomas Ziehe, professor i sociologi visade under en föreläsning 18 november 2004 hur alltfler barn och elever går in i självvärldar. Självvärldarna behöver inte vara barnets privata värld. Det kan vara små eller stora gemenskaper kring intressen eller studier. Men i självvärlden får man svårt att upptäcka och förstå det som är främmande, det som är utanför självvärlden.

Ziehes förklaring är att dessa barn och elever har vuxna runt omkring sig som sedan 68 klarat av upproret mot auktoriteter. Barnen är inte vana vid att vuxna i omgivningen höjer rösten eller skäller på dem. Barnen möter inget motstånd. Då kan de inte heller själva göra motstånd eller uppror.

Dagens ideal av supersjälvkontroll och snällhet kan göra att delar av medelklassen lever i sociala bubblor. Om enda tekniken att hantera ilska och upprördhet – egen eller andras – blir att dra sig undan riskerar vi att inom några år närma oss ett apartheidsystem som inte styrs av tullar, nationsgränser, lagar eller regler. Det styrs istället av inlärda färdigheter och beteenden, det styr med a-sociala dispositioner.

Hur en gemenskap klarar konflikter eller bråk handlar inte om attityder och goda tankar. Det handlar om lång vana och träning. Tekniker och metoder för att ingripa och hantera konflikter, makt eller dominans bör därför bli återkommande inslag i skolschemat, på yrkesutbildningar och på fackliga kurser.

Per Herngren

Rörelsekotterier hot mot folkrörelser

Under 1800 o 1900 talet byggde folkrörelserna upp demokratiska principer som med tiden fick definiera själva begreppet folkrörelse.

  • En person en röst var en grundläggande princip. Principen vände sig mot att de som ansågs bidra mer till samhället fick fler röster.
  • En annan var öppenhet och rättigheten att delta i föreningen oberoende av om man var populär eller inte, hade rätt åsikt eller inte, var obekväm eller inte.

Dessa principer har institutionaliserats av staten. Exempelvis får en organisation inte registrera sig och kalla sig ideell förening om medlemmarna väljs in i föreningen. Alla som inte bryter mot stadgarna eller s k objektiva regler har rätt att ansluta sig och delta i en ideell förenings verksamhet. Dessa objektiva regler kan handla om ifall man betalt medlemsavgift, har rätt ålder, ej är ansluten till organisation som är motstridig. Fyller man kriterierna kan man inte uteslutas eller vägras inträde i föreningen.

Under senare år har det blivit mer accepterat i vissa rörelser att bryta med folkrörelseprinciperna.

  • Deltagare i ex aktionsgrupper väljs ut av de gamla deltagarna. Skälet kan vara att man trivs att arbeta med just de man väljer in. ”Det måste kännas rätt om jag ska jobba med någon.”
  • Medlemmar som inte tillhör innegänget (kotteriet) men ändå deltar i arbetet, förlorar ibland sin beslutanderätt. ”Varför ska de som inte gjort något ha besluträtt?”

Dessa tendenser undergräver folkrörelsernas principer och därmed också en viktig tradition.

En del menar att folkrörelserna håller på att gå under för att ersättas med nya sociala rörelser som är informella och verkar i nätverk. Jag tror dock att folkrörelserna bidrar med något avgörande för demokrati och att de är värda att utvecklas och bli ännu mer demokratiska. Detta kommer innebära komplexa formella regler för mötestekniker och organisering som blir mycket mer avancerade än i dagens folkrörelser. Istället för att närma sig formerna för nya sociala rörelser bör folkrörelser fokusera på träning och innovativ utveckling av avancerade metoder för att motverka dominans och förtryck, öka möjligheten till omsorg och solidaritet.

Dagens stora hot mot folkrörelserna kommer kanske inte från kommersialismen eller nationalstaten utan från nya anti-folkrörelseströmmar bland aktivister.

Per Herngren

01 december 2006

Kurser i proaktivt konfliktingripande & ickevåld

Kurser i proaktivt konfliktingripande, ickevåld och organisationsutveckling

Grundkurs steg 1

fredag-lördag 4-5 maj 2007

Fortsättning samt Träning för tränare

4 dagar på Solvikens kursgård steg 2-3

torsdag-söndag 14-17 juni 2007

*För kursinformation och anmälan

30 november 2006

Möjligheten att delta aktivt i en grupp

Som yrkesskadad gammal x-doktorand i sociologi och tränare i ickevåld använder jag nångång matematik för att förstå hur grupper fungerar.

Här är en formel som antyder hur möjligheten att delta aktivt i en grupp närmast halveras från 7 till 9 deltagare: Antal individuella relationer (missförstånd, konflikter, presentationer, lära känna) är lika med n(n-1)/2. Resultatet blir 21 med sju personer, och 36 med nio personer, och 55 med elva personer i en grupp. Någonstans vid 7-8 personer krävs det att några i gruppen blir passiva eller lydiga för att gruppen ska fungera. Alternativet är att dela upp tid för samtal, beslut och gemensamt arbete i mindre grupper …

Per Herngren
2006-11-30, version 0.1

10 november 2006

Konservatism som maktteknik

När jag uppdaterade ett motståndslexikon som kanske kommer på mina hemsidor försökte jag tolka om konservatism från uppfattning till en maktpraktik. Detta är inte tänkt att bli en komplett definition utan snarare förskjuta förståelsen – att ideologier finns i praktiker snarare än i medvetandet. Synpunkter någon?

Konservatism: Dagens främsta konservativa maktteknik är: Vi kan inte börja förändra, alla måste ändra sig samtidigt: Sverige kan inte börja, det måste ske globalt. Göteborg kan inte lösa det här, det måste lösas nationellt. Det är inget vår avdelning kan göra något åt, det måste ske i hela företaget. Nej, vår lilla förening kan inte börja lösa den här frågan, vi kan bara skapa en opinion för att Samhället ska ändra sig. Vadå börja, revolutionen kommer när produktionsförhållandena är tillräckligt utvecklade. Motsatsen mot vår tids konservatism är exemplets makt, unilaterala avtal och beslut, direkt aktion, proaktivt motstånd, alternativt samhällsbygge, Gandhis konstruktiva program, rättvis handel.

24 oktober 2006

Jag hör vad du säger - en maktteknik

Inom delar av konfliktlösning och ”aktivt lyssnande” brukas frasen ”Jag hör vad du säger” för att visa att man lyssnar. Jag föreslår här att den ofta fungerar som en maktteknik.

Enligt Anna Gunnarsson, sjuksköterska på psykiatrisk klinik, används ”jag hör vad du säger” gentemot patienter för att tala om att man hört, utan att lova att man kommer att göra det de frågar efter och utan att antyda att man håller med.

Den nyttjas, enligt Anna Gunnarsson, för att ”inte gå med i patientens sjukdom” - uttryck inom psykiatrin - men ändå bejaka att patienten själv upplever eller tycker så.

”Jag hör vad du säger” kan i olika sammanhang motsvara:

  • bekräftelse på att man förstår, utan att gå med på vad den andre säger
  • ”jag har inget intresse att bidra mer till det här samtalet”
  • klappa på huvudet
  • avspisande
  • jag förstår dig så du behöver inte förklara mer
  • snälla, kan vi sluta det här samtalet och prata om något annat

Per Herngren

2006-10-24, version 0.1

17 oktober 2006

Kritik mot integration

Integration kommer ursprungligen från latinets integrare – något som inte är helt görs helt.
Här är en suverän kritik av integrationstänkandet från Statens Offentliga Utredningar:
SOU 2005:41 Paulina de los Reyes & Masoud Kamali, s 7-8

”Integrationspolitiken sätter upp ett mål om lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund samtidigt som den vilar på antaganden om människors inneboende olikheter. Särskiljandet mellan de som integrerar och de som ska integreras etablerar även en hierarkisk ordning. ntegrationens skapande av skillnad berör inte bara etniska minoriteter och personer med invandrarbakgrund, utan även formeringen av ett föreställt majoritetssamhälle.

