26 oktober 2011

Fängelser är vrängda ut och in

Fängelse är det som håller oss fångna i lydnaden. Muren byggs av hot om att förlora liv, hälsa, jobb, egendom, hus, vänner eller familj. Att under motstånd låsas in i en cell innebär därmed att man brutit sig ut genom fängelsets murar. Problemet är dock att man därmed också blir utelåst. Att låsas ut, utanför fängelset, blir ofta ett större hot än att vara fånge i lydnadens trygghet.

- Hallo! Anybody out there?

20 oktober 2011

Kämpa mot fantomer?

Fantom är kontur eller form av något som inte materialiserar. Fantomer uppfattas men de är inte där. Avtal, transaktioner, varor och företag som presenteras under bedrägerier men bara existerar på pappret kallas ibland fantomer. Fantomer finns där, fast inte som man tror.

Ordet kommer från grekiska phantazein: orsaka att något syns. Samt även från grekiska phainein: att visa. Det är vanligt att psykologisera ordet så det blir ett hjärnspöke. Här försöker jag istället objektivera det. Objekt presenteras och utformas så det gestaltar något annat, något som inte är där eller som är annorlunda än sin gestaltning. Trolleri är inte privata fantasier utan faktiska tricks som flera kan uppfatta och medverka i. Jag tror egentligen inte trolleri har passiva åskådare, man dras med i tricket, och man är med och medverkar i att skapa skenbilden.

Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper skapar fantomer i formen av sfärer. Små konkreta, lokala handlingar pekas ut som representanter för väldiga sfärer.

Jag har åkt genom olika samhällen på fem kontinenter men ingen har någonsin pekat ut var Kontrollsamhället ligger, eller det där Kapitalistiska samhället, eller Civilsamhället. När jag säger att jag åkt genom samhällen på fem kontinenter tror en del att jag menar Kulturer eller Civilisationer, två andra fantomer. Fast jag syftar på byar och städer. Verkliga samhällen kretsar kring torg. Precis som marknader är på torget. Men hallå! Vet någon vilken gata som leder till Marknaden? Och i vilket hörn hittar jag Marknadskrafterna? Du där, jag känner mig lite ensam vet du var det Sociala ligger? Ursäkta, skulle någon av er kunna fråga Makthavarna var någonstans de förvarar den där Makten de har? Och snälla, kan någon hjälpa mig att hitta vägen ut ur Kontexten?

I min något barnsliga retorik i stycket ovan börjar jag: "Delar av politisk teori, samhällsvetenskap, 'vänstern' och protestgrupper ...". Hur kan jag säga detta utan att göra ex samhällsvetenskapