12 september 2006

Makttekniker i massmedia

Här är ett första försök till analys av makttekniker i massmedia. Ge gärna synpunkter och förslag!

  • Reducera läsare eller gemenskaper till massa. Genom kombinationen individualitet och kvantitet förvandlas gemensamma beslut, gemenskaper och olika former av samarbete till aggregation, alltså sammanslagen effekt av individuellt handlande. Förvandlingen till massa sker både i hur artiklar skrivs och i marknadsundersökningar vilka används för annonsering och finansiering av massmedia.
  • Reducera läsaren till medvetande. Enligt Habermas (Borgerlig offentlighet, 1962) sågs det offentliga samtalet i den tidiga borgerliga traditionen som ett faktiskt samtal. Massmedier lästes högt på salonger och kaffehus innan ett offentligt samtal satte igång. Massmedia var alltså det ickesamtal som genom att läsas högt på offentliga plats intensifierade ett samtal som uppstod efter högläsningen. I och med 1900 talet började massmedia förstå sig själv som det offentliga samtalet, vilket förvandlar samtal till ett ickesamtal. ”Paneldebatter” blev en uppsättning makttekniker för att förvandla folk till tysta åskådare och åhörare. Upplysning blev konsumtion av information, fakta och åsikter vilket skulle leda till högre medvetande. Detta blev motsatsen till Kants förståelse av upplysning som att tänka högt, alltså tillsammans. Opinionen som i den tidiga borgerliga traditionen sågs som slutsatser av samtalen vilka alltså skedde på offentliga platser, förvandlades till privata, individuella attityder som man trodde sig kunna kvantifiera till ”opinionen”.
  • Reducera makt till makthavare. Genom att peka ut individuella bovar bland politiker döljs maktmekanismerna, alltså hur handlingar, system och struktur skapar lydnad. I traditionen från Gandhi och Foucault får man påstå att makthavare inte finns. Det finns ingen som kan ta emot och lagra makt. Makt är ett mönster av lydnadshandlingar som existerar i sin upprepning inte som ett ting som kan innehas.
  • Reducera offer, förtryckare och aktörer till ”parterna”, vilka oftast ses som två. Dessa två parter förstås som regeringar, nationalstater eller krigsmakter. Exempel är mellersta östern där Parterna förvandlas till Hamas och Israels regering snarare än fackförbund, lokala religiösa sammanslutningar och tempel, internationella organisationer, solidaritetsgrupper nära och fjärran, biståndsarbetare, observatörer, massmedier, åskådare, familjer, grannar, byar, produktions, handels och transportföretag runt om i världen.
  • Omvandla särintresse till helhet. Genom en hegemonisk operation förstås särintressen som allmänintresse. Hegemoni är när delen försöker representera helheten. Nationalstater förstås som en container vilken kallas för Samhället. Organisationer, företag och sammanslutningar ses inte som likställda samhällen utan som inneslutna i Samhället (nationalstaten). Regeringar och politiska partier presenterar sig inte som särintressen utan som allmänintresse. Även massmediernas egna särintressen doldes som allmänintresse eller medias uppdrag.
  • Omvandla perspektiv och ställningstagande till objektivitet. Massmediernas makttekniker; urval och lansering av några få aktörer eller diskursiva begränsningar av accepterade vinklingar i en artikel osynliggörs genom makttekniker som kallas balansera, objektivitet och neutralitet. Dessa tekniker används också för att neutralisera värden och engagemang i intervjuobjektens uttalanden och handlingar.

Per Herngren

2006-09-12 version 0.1

2 kommentarer:

  1. Hej Per!

    Bra text. Jätteviktigt ämne.

    Vissa meningar måste jag läsa 8 ggr, och jag tror ändå jag är hyfsat intellektuell (fast hur stavas det ordet?). Och sånt kan gå ut över sammanhanget.

    Jag tror du skulle vinna på att försöka konkretisera några av punkterna med exempel.

    Med ett par års erfarenhet av journalistik, mestadels hos Sveriges Radio, kan jag definitivt vittna om att man behöver diskutera media och makt.

    I stort sett alla journalister jag mött är individuellt sett uppriktiga, hårt arbetande myror (i reportrarnas fall) eller möjligen lite mer som gruppchefer (i producenternas fall), som gör sitt allra bästa för att avslöja oegentligheter och ge den enkla människan möjligheter att ta mer makt i sitt liv.

    Det är i det kollektiva, och i strategi och självinsikt, som det brister.

    Och självklart i det strukturella. Otaliga mediakritiker har ju dokumenterat hur massmedia får allt mindre tid åt eftertanke och rent organisatoriskt pressas att bara producera underhållning. Det behövs inga konspiratoriska grindvakter, det räcker med en ekonomiskt sinnad chef.

    Men som sagt, de individuella journalisterna försöker alltjämt producera demokratiskt värde.

    De borde organisera sig och inse det strukturella hotet från marknaden, som bara vill producera innehåll med minsta gemensamma nämnare som kan fånga publiken så att den i sin tur kan säljas till annonsörerna.

    Bengt Nerman är en intressant mediekritiker som skrivit om detta i sina analyser av massmedias retorik. Han omnämns även i Dan Josefssons "Välkommen till dramafabriken".

    SvaraRadera
  2. Håller med föregående talare. Brodera gärna ut texten lite. Den är klart intressant.
    Du funderar inte på att skriva lite om Melodifestivalen? ;-)

    SvaraRadera