En av de viktigaste invändningarna mot integrationstänkandet är således att det utgår från två fördefinierade och hierarkiskt rangordnade kategorier; ett ”vi” som ska integrera och ett ”de” som ska integreras. Denna polariserade verklighetsuppfattning är i sin tur beroende av den anonymisering och homogenisering som döljer sig bakom användningen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare”, det vill säga av att individer och grupper definieras och ses i första hand utifrån den uppsättning egenskaper som kan associeras med tillhörigheten i någon av dessa grupper. En sådan definition innebär samtidigt att andra tillhörigheter, identiteter, egenskaper, preferenser och erfarenheter förbises eller nedvärderas. Homogeniseringen av kategorierna ”svenskar” och ”invandrare” och cementeringen av dessa gruppers differentiering är två sidor av samma mynt. Gränsdragningen mellan dessa kategorier är inte bara inbyggd i premisserna för integrationstänkandet; den återskapas och naturaliseras i sociala praktiker, i kunskapsproduktionen och i symboliska handlingar genom vilka idén om integrationen, om att ”de” ska bli värda att leva bland ”oss”, implementeras, kartläggs, följs upp och utvärderas. Integrationstänkandets fundamentala paradox är att det måste förverkligas genom en uppdelning i ”vi” och ”dem” en uppdelning som även skapar en illusion om en intressepolitik som bör och kan formuleras inom ramen för en identitetspolitik.”

Moral stärker konflikter

I äldre systemteori tänkte man sig att moral hade en integrerande funktion för samhällen. Men Luhmann (Social Systems Theory) visar att moralen snarare har en konfliktskapande funktion. Moral motverkar och trycker tillbaka konfliktlösning och medlingslösningar.

Moral kräver rätt. Moral kräver av vi skyddar den svage mot den starke. Moral kräver ingripande. Moral accepterar inte underlåtenhet att handla.

Luhmann förstår konflikter som immunsystem för samhällen. De motverkar samhällens stagnation, kollaps och död.

Foucault har en liknande positiv syn på konflikter: I en gemenskap utan konflikter har någon fått lida för det. Konfliktlöshet är ett tecken på att någon är tystad, utfryst eller undertryckt.

Tja, några sömniga tankar vid midnatt efter att ha läst ett par sidor Luhmann Social Systems Theory.

Per Herngren

2006-10-17 version 0.1

16 oktober 2006

Myter om "kravaller" i "förorten"

De påhittade kravallerna i Angered

”Oavsett om det är 10 eller 50 rutor som krossas så är det lika förfärligt att ungdomarna i Angered, Hjällbo, Hammarkullen och Lövgärdet gått ut och medvetet förstört sina egna stadsdelar. De har vandaliserat skolor, ålderdomshem och butikslokaler.”

Det är skrämmande att på GP:s ledarsida få läsa detta och samtidigt i samma tidning läsa att kravallrubrikerna enligt polisen var helt felaktiga. På nytt tvingas företrädare för dem som bor i eller arbetar i Nordost bemöta mediernas skriverier om Angered av den typ som Malin Lernfelt presterar. För den som på GP:s ledarsida försöker producera politisk propaganda är det tydligen ointressant vad som verkligen hänt. Då skulle ju det inte gå att skriva: ”Det är nog dags för vänsterblocket att backa hem från sitt självförsvar om att allt går åt rätt håll och börja se verkligheten.” Vilken verklighet? Den som skapas av rubriker och GPs ledarsida eller den som de boende och aktiva gör sig till tolk för i tidningen?

Vi – far och son - som skriver detta har bott i Hammarkullen och på skiftande sätt varit verksamma i Angered i 26 respektive 35 år. I rollen som ordförande i några av de samarbetsråd vi byggde upp i Angered och som pastor i Hammarkullen under 14 år fick Leif Herngren tillsammans med andra åter och åter bemöta de fördomar som odlas av åtskilliga som i många fall aldrig levt med i det pulserande liv som råder ute i dessa stadsdelar – eller ens varit här. Vid uppvaktningar av de politiskt ansvariga och senare själv skolpolitiker har det gått åt mycket kraft för att visa på att också centralorten Angered bebos av människor. Under denna helg då GP lanserade sina fördomsfulla rubriker höll Per Herngren en kurs om ickevåld och konflikthantering i Lövgärdet. Intresset för ickevåld var så stort att hälften av deltagarna omedelbart anmälde sig till två dagars fortsättningskurs.

De tre böckerna om Hammarkullen som Jens S. Jensen gett ut under en tjugoårsperiod ger denna andra bild av en förort. Han kom som nyutbildad arkitekt till Hammarkullen för att skildra denna stadsdel och bosatte sig där en tid. I den första boken skrev han: ”Mitt sätt att se på Hammarkullen förändrades totalt under denna tid. Från att ha varit fixerad till den brutala miljön till att utgå från de människor som bodde i miljön.”

Inte sällan har våra försök att peka på det positiva här i Angered bemötts av att man ansett att vi inte ser det negativa. Vårt och mångas engagemang i och för Angered har naturligtvis sin grund i att vi inte bara sett problem utan också sökt ta tag i dem. Kanske är det Angeredsbornas långa engagemang som gjort att den generella brottstatistiken antyder att vårt område är lugnare än flera andra stadsdelar.

En bild som många av oss bär med sig av Hammarkullen är det som hände efter den ohyggliga branden på Hisingen. I Hammarkullens kyrka samlades överlevande med anhöriga och de som ville vara vid dessas sida som drabbats. Där stod imamen tillsammans med präst och pastor från olika kyrkor - en bild av människors möten i Angered.

Vi frågar: Är det möjligt att slippa medianidbilderna av Angered? Är det möjligt att media kan se och skriva om dessa stadsdelars problematik utan överdrifterna och samtidigt ge något av allt det fina, av innovativt samhällsbygge, av lokal och internationell solidaritet, som präglar vårt Angered?

Leif och Per Herngren

Oktober 2006

05 oktober 2006

Härskartekniker i alternativa mötestekniker

Bakgrund: Under ickevåldskurser brukar man ofta lära ut feministiska och ickevåldsliga mötestekniker. Dessa anses vara mer demokratiska än traditionella. Men de kan också omformas till att bli härskartekniker.

Sekt och härskartekniker i alternativa mötestekniker

Jag har försökt analysera fallgropar, faror och möjligheter hos alternativa mötestekniker. Vad är demokratiskt och vad blir odemokratiskt och maktfullkomligt. Här är två snabba reflektioner. Det skulle vara intressant att höra andras analyser eller invändningar:

Skamning och förnedring av förövare:

Från 1996 och senast för någon vecka sedan har jag då och då stött på personer som gått ickevåldskurser som berättat för mig att de lärt sig att Maktingriparen eller Stämningsunderlättaren ska säga ”förtryck” i gruppen när någon avbryter, nedvärderar, är nedlåtande eller oförskämd. Detta blir ju en förnedringsteknik gentemot förövaren. Själv brukar jag lära ut att den som är vald till Maktingripare löser problemet genom att avbryta och kanske be om ursäkt, upprätta offret, stramar upp moral och regler.

Men Maktingriparen undviker att peka ut boven inför hela gruppen. Sedan kan Maktingriparen ju alltid ta ett gräl enskilt efter mötet och förklara att ett uttalande är sexistiskt, rasistiskt eller nedlåtande. Utpekande inför en grupp är ett effektivt sätt att stöta ut någon ur gemenskapen. Förövare blir tvungna att bli defensiva eller aggressiva för att skydda sin integritet. Skamning inför grupp är också vanlig sektteknik för att skapa konformitet. Man kan säga emot enskilda men man kan inte säga emot hela gemenskapen.

