05 maj 2009

Makt är mer resonans än centralstyrning - Deleuze & revolution VI

Styrteknik eller reglerteknik

Innan vi undersöker makt i samhällen låt oss först snegla lite på styrning av tekniska system. Styrteknik ses som en gren inom reglertekniken. Styrning behöver ofta inte ta hänsyn till egenskaper hos det som styrs eller vilka förhållanden som gäller. Det förutsätts att styrningen har kontroll över situationen. I extremfallet av styrning behöver man inte ta hänsyn till resonansen, man kan ignorera med- eller motsvängningar.

Andra former av reglerteknik däremot använder återkoppling som uppfattar hur systemet reagerat tidigare. Adaptiva reglertekniker förändrar sig efter förändrade förhållanden. Återkopplingen följer en puls vilket gör att regleringen blir en del av en resonans. Regleringen, återkopplingen och det som regleras är alla med och skapar denna resonans. Genom att motverka icke önskvärd resonans skapar regleringen ordning.

 

Makt är sällan toppstyrning

Organisationer — som motståndsgrupper, företagsledningar eller regeringar — kan inte koppla solida styrstänger eller hydrauliska slangar till sina medlemmar eller lönearbetare. Styrning kan därför inte överföras via en sådan mekanism.[1] Auktoritet och ledande verkar främst genom andra maktmekanismer än centralstyrning eller toppstyrning. Makt som styrning uppifrån gäller bara i några specialfall. Jag föreslår att puls, resonans och rytm är vanligare maktmekanismer än styrning.

Det går inte att reducera makt till någon enstaka mekanism. Olika maktdynamiker verkar samtidigt. Dessa kan motverka eller stärka varandra. De kan också koppla sig eller verka oberoende av varandra.

Här gör jag inget anspråk på att ta upp alla dessa maktmekanismer. Jag kritiserar en centraliserad pyramidföreställningen om makt och försöker visa på rimligare förklaringar till makt.

 

Centrala beslut utan pyramid

Vissa beslut i en organisation måste förstås som centrala. Men för att beslut tagna av en styrelse eller en regering ska bli en del av organisationens makt måste nya beslut tas. Några av dessa icke-centrala besluten handlar om hur man ska följa de centrala besluten. Men flertalet ”lokala” beslut handlar snarare om hur den ”lokala” verksamheten ska fortgå. Kommittéer, arbetsgrupper, utskott är främst självgående och självskapande. De ska inte förstås som styrda marionetter. Så fort de låter sig toppstyras eller när någon annan försöker styra dem så blir de tröga. Ifall toppstyrningen blir alltför stor kollapsar verksamheten.

Detta innebär att en överlägsen del av alla viktiga beslut inom en maktordning är icke-centrala. Icke-central är väl inget bra begrepp, men just här är det till för att undvika decentralisering vilket återskapar föreställningar om centrum och periferi. Motsatsparet centrum och periferi ger en falsk bild av makt som centraliserad. (När jag i brist på synonymer här och var ändå använder decentralisering så försök tänka bort motsatsparet centrum-periferi.)

 

Centrum är inte makt eller makthavare

Centrala beslut är i sig inte makt. För att centrala beslut ska kunna bli delaktig i maktskapandet måste de mångfaldiga sig och decentraliseras.

Auktoritet, ledande och hierarki mångfaldigar sig genom olika dynamiker. Detta sker utan att solida styrmekanismer konstrueras. Ledande och hierarki är mer samspel än styrning. Avdelningar, styrelser och arbetsgrupper koordinerar sig med varandra genom repeterande puls.

Genom att anpassa sig till en puls skapas resonans. Makt är att hänga på pulsen. Makten svänger! Den är resonans.

Diktaturer såväl som demokratier fungerar, enligt Deleuze, genom medsvängningar snarare än som uppifrån-kontroll. The “most rigid of segmentarities does not preclude centralization: this is because the common central point is not where all the other points melt together, but instead acts as a point of resonance” “Even when the State is totalitarian, its function as resonator for distinct centers”[2].