Mobbningstekniker under möten:

Några tekniker som funnits i rörelser i bl a Belgien och Skottland har börjat komma till Sverige. De används ofta under stormöten. När någon talar lyfter deltagarna händerna för att visa vad de tycker. Dessa får då funktionen av mobbning av de ickepopulära, eller karismatisk upplyftning av vissa deltagare:

  • Praise, lyfta armarna och skaka händerna. – Visar att man stödjer talaren.
  • Slå handen mot sin egen hals – Visar att man vill att talaren ska sluta tala, att hon är tjatig eller upprepar sig.
  • Tummen ner - Visar att man är emot vad talaren säger.

(Kommer någon ihåg fler varianter?)

Mobbningsfunktionen kommer ur att de som utför hand-teknikerna tycks representera hela gruppen. Budskapet blir att ingen vill lyssna på vad talaren tycker är viktigt. De som utför handteknikerna är dock inte valda av gruppen, de har inte blivit tilldelade funktionärsroller. Istället för att en vald funktionär förklarar ”objektivt” när tiden gått ut skapas ett grupp-tryck som talaren tvingas underställa sig eller trotsa. Talaren anar att folk ogillar hennes åsikter eller också ogillar de att hon överhuvudtaget yttrar sig. Handteknikerna ersätter delvis saklighet, argument och dialog.

Karismatisk utvaldhet kommer från att vissa genom praise-markeringar framstår som populära, medan andra inte får praise-tecknet (eller applåder).

Tja, några tankar från andra?

Per Herngren
2006-10-03 Version 0.1

23 september 2006

Definitioner på makt

Några begrepp som används i mina texter om makt:

  • Makt är lydnad. Makt är i modern tid mer producerande än förbjudande (Foucault).
  • Tvång är motsatsen till makt. Den som inte lyder kan tvingas med galler eller fysiks styrka. Tvång används alltså när makt saknas.
  • Makthavare är en illusion som döljer att den som lyder producerar makt bara de gånger den lyder. Makten kan inte behållas, bevaras eller innehas. Det som gör att illusionen upprätthålls är att vissa frukter av makt kan behållas, som position eller rikedomar.
  • Härska innebär att trycka ner och krossa motstånd eller avvikelse. Härska används när lydnaden är svag. När makten är stark blir härskartekniker ineffektiva och oekonomiska.
  • Auktoritär personlighet lanserades av Theodor Adorno 1950 som beteckning på en personlighetstyp som tenderar att helt underordna sig och lyda överhet. Tidigare hade dock Abraham Maslow 1943 och Erich Fromm använt begrepp med liknande betydelse

12 september 2006

Makttekniker i massmedia

Här är ett första försök till analys av makttekniker i massmedia. Ge gärna synpunkter och förslag!

  • Reducera läsare eller gemenskaper till massa. Genom kombinationen individualitet och kvantitet förvandlas gemensamma beslut, gemenskaper och olika former av samarbete till aggregation, alltså sammanslagen effekt av individuellt handlande. Förvandlingen till massa sker både i hur artiklar skrivs och i marknadsundersökningar vilka används för annonsering och finansiering av massmedia.
  • Reducera läsaren till medvetande. Enligt Habermas (Borgerlig offentlighet, 1962) sågs det offentliga samtalet i den tidiga borgerliga traditionen som ett faktiskt samtal. Massmedier lästes högt på salonger och kaffehus innan ett offentligt samtal satte igång. Massmedia var alltså det ickesamtal som genom att läsas högt på offentliga plats intensifierade ett samtal som uppstod efter högläsningen. I och med 1900 talet började massmedia förstå sig själv som det offentliga samtalet, vilket förvandlar samtal till ett ickesamtal. ”Paneldebatter” blev en uppsättning makttekniker för att förvandla folk till tysta åskådare och åhörare. Upplysning blev konsumtion av information, fakta och åsikter vilket skulle leda till högre medvetande. Detta blev motsatsen till Kants förståelse av upplysning som att tänka högt, alltså tillsammans. Opinionen som i den tidiga borgerliga traditionen sågs som slutsatser av samtalen vilka alltså skedde på offentliga platser, förvandlades till privata, individuella attityder som man trodde sig kunna kvantifiera till ”opinionen”.
  • Reducera makt till makthavare. Genom att peka ut individuella bovar bland politiker döljs maktmekanismerna, alltså hur handlingar, system och struktur skapar lydnad. I traditionen från Gandhi och Foucault får man påstå att makthavare inte finns. Det finns ingen som kan ta emot och lagra makt. Makt är ett mönster av lydnadshandlingar som existerar i sin upprepning inte som ett ting som kan innehas.
  • Reducera offer, förtryckare och aktörer till ”parterna”, vilka oftast ses som två. Dessa två parter förstås som regeringar, nationalstater eller krigsmakter. Exempel är mellersta östern där Parterna förvandlas till Hamas och Israels regering snarare än fackförbund, lokala religiösa sammanslutningar och tempel, internationella organisationer, solidaritetsgrupper nära och fjärran, biståndsarbetare, observatörer, massmedier, åskådare, familjer, grannar, byar, produktions, handels och transportföretag runt om i världen.
  • Omvandla särintresse till helhet. Genom en hegemonisk operation förstås särintressen som allmänintresse. Hegemoni är när delen försöker representera helheten. Nationalstater förstås som en container vilken kallas för Samhället. Organisationer, företag och sammanslutningar ses inte som likställda samhällen utan som inneslutna i Samhället (nationalstaten). Regeringar och politiska partier presenterar sig inte som särintressen utan som allmänintresse. Även massmediernas egna särintressen doldes som allmänintresse eller medias uppdrag.
  • Omvandla perspektiv och ställningstagande till objektivitet. Massmediernas makttekniker; urval och lansering av några få aktörer eller diskursiva begränsningar av accepterade vinklingar i en artikel osynliggörs genom makttekniker som kallas balansera, objektivitet och neutralitet. Dessa tekniker används också för att neutralisera värden och engagemang i intervjuobjektens uttalanden och handlingar.

Per Herngren

2006-09-12 version 0.1

02 september 2006

Civil olydnad - skyldighet snarare än rättighet

I debatten kring civil olydnad hänvisar en del till när det är taktiskt riktigt att använda civil olydnad. Om man förstår civil olydnad som en skyldighet under vissa förhållanden (ex svensk vapenexport till olagliga krig) blir civil olydnad inte en taktisk fråga utan snarare en juridisk och moralisk. Lydnad skulle vara ett grovt brott precis som värdetransportrån eller knarksmuggling.

from judgement: The Law of the Charter The Nuremburg Charter 1945

“…the very essence of the Charter is that individuals have international duties which transcend the national obligations of obedience imposed by the individual State. He who violates the laws of war cannot obtain immunity while acting in pursuance of the authority of the State, if the State in authorising action moves outside its competence under international law.”


Nuremburg War Crimes Tribunal 1945

http://home.earthlink.net/~platter/nuremberg/judgement-law-of-charter.html

http://www.actionagainstwar.org/legaldutytobreakthelaw.html

http://www.nizkor.org/hweb/imt/tgmwc/judgment/j-law-charter-02.html

01 september 2006

Ny plogaktion Clown avrustade vapen silo

En präst och två krigsveteraner hamrade 20 juni 2006 en kärnvapensilo obrukbar, vilket kallas för plogbillsaktion eller avrustning. Prästen Carl Kabat, 72 år, har avtjänat ungefär 16 år i fängelse för olika plogbillsaktioner i USA. Han deltog i första plogbillsaktionen i USA 1980 och även i den första i Europa 1983.

Läs mer: http://www.jonahhouse.org/

Skriv till fångarna:

Carl Kabat, Greg Boertje-Obed, Mike Walli - McLean County Jail, P.O. Box 1108, Washburn, North Dakota

Pressmeddelande:

On Tuesday morning, June 20, 2006, a Roman Catholic priest and two war veterans were arrested at a nuclear missile silo in North Dakota after they hammered on the lid and entry hatch. The action effectively took the nuclear weapon off-line. It cannot be used until it is repaired.


Frida Berrigan on weapons trade as entertainment.

By Frida Berrigan, August 2, 2006

”… Like American entertainment, American arms are a multibillion-dollar industry that leans heavily on foreign sales. In fact, the United States exported $18.55 billion in fighter planes, attack helicopters, tanks, battleships, and other weaponry in 2005. All signs point to 2006 being another banner export year. Just as in the movie, TV, and music businesses, we dwarf the competition. Russia is the next largest arms exporter with a measly $4 billion in yearly sales. In fact, U.S. arms exports accounted for more than half of total global arms deliveries -- $34.8 billion -- in 2004, and we export more of them ourselves than the next six largest exporters combined….”

http://www.alternet.org/story/39761

11 augusti 2006

Sverige mest kapitalistiskt i världen...

Under frukosten – pannkaka med nytinade blåbär – såg jag på tv4 nyhetsmorgon. När jag hade munnen full av pannkaka fick jag reda på att svenskarna har den största andelen fondsparare i världen. Så om den kapitalistiska mätstickan mäter hur stor andel av befolkningen som satsar på kapitalismen …

Chao

Per

Umberto Eco uppmanar till civil olydnad mot avgifter

Svenska Dagbladet Publicerat 21 juni 2006 05:30

”Konsumentmakt manifesteras nog bäst i civil olydnad - av det slag som författaren och professorn Umberto Eco berättade om i sin bok "Vad kostar ett mästerverk?" (1987), det vill säga den rörelse i USA av människor som tröttnade på de stora telefonbolagens hutlösa priser. I stället för att använda de förtryckta inbetalningskorten, skrev de egna och - vilket var själva sabotaget - betalade alltid in tio cent för mycket. Detta klarade inte bolagens administrativa system. Allt sattes i gungning, systemen klappade ihop, bolagen vädjade i tv till abonnenterna att sluta med tilltaget.


Det var en uppfinningsrikedom jämförbar med den kreativitet som banker och företag besitter för att få oss att betala för att betala. I tider då vi gör deras jobb genom att använda oss av Internet, har det blivit ännu större anledning att vägra betala för att betala.”

Av JAN-EWERT STRÖMBÄCK

http://www.svd.se/dynamiskt/kultur/did_12997998.asp

Radikal pensionsfond

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Jimmy & Anders Tack för intressanta tankar!
Jo, jag tror det skulle vara möjligt att starta en pensionsfond som är revolutionär. Då definierar jag revolutionär som att ett system med en systemlogik ersätter ett annat system med en annan systemlogik. Detta ersättande behöver förverkligas inom en sfär men ersättandet behöver inte vara totalt.

Om man startar en pensionsfond som mot en rimlig ränta (1-2 %) bara lånar ut till demokratiskt styrda kooperativ i tredje världen och kanske också kooperativ i vår del av världen, då blir den fonden del av ett system-ersättande. Detta ersättande är inte ofullständigt utan fullgjort i liten skala inuti kooperativens demokratiska interna struktur och i den kooperativa marknaden samt i det demokratiskt-pensionsfondstyrda finansieringssystemet.

Om jag förstår modern systemteori rätt så tänker man sig inte ett enda stort system utan flera system som kan konkurrera eller skydda sig från varandra - de blir autopoietiska, alltså självskapande. Några system kan givetvis dominera som ex heterosexuell kärnfamiljer, nationalstater, kapitalism. Dessa dominerande system kan kolonisera varandras sfärer men
inget system tar över och blir totalt.

Ett mindre system kan på samma sätt förverkliga sitt eget system, alltså i liten skala ersätta ett annat och dessutom skydda sig mot andra större system. De dominerande systemen kan då inte dominera i det lilla systemets självskapande sfär. Det mindre systemet kan även ta energi (ex kapital, arbetskraft, kunskap, färdigheter) från de större systemen.

Hypotes: Utan handelskapitalismens experimenterande och finslipning i Holland och andra kuststäder mitt under feodalismen hade kapitalismen inte kunnat ersätta feodalismen några århundraden senare. Handelskapitalismen tog också en stor del av sina produkter från feodalismen. Det lilla ickeproducerande handels-systemet exploaterade alltså det större
producerande systemet.

Ett system kan alltså göra sig självstyrande trots att det är omgivet av mycket större system.

Förslag: Att vi "ersätter" en stor del av vänsterns negationer: protester och systemkritik med ett proaktivt systemskapande. Vi kan ex experimentera med ett nytt parlament - kanske hellre än att starta nya partier som stärker det gamla parlamentet. Och så har vi ju pensionsfonder, k0operativ etc.

Chao,
Per

Civil olydnad måste tränas och läras

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria och Börje! Tack för era tankar!
Jag skulle vilja invända mot ditt förslag, Maria, att civil olydnad inte ska läras ut.

Ok, låt oss för ett ögonblick gå tillbaka motståndets gamla patriark. Gandhi föreslog att civil olydnad är svårare att lära sig än att bli soldat. Man behöver alltså längre utbildning för civil olydnad än en militärutbildning. Om yrkessoldater får två till fem års (?) utbildning borde alltså en heltidsutbildning för civil olydnad bli, tja, säg tre till sju år.

Jag tror detta stämmer ganska väl. Jag har själv försökt skissa på en sjuårig utbildning i civil olydnad. Man ska dock undvika att mystifiera civil olydnad. Motstånd är inte svårare än andra verksamheter i samhället. Ingenjörer, lärare, läkare, sjuksystrar får ju tre till sju års utbildning för att kunna göra ett bra jobb.

Den andra mystifieringen vore att göra olydnad till en attityd: Olydnad är ingen åsikt eller inställning utan en rad svåra och komplicerade system och tekniker för motstånd. Vi skulle inte lita på en outbildad läkare som hade läkarkallelsen som en attityd eller livsinställning.

Här är en hypotes: Om ett par folkhögskolor tog på sig att ge en tre årig utbildning i civil olydnad så kanske att man efter några år får ett par tusen utbildade motståndskämpar: Då gissar jag att vi skulle kunna stoppa exempelvis vapenexport och med tiden kanske även några andra former av svensk delaktighet i förtryck.

Jag föreslår inte en elitlösning utan snarare att motstånd blir en vardaglig verksamhet med etiska, estetiska, praktiska, teoretiska tekniker och metoder precis som socialt arbete, arbeta i kvinnojour, arbeta som lärare eller läkare: Olydnad blir alltså på samma nivå och därmed jämställt med andra nödvändiga delar av ett fungerande samhälle.

Tja, några tankar
Per

Religion som opium eller motstånd

Dialog med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria

Jag gillar din analys av kyrkans hierarki. Patriarkala strukturer inom kyrkan legitimerar och befäster motsvarande strukturer i andra system. Själv är jag inte så fokuserad på att förändra hierarkin inom vare sig kyrkan eller nationalstaten. Jag försöker arbeta med att skapa nya system. I dessa försöker vi finslipa systemen genom att fokusera på innovationer, som nya organisationsformer, mötestekniker, och nya motståndsformer som ex proaktivt motstånd istället för protest.