Med hjälp av Deleuze kan vi se hur makt och motstånd bildar resonans. Vare sig makt eller motstånd handlar speciellt mycket om centrum eller centralstyrning. De är snarare spridningar. Spridningar av pulser, repetitioner och rytmer.

Makt som med- och motsvängningar

Det är inte pulsen som blir makt utan det som cirkulerar runt pulsen, alltså rytmen. Varje grupp som väljer att underordna sig resonansen i en organisation tar mängder med egna beslut. Ifall dessa olika beslut bildar resonans med varandra stärks makten.

Makt ska därmed förstås som den resonans respektive dissonans som stärker eller försvagar pulsen. Detta får inte förstås som att dissonans skulle försvaga pulsen medan resonans stärker dem. Både resonans och dissonans kan försvaga eller stärka pulsen.

Med- och motsvängningar skapar intensitet, de bygger upp ett sväng. Att följa (lyda) pulsen alltför mycket minskar intensiteten och försvagar framåtkraften.

Det är inte de individuella egenskaperna hos det som svänger med som driver pulsen framåt utan hur de förhåller sig till varandra. Rytmen (intensiteten) är alltså skillnaden till pulsen och skillnaden till de andra instrument som bygger upp rytmen. Skillnad är det som driver pulsen framåt, inte likhet.

Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet.

Per Herngren
2009-05-05, version 0.2

Referens
[1] Gilles Deleuze, Difference and repetition, Translation Paul Patton, Continuum International Publishing Group, 2004, p 105.
[2] Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987, p 224.

8 kommentarer:

  1. Jag föreslår att du kan titta på begreppet homeostasis som är den förklaring som biolog ger till hur levande system upprätthålls. Homeostasis är att anpassa sig till sin omgivning, antingen genom positiv eller negativ återkoppling. Levande system är alltid i rörelse när det strävar för att upprätthålla jämvikt, resultatet är något som faktiskt utöver makt, en organism med ett conatus, trots att det går att finna någon "körledare" inne i systemet.

    SvaraRadera
  2. Tack! Biologi är inte min starka sida så tips mottages tacksamt. Om jag förstår homeostasis rätt så skapar det en rytm runt en puls via återkopplingen?

    Det är väl ordet "anpassa sig" som bryter med mitt resonemang. Jag skulle använda "spela med och spela emot", med- och mottakt, resonans och dissonans. Allt detta bildar rytmer som inte direkt anpassar sig utan skapar kring en puls och därmed stärker den, eller försvagar den, eller så byggs nya pulser, nya rytmer.

    SvaraRadera
  3. Hej Per. Inspirerande tankar tycker jag. Får mig att tänka på den värld som jag försöker förstå mig på; kyrkans. Där finns en puls i centrum som vi individer försöker känna in, men som vi ofta uppfattar olika. Olikheterna uppfattas ofta som en maktkamp om tolkningsföreträde och har gett upphov till en evig strid/rytm. Enligt ditt och Deleuzes tänkande är det väl just olikheterna som är poängen, det är de som ger dynamiken för att pulsen ska bära oss vidare. Om alla tolkade pulsen likadant skulle det bli ett stillastående system, en likhetsklubb istället för den levande organism som jag tror att kyrkan är tänkt att vara. Tillvaron sjunger!

    SvaraRadera
  4. Hej Caroline och tack för din reflektion av världen kyrkan! Jag tror du har rätt i att ifall man (hypotetiskt) tänkte sig att alla kunde tolka beslut lika (lyda exakt fundamentalistiskt) då skulle systemet bli stillastående. Det skulle stanna upp och upphöra som system. Har du läst den klassiske tjeckiske boken om Soldat Svejk? Hans motståndsmetod var att lyda exakt vad befälen sa. Och det fungerade ju inte. En hel motståndsmetod har utvecklats som kallas svejkism. Jag använde det när jag satt i fängelse när en vakt var övernitisk. Han lämnade mig snart ifred ...