I bästa fall, när vi ibland lyckas skapa något som fungerar, kan andra system som kyrkan, lagen, nationalstaten och den mer laglydiga vänstern plocka innovationer från detta systembyggande. Kanske kan det finnas större möjlighet för reformationer i de gamla systemen om man fokuserar på att bygga nya system, än om man försöker påverka de gamla systemen genom protester.

Hilsen fra Hammarkullen

Per Herngren

Hur kan vänstern förändras.

Reflektion med Jimmy Sand om Vägval Vänsters och vänsterns framtid

Hej Jimmy
Här kommer en tanke på en något mer drastisk förändring av Vägval Vänster: Kanske ska vi lämna själva "uttalande-praxisen" och mer syssla med att initiera förändrande system och kritiskt utvärdera olika proaktiva experiment. Alltså vara med i det praktiska kunskapandet snarare än i åsiktsskapandet. Det skulle bli en vridning från ett idealistiskt arbete till att istället bidra med analys och förslag om hur socialismen materialiseras. Ok, jag ska uttrycka mig enklare: Låt oss inrikta oss på att förverkliga det vi tror på istället för att producera åsikter.

Låt vänstern bli proaktiv, alltså att faktiskt förverkliga och initiera förändring. Då tror jag vi ska göra som bankkapitalismen i Italien på 1000 talet och den första förlagskapitalismen på 1600-1700 talet, experimentera i liten skala. Kapitalismen finslipade sina verktyg, system och strukturer i åtta hundra år innan den slog igenom till produktionskapitalism. Jag tror vänstern behöver bli mer innovativ än uttalande.

Det kan vara allt från små bestående experiment, till att under kort tid testa eller simulera vissa system under ett seminarium. Det kan ex vara att testa nya beslutssystem, som ex feministiska mötestekniker. Eller att testa varianter av motstånd, civil olydnad. Hitta former för kollektivt boende som inte bara passar ungdomar. Eller att simulera hur vi skulle kunna skapa en demokratisk och dynamisk infrastruktur för kooperativa företag.

Eller varför inte i liten skala pröva Johan Lönnroths förslag om att skapa pensionsfonder som investerar i demokratiska företag (kooperativ, föreningar). När jag bodde i USA var jag medlem i en lokal, radikal bank, som liknar det samarbete i olika delar av tredje världen med mikrolån som Maria Hagberg tog upp på VVVs paneldebatt i Gtb för ett par månader sedan.

Ytterligare något som ligger mig varmt om hjärtat är att att börja använda samhällsbegreppet. Varför inte börja prata om ett frihetligt socialistiskt samhälle, som uppstår och reproduceras genom olika aktiviteter och arrangemang. Och sedan titta på hur vi kan förtäta detta samhälle, skapa infrastrukturer, innovativt utveckla system som gör oss mer rationella, mer omsorgsfulla, mer toleranta, mer demokratiska.

Tja, några tankar från Hammarkullen
Per Herngren

Gränsöverskridande OCH gestaltande

Diskussion med Maria Hagberg på Vägval Vänsters göteborgslista

Hej Maria
Du föreslår att det är själva gränsöverskridandet som är samhällsförändrande. Om jag förstår dig rätt så innebär överskridande av gränser att bryta lagar, normer, strukturer, nationsgränser etc. Jo, jag håller med.

Får jag fundera högt en stund över hur Gandhi tänkte kring detta? Det som kanske är ett av Gandhis största bidrag till motståndet är att gränsöverskridandet eller olydnaden inte bör ske som en negation, ett nej-sägande, en protest. Istället föreslog han kombinationen olydnad och
konstruktiva programmet.

Man skulle använda målet som medel. Istället för att satsa på en dålig kompromiss är det bättre att förverkliga målet, om så bara för några personer, eller i någon timme. När man stoppas får man utvärdera, finslipa och göra det igen och igen. Alla sociala strukturer är egentligen upprepningar - som är möjliga för andra att också upprepa.

Om jag förstår honom rätt så är det ingen större mening att bara ockupera en vårdcentral i protest mot nedläggningen. Man bör ockupera den och utföra den verksamhet man vill ha. Och man bör visa upp en bättre verksamhet än tidigare.

Gestalta och visa istället för förklara alltså. Att med ord peka på gränsöverskridande blir abstrakt och svårt att ta till sig. Att visa på något bättre ger alla möjlighet att se och utvärdera. Är den här gruppens verksamhet bättre än statens/företaget. Här kan man se Gandhis som
materialist: man måste materialisera. Och den del av vänstern som sysslar med information, tyckanden och protester kan ses som idealistisk.

Ytterligare ett av Gandhis bidrag är att man måste trappa upp kampen (ickevåldsligt) om motparten ignorerar en genom att ge låga straff eller strunta i en. En viss elasticitet finns alltså i maktens gränser. Den införlivar eller bryr sig inte om vi överskrider gränser lagom mycket. Man behöver alltså ligga på kännbara fängelsestraff för att olydnaden ska bli effektiv. Det är flera skäl till det.

För det första är det inte böter som avskräcker oss från att ta över företag, proppa igen avloppsrör eller avrusta vapen utan just kännbara konsekvenser. Det är kärnan i vår lydnad som är nyckeln maktens makt. Genom att ta kännbart fängelsestraff så neutraliseras maktens straff-medel och förvandlas istället till en stark moralisk kraft.

För det andra så krävs ordentliga rättegångar för att gränsöverskridandet ska bli en konfrontation mellan olika värden. Skillnaden mellan alternativrörelsens alternativ och Gandhis ickevåld är att det konstruktiva programmet ska börja byggas mitt i våldet eller förtrycket och alltså bli en konfrontation. Det handlar alltså inte bara om positiva öar vid sidan av,
utan positivt skapande mitt i våldet.

Tja, det blev en gandhiutläggning,
Per

Metodologisk nationalism

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Det är en spännande kritik mot nationalstatsvänstern som Johan Lönnroth gör i Världsmedborgarvänstern.

Här är några nattliga tankar utifrån min läsning av Johan Lönnroths artikel: Inom sociologin pratar man om "metodologisk nationalism": när man sätter likhetstecken mellan samhället och nationalstaten. En enkel test kan avslöja metodologisk nationalism, om man säger samhället, och det då är underförstått staten eller nationen eller Sverige, så har man antagligen fångats i metodologisk nationalism.


I Sverige är metodologisk nationalism svårare att se än i andra länder. Engelskans society betyder ju förening, sammanslutning och samhälle, och engelskans community betyder samhälle, gemenskap, kollektiv.

Själv försöker jag undergräva min egen hjärntvättade metodologiska nationalism genom att använda samhällsbegreppet på föreningar, sammanslutningar, större företag, städer, byar, förorter, nationer. Det finns inte längre något entydigt samhället, i bestämd form. Fördelen är att nationalstaten reduceras till en bland många föreningar, och sammanslutningar om ändock extremt mäktig.

Olika samhällen lever överlappande, bredvid varandra. Ibland är det bättre att ett samhälle tar över delar av ett annat samhälles verksamhet. Aktioner skulle då vara att tillfälligt ta över en verksamhet. När aktionerna upprepas institutionaliseras verksamheten, om en gemenskap uppstår börjar ett samhälle bildas. Efter att olika samhällen konkurrerar om inflytandet
över en verksamhet kan den plötsligt övergå till det andra samhället. Eller så kan det första samhället reformera sig för att kunna behålla verksamheten. Inom folkrörelser och vänster bygger man ofta in nationalismen i sin egen organisation, ex genom riksstyrelse respektive lokalstyrelse. Ofta står nationsnamnet först i föreningens namn, som ex Svenska Freds och
Skiljedomsföreningen, eller Sveriges Kommunistiska Parti.

När jag satt i polis-arrest i England i sommar läste jag Michel Foucault, "Society must be defended". Där menar han att politiken är fortsättning på kriget. (Här syftar han på politik som är kopplad till nationalstaten). Analysen tar sin utgångspunkt i att alla nationer bildats genom krig. Antingen har några tilltvingat sig nationen genom erövrning eller tvingat den på andra (koloniala nationer).

Etienne Balibar visar i Ras, Nation, Klass (tillsammans med Immanuel Wallerstein) att det inte går att frikoppla ras och nationsbegreppet. De förutsätter varandra.

Själv anser jag att nationalstater är det mest effektiva och mest förödande apartheidsystemet i världshistorien. Vi har fått en värld med nästan fri rörlighet för rika och kringgärdade områden för fattiga och flertalet från tredje världen. Apartheid inom nationer har inte varit så effektivt eftersom den bl a hamnat i motsättning till nationalstatens konstruerande av konstgjorda "folk" (nation betyder folk, från latinets natio födelse, stam, nasci att födas).

Oj, det blev en del text så här på måndagkvällen.
Hilsen fra
Per
20050926

Social systemteori och anarkism

Debatt på Vägval Vänster göteborgslista med Jimmy Sand


Hola Jimmy och alla andra systemteoretiker. Jag har inte läst America Vera-Zavalas bok. Jag har sneglat lite på Murray Boochin. Här kommer några tankar om systemteori och alternativrörelse/anarkism.

I systemteori (Luhmann) kan ett system inte styra ett annat. System är självskapande. Att stå utanför ett system och försöka påverka det skulle då bli verkningslöst. Den vänster-verksamhet som är inriktad på påverkan, propaganda eller upplysning av andra grupper upplevs av många också vara just verkningslös.

Men vad har vi då för möjlighet att förändra samhället. Sociala system teorin visar ju att system är öppna innifrån, ett system kan studera andra system. Det borde ju innebära att man kan kopiera bra innovationer, tekniker, institutioner och organisationsformer. Istället för påverkan skulle man då inrikta sig på innovation och finslipning - alltså skapa bästa möjliga erbjudande - något som är intressant att kopiera av andra system.

Det är den kommunikation som avgränsar sig själv som blir ett system. Ett intellektuellt samtal mellan några på en fest förstås av deltagarna som sammanhängande och oberoende av flirten eller grälet vid borden bredvid. Då skulle Luhmann se på samtalet som ett system och de andra
flirt-gräl-systemen som omgivning. (Men för flirten och grälet blir samtalet vid det första bordet istället omgivning.) Om jag nu fattar det här rätt så innebär det att i det här samtalet kan exempelvis världskapitalismen eller nationalstaten bli subsystem i samtalet. Samtalet (systemet) förenklar en alltför komplex mening till ett subsystem (ett subsystem som ju dock är ett eget system och inte konstruerat av samtalet, ingen konstruktivistisk magi alltså).

Detta borde väl vara intressant: System kan införliva andra system i sitt eget system som subsystem (Eller avgränsa dem, stänga ute dem, som sin omgivning men ändå exploatera kraft från dem). Då skulle vi kunna förstå nationalstaten som ett subsystem under exempelvis elitfotbollen (elitfotboll förstås då som ett kommunikativt avgränsat system). Och nationalstaten kan på motsvarande sätt införliva elitfotboll i sitt eget reproduktions-system . Istället för att införliva ett annat system som subsystem kan man välja att ta kraft från det.

Anarkistiska eller ekologiska avgränsade experiment har möjlighet att undvika att införliva nationalstaten eller kapitalismen i sina experiment. Däremot kan nationalstaten som omgivning bli en kraftkälla för det ekologiska eller anarkistiska experimentet. Min kritik mot proteströrelsen är ju att den genom negation främst fungerar genom att reproducera nationalstaten inom sig själv. (Vilket sedan staten eller massmedia exploatera inom sina system.)

Här anar vi kanske (åtminstone i mina optimistiska illusioner) hur revolution egentligen handlar om att reformera det nya systemet. Att snacka om framtida revolutioner har möjligtvis litterärt/poetiskt eller teoretiskt intresse men det har inget med revolutionär verksamhet att göra.

Så jag undrar om inte det här resonemanget kan göra revolutionsbegreppet intressant igen inom demokratisk/frihetlig vänstern och kollapsa dualismen mellan revolution och reformism?? Fast då med en förskjutning av reformerandet till nya innovativa system snarare än de gamla etablerade systemen.

Gamla system tar från nya system
Det avvikande experimenterandet med helt nya logiker kan bli intressant för de gamla etablerade systemen (ex kan gåvosystem som fildelning, freeware, shareware användas för att skapa profit). Så ett finslipat nytt revolutionerande system kan kopieras tillbaka in i traditionella system. Då skulle revolutionärt finslipande av innovativa system egentligen vara mer reformistiskt än att innifrån det etablerade systemet försöka justera det etablerade systemet åt ena eller andra hållet. Reform är helt beroende av små-gruppers revolutionära utvecklande av helt nya system-logiker. Jag vill dock betona att det kan vara fruktbart inom vänstern att göra både ock.

I vilket fall: Två fruktbara huvudstrategier: 1 Gå in i etablerade system och finslipa/reformera det. 2 Experimentera fram nya bättre system i liten skala som finslipas och blir möjliga att kopiera.

Det tredje alternativet: Att stå utanför ett sytem och gnälla på det blir enligt min tolkning av sociala system teorin inte produktivt (förutom att gnällandet återanvänds av det kritiserade systemets i sin avgränsningsoperation, alltså för att producera sig själv som avgränsat system).

Åh, det här blev sent!
Chao för inatt
Per

Social systemteori och Roy Rappaport

Inlägg en sen natt på Väg Val Vänsters göteborgslista - debatt med Jimmy Sand

Jimmy
Jag är inte helt säker på att jag förstod Roy Rappaport så du får gärna korrigera mig, men här är ett försök: Intressant med Roy Rappaport tycks vara att han kan se hur olika delar av samma system kan bli självproducerande gentemot varandra, alltså att delar av ett system inte behöver påverkas av förändringar i det egna systemet.

Luhmann skulle nog använda begreppet subsystem för detta fenomen. Roy Rappaport tittar på väldigt omfattande system och tycks förklara en rad företeelser som orsakade av globala och kosmologiska system (modernitet, postmodernitet). Det tycks som han blir reduktionistisk och lämnar social systemteori. Eller att han nästan som Wallerstein ser några få gigantiska världssystem, och att allt annat är delar av dessa.

Här ligger jag närmare Foucault, jag tror de små mikrosystemen har en "tyngre" betydelse än de vaga generaliserade globala systemen. Och jag är nog radikalt anti-reduktionistisk. Däremot kan ju mikrosystemen kopiera eller välja att ta in (exploatera) delar av sin omgivning (andra system). Flera globaliseringsteoretiker och social rörelse forskare ser dock mer enhetliga globala tendenser än vad jag ser. Vi får reda på att vi går från modernism till postmodernism, från nationalism till globalism etc. Jag menar snarare att vi har miljontals parallella motsägelsefulla system och att världen inte är riktigt så enhetlig. Det finns snarare mängder med socialistiska, kommunistiska, anarkistiska, kapitalistiska religiösa, folkrörelse system samtidigt. Några är ointressanta eller dåligt utvecklade. Några har svårt att få tummen ur (sätta igång systemet) men de finns där som mer eller mindre utvecklade möjligheter. Om det är mikrosystemen som är "avgörande" så blir vänsterkampen mer opitimistisk tycker jag än om globaliseringsteoretikerna har rätt. Om småsystem är självproducerande och "starkare" än de generella stora systemen, då handlar vänsterkamp om att i liten skala experimentera och
utveckla innovationer, alltså finslipa tills man får systemet att fungera. Sedan blir det till slut intressant för andra system att stjäla och kopiera.