    SvaraRadera
  5. Jah tror att alla dessa koncept som system, makt, hierarki etc kan ses som rena mentala illusioner, mer som vanor vi får i oss genom uppväxt, upprepning,reifiering.
    (Aristoteles 'fel'?)

    Vi finner oss i ett 'system' och ger 'makthavarna' makt, de 'har' egenligen ingen egen makt i sig.

    Efter snart tio år i USA känner jag definitivt en stor skillnad jämfört med Sverige i detta avseende. Mycket mindre 'system' här, på gott och ont.

    Jag tror mycket mer på cell baserade 'organisationer' där små team (åtta är ett magiskt nummer) agerar självständigt.

    Dvs egentligen innovation (skapande) jämfört med konstruktion (hierarki).

    Conways lag är också ett bra exempel: en organisation är en slags kopia av 'produkten' den skapar och tvärtom. Ändrar du den ena så ändras den andra, efter ett tag.

    SvaraRadera
  6. Vairocana, jag håller med dina argument - makt är att vi ger lydnad, max åtta personer för kreativitet etc.

    Men jag skulle nog föreslå att slutsatsen: makt, system, hierarki är mentala illusioner; ändras till praktiker. Praktiker förstår jag som sammanhängande handlingar (vilket ofta inkluderar handlingen "tänka").

    Makt=lydnad=>praktik (ej enbart tanke)

    System (operativsystem, sorteringssystem, planeringssystem, antagningssystem, lönesystem)=>praktik.

    Hierarki (Jag försöker följa Maestro och bastrummor mer än jag lyder tamburinnerna när jag spelar samba. När jag dansar salsa bestämmer vi vem som ska leda och vem som ska följa)=>praktik.

    Faller en viktig poäng i din reflektion ifall man byter mentala illusioner mot praktiker?

    SvaraRadera
  7. Att byta illusioner mot praktiker kan fungera, menar att man behöver inse att det inte finns ett automatiskt tvång att följa en viss praktik, dvs vi har implicit uppfattningar om vilka praktiker som gäller (dvs tro), men det betyder inte att vi måste följa dem.

    T ex hela uppdelningen i ont/gott etc är i min mening en vana, men inte alls något nödvändigvis verkligt eller sant. Man får skilja mellan praktik och realitet sas.

    Själv tänkadet i sig är en 'praktik', men inte nödvändigtvis en sanning.

    Jmfr med postmodern praktik där allting är sociala konstrukter eventuellt ovanpå många verkligheter.

    Vi behöver praktiker av prakiska skäl, men de är inte sanna i absolut mening.

    SvaraRadera
  8. Jag upptäckte att jag inte riktigt stod för slutet av texten, den där jag försöker visa att makt är mer samba än pyramid.

    Jag har ändrat slutet så nu ser det ut så här istället:

    "Auktoritärt, såväl som demokratiskt, ledande fungerar alltså mer som improviserad jazzmusik på Club Brazil än som en fast maktpyramid. Makt är mer samba än pyramid. Varje musiker spelar en liten del av musiken.

    Detta gäller även mestre, dirigenten i en sambagrupp, hon får sin auktoritet som mestre genom att vara skicklig på att följa pulsen (att själv lyda), samt genom att stärka pulsen, få oss andra att följa den (stärka vår lydnad). Men svänget i samban kommer från att vi spelar runt pulsen, inte så mycket på pulsen.

    Alla de instrument som cirkulerar runt pulsen stärker eller försvagar ”svänget”. Både att hamna i otakt eller att ligga för rakt på pulsen försvagar ”svänget”. De sambaorkestrar som spelar alltför rakt kallas lite föraktfullt för marschorkestrar. Makt är inte strikt marscherande utan det som producerar skillnader, alltså rytmer och intensitet."

    SvaraRadera