- Man försöker alltså inte påverka eller orsaka förändring utan snarare erbjuda, inbjuda och locka in. Det kräver att man har något att ge, alltså tränar och experimenterar med mötestekniker, företagsformer, aktionsformer, arbetsformer organisationsformer - inte i stor skala för då går aldrig systemet igång. (Det här tänkesättet är faktiskt mer likt hur kapitalismen fungerar med innovationer, små företag som växer och blir gigantiska, andra företag som
kopierar eller väljer helt andra vägar (nischar))

Hm, ni får gärna invända och pressa mig. Tänka måste man göra tillsammans om man vill komma någon vart.
Gönatt för nu Per

Är mål och medel samma sak?

Från en debatt med Jimmy Sand på vägval vänsters göteborgslista

Jimmy: "Arne Næss, som jag läste för några år sedan. Kärnan är ett resonemang om att medlen för en avsikt måste motsvara målet."

Per:
1) Arne Naess är kvar i handlingsteorin (action theory). Han gör fortfarande en uppdelning mellan medel och mål. Därmed tänker han sig att medlen ska motsvara målet. Om man istället utgår från systemteori (social system theory, kommunikativa system, symbolsystem) så försvinner uppdelningen mellan medlen och målet. Då blir medlet en del av målet, målet
är inget annat än alla medlens hänvisande till, och bekräftande av, varandra.


Något förenklat: Alla system kan ses som en cirkel. System är alltså återuppreningar. I just kommunikativa system hänvisar alla delarna till de övriga delarna i systemet. Alltså: antingen är ens kommunikativa handlingar del av hela systemet. Eller också är de utanför, alltså med i ett annat system (eller flera).

Härmed blir allt politiskt arbete direkt aktion. Och vi kan därmed låta direkt aktion ramla ur
handlingsteorin. Ens lilla handlingsbidrag referar till de andra delarna i "sitt" system. Demonstration och protest skapar alltså demonstrationer och protester. Protest är direkt aktion, del av, och hänvisar till, ett större protest-system. Det behöver inte finnas några andra effekter.

Enligt Luhmann är system öppna innifrån och slutna utifrån. Ett annat system kan alltså omvandla och ta kraft, energi från sin omgivning (andra system). Staten kan alltså ta kraft från andra systems negering, ex protesters nej-sägande. Detta sker genom att protesten är ett system som ständigt bekräftar staten genom nej, genom att säga emot, negera. På samma
sätt kan protesten ta kraft från statens agerande, ett krig kan användas för att stärka protestsystemet. Protesten kan däremot inte styra staten utifrån. Och staten kan inte styra protesten utifrån.

Du tar också upp kravaller eller terrorism: Olika våldsystem är ju direkt aktion, de genererar sitt eget våldsystem. Eftersom andra system är slutna utifrån kan våldet inte kontrollera andra system. Däremot kan andra system använda sig av våldet för sin egen makt. Staten kan använda motståndarnas våld för att stärka sitt eget system.

Även ickevåldet kan använda andra systems våld. Ickevåldsystemet är öppet innifrån och kan ta kraft från andra system. Ickevåldet kan alltså ta kraft och se till att låta sig stärkas av andras våld mot dem, eller av andra systems förtryck eller av fängelse. (Eller av hinduismen eller
hippierörelsen eller ...)

Det här att kommunikativa system skapar sig själv kallas autopoiesis - självproducerande. Social system teori bryter alltså med input-output modellen som finns i äldre systemteori (och i ekologiska system?? Och ekonomiska??).


Tja, det här var ett snabbt försök att föra över direkt aktion från handlingsteori till systemteori. Någon får gärna rätta min tolkning av systemteori vilken ju är extremt svår att förstå, hm.
Hilsen fra
Per

Tvång är motsatsen till makt

Inom ickevåldsrörelsen definieras makt som lydnad. Tvång och makt blir då varandras motsatser. När man bär bort ett sprattlande och skrikande barn så gör man det för att barnet inte lyder, man använder tvång. Fängelse är ett tvångsmedel som används bara för att man inte har makt över vissa. Krig är också ett tvångsmedel som används för att man inte har makt över motståndaren.

Slaveriets tvång och hot om direkt våld var olönsamt. Kapitalismens makt - lydnad istället för tvång och hot om våld - blev mer lönsamt. Kapitalistiska företags makttekniker är enligt Foucault producerande snarare än förbjudande: De skapar alltså lydnad, snarare än hindrar.

Om makt är lika med lydnad så blir civil olydnad en av några grundläggande metoder som måste användas för att hantera förtryckande makt. Olydnaden drar undan förutsättningen för den förtryckande makten.

Om makt är lika med lydnad så finns inga makthavare, man kan inte ha makt. Däremot kan man tänka sig maktmottagare, men makten kan inte förvaras i ett valv, innehas, ägas, utan måste hela tiden mottas pånytt och pånytt. En vänster som är totalt lydig, alltså där man inte sitter i fängelse eller blir avskedad, har inte någon större möjlighet att förändra en förtryckande makt. En totaliserad lydig vänster är alltså på ett sätt ett större hot mot de förtryckta än staten eller högern som ju får hela sin makt genom folks lydnad.

Därmed kan vi förstå Thoreaus utalande att problemet inte är regeringen
utan de som protesterar men ändå lyder (1849).

Buenos noches
Per

Mystifiering inom vänstern och proteströrelsen

Var kommer aktionens effekt från?

Traditionell politisk handlingsteori förutsätter mystiska, närmast magiska, krafter som skulle skapa indirekta effekter vilka är kontrollerbara genom någon sorts manipulativ strategi och taktik. Här är ett förslag på hur vi kan avmystifiera aktioner och bättre förklara deras politiska effekt.

Vänstern och folkrörelserna som ska ge sig ut i offentligheten dras alltför ofta till följande former av mystifierande magi:

Gnostisk magi: Andlig insikt, upplysning, medvetande eller information anses ge en effekt antingen på hur folk lever eller hur makthavare tar beslut. Här förutsätts att det är anden, medvetandet som styr kroppen och samhället.

Besvärjelsemagi: genom att mässa korta budskap tänker man sig att orden får politisk effekt. Två typer av besvärjelsemagi används: Mässande förbannelser riktade mot makthavare, samt upprepande av ramsor för att stoppa ett krig eller ett förtryck. I vardagligt tal säger man talkörer eller slagord.

Numerisk magi: Antalet personer samlade på speciella platser anses också ha effekt. För att få effekt måste då personerna omvandlas från lokalgrupper, folkrörelser, gemenskaper, kollektiv, individer till en massa. Två tekniker används för att omvandla grupper till massa. Den ena är massdemonstrationen och den andra är massmöten. Båda styrs med panoptiska verktyg (Jeremy Bentham och Michel Foucault). Deltagarnas blickar riktas bort ifrån varandra och mot en talare under massmöten eller mot en imaginär makthavare under demonstrationer.

Direkt magi

Den indirekta effekten av de tre magier jag nämnt är inte riktad mot kampens mål, både den indirekta handlingen och effekten riktas snarare bort från målet. Däremot är dessa tre former mycket kraftfulla för att omvandla kamp mot makt till negerande bekräftelse på makt. De har en magisk dragningskraft just för att de inte är medel utan mål i sig själ. Massmötet och massprotesten tros vara medlet för politiskt arbete. Men de genererar sina egna referenser och system. De blir då målet för politiskt arbete. Andra tänkta mål göms i praktiken undan som åsikter, de blir alltså inte praktik utan tanke. Protester och massmöten har alltså inte den indirekta effekt som utövarna hoppas på.

Indirekta effekter av aktioner är inte speciellt kontrollerbara eller ens förutsägbara. Därför blir den del av vänsterns taktik och strategi som främst är ”upplysande” eller ”protesterande” mystifieringar av hur samhälle och kamp fungerar.

Ett logiskt misstag vore att man tänka sig direkta aktioner som motsatsen mot indirekta aktioner. En direkt aktion utan indirekta effekter vore totalt privat. Direkta aktioner har alltid indirekta effekter. I vardagligt tal pratar vi om exemplets makt. Indirekta effekter hos direkta aktion är en inbjudan till upprepning av det direkta. Den indirekta effekten skulle mycket väl kunna vara mycket större hos direkta aktioner än hos indirekta aktioner. Jag vill föreslå att man ska använda direkta aktioner om man vill få indirekta effekter. Detta kan tyckas paradoxalt men är egentligen mycket mer begripligt än det traditionella särskiljandet av medel och mål.

Låt oss för en stund hålla oss kvar inom den magiska världen. Magin erbjuder ett helt annat mer direkt sätt att se på kraft. Den för fram tre direkta former av magi:

Kontagiös magi, smittsam magi, ofta från beröring, visar på kraften hos direkt kontakt samt exemplets makt. Ett annat begrepp är homomagi (i antropologin beskriven som homeopatisk magi). Homomagi innebär att lika leder till lika. Ett tredje begrepp är illusionen. Illusionen att något fungerar kan göra att något börjar fungera, det kanske tydligaste exemplet är hur ett mått på värde har förvandlats till den huvudsakliga varan (pengar).

Om vi lämnar magins begrepp vill jag föreslå en teori om politisk effekt som är inspirerad av Judith Butlers mat(t)erialisering, Jacques Derridas dekonstruktion och Donna Harraways cyborg.

Dessa teoretiker, och aktivister, avvisar närvaron av mystiska indirekta krafter. De sysselsätter sig snarare med handlingar som förvandlas till inskrift och därmed blir möjliga att upprepas, återberättas, citeras. Jag föreslår att denna inskrifts karaktär är den politiska handlingens effekt.

Judith Butlers poststrukturalistiska feminism visar hur upprepningen gör att världen materialiseras och får betydelse (matters, mat(t)erialize).

Derrida visar i sina diskussioner om textualitet som föregående tanken och talet, att det inte finns någon mystisk linjärt riktad kraft inbyggd i aktioner. Utifrån Derridas begrepp iteration (repetition), kan man förstå politisk effekt som direkt inbjudande. Politisk effekt är hur handlingen inbjuder till upprepning och därmed materialiseras genom inskrift. Sättningar och förskjutningar i de politiska aktionerna ger öppningar och möjligheter till iteration - upprepning.

Donna Harraways cyborgfeminism visar hur aktioner föder hybrider och cyborgar. Här vill jag främst lyfta fram hur radikala aktioner föder hybrider mellan borgerliga livsformer och antikapitalistiska livsformer. Precis som den postkoloniala diskussionen (Spivak, Bhabha) visar, kan man inte hoppa ut ur det moderna, imperialistiska, borgerliga samhället. Hybrid och cyborg visar på revolutionära möjligheter snarare än att drömma sig bort till något helt annat.

Politik är alltid iterativ

Utifrån dessa tre tänkare föreslår jag att politisk effekt av aktioner är iterativ, upprepningsbar. Upprepningsbarhet ger möjlighet till inskrift och därmed materialisering av nya revolutionära samhällen. Handlingsteorin måste då lämna traditionell koppling till instrumentell handlingsteori och närma sig språk- och systemteori. Men man måste också lämna de gamla strukturteorier som uppfattar samhället som lika med nationen. Det engelska ”community” visar på en ändlös radda av samhällen från kollektivet till globala organisationer. Användbara begrepp hos strukturteorier - som tänker via strukturer snarare än genom handlingar och beslut – är funktion, disposition (möjligheter, färdigheter, teknik, träning), position (hur en kamp positioneras och lutar sig både mot andra former av kamp och mot etablerade system), materialisering.

Även inom vänstern finns en lång fruktbar diskussion att knyta an till: Från aktivistbegreppen blir direkt aktion realiserande, och därför realistiskt, medan indirekt aktion blir mystifierande. Direkt aktion lyfter fram inbjudan snarare än påbjudan. Indirekt aktion skulle förutsätta att vi hade någon mystisk kraft som gör att andra lyder. Och om vi hade denna kraft så kanske lydnad ändå inte är lösningen.

Andra tankar som ligger nära direkt aktion: Mahatma Gandhi hävdar att målet är medlet. Särskiljande är feltänkande: Ickesolidaritet leder inte till solidaritet, ickefred leder inte till fred. Målet är medlet innebär att jämställdheten i en motståndsgrupp inbjuder till jämställdhet. Varje kamp materialiserar sitt eget mål, och verkar genom detta mål. Gandhi lyfter även fram nödvändigheten av det kreativa program. Proaktivt skapande blir mer revolutionärt än reaktivt protesthandlande vilket låser fast aktivisten i en bekräftande negering.

I plogbillsrörelsen och ickevåldsrörelsen finns en diskussion om symbolisk kraft hos direkt aktion som ställs mot den utpekande, och därmed bekräftande, kraften hos indirekta negerande protester.

Jag föreslår att politisk kraft bör undersökas utifrån spelet mellan (1) innovativ kraft och (2) möjligheterna till rättvisa, solidaritet, omsorg, gemenskap som framträder (materialiseras). Min ansats kan användas både för att tydliggöra kraften hos kapitalismen, nationalismen och kraften hos revolutionära och radikala praktiker.

1 Innovativ effekt. Innovation som slår igenom skapar tradition. Tradition är en innovation som slagit igenom. Uppfinningar är, enligt Derrida, både upprepning och brytning. Här lyfter jag fram tre aspekter av innovation.

a) Möjlighet: Så kan man ju göra! Skapa nya handlingshorisonter, strukturer, dispositioner.

b) Innovativ utmaning: Är det rimligt/are sätt att handla, genomföra, leva? Det uppstår en dekonstruktion av moral, mening, sanning genom åtskillnaden mellan den nya innovativa handlingen och de traditionella handlingar den håller på att ersätta.

c) Iterativ användbarhet. Hur väl utarbetad är handlingen för att den ska kunna upprepas? Vilken träning behövs och finns den träningen tillgänglig? Här uppstår en cirkulär rörelse mellan möjligheten att upprepa och finslipningen under själva upprepandet.

2 Solidaritet, rättvisa, demokrati, omsorg och gemenskap kan inte instrumentellt skapas. Anarkismens kritik mot proletariatets diktatur blir även riktad mot alla försök hos en elit att genom effektiva (manipulativa) medel styra folket in i socialismen eller in i ett globalt, ekologisk samhälle. Visst innebär rättvisa kontroll av orättvisa, men samtalen som föds ur motsättningar och kamp måste också innehålla obestämbarhet.

Demokrati eller gemenskap kan inte styras. Men de kan inte heller förklaras som naturvetenskapens orsak och verkan. Vi är inte enbart orsakade: våra val och praktiker begränsas (och möjliggörs) av tvingande nödvändighet men kan aldrig reduceras till orsak. Däremot kan man diskutera vilka praktiker som ökar eller minskar möjligheterna till rättvisa och socialism.

En kamp handlar om att självkritiskt experimentera med nya former som kan ersätta andra. Det är så här vi kan förstå den borgerliga revolution: hur kapitalismen från tusentalets Italien till idag experimenterade sig från bankkapitalism till handels- och förlagskapitalism, fram till de moderna formerna för industri- och programmerad kapitalism. Hur öppnar innovativa dispositioner och institutioner upp möjligheterna till rättvisa? Och hur blir de till nya makttekniker som kontrollerar oss?

Per Herngren

Version 0.2

Gadgeten innehöll ett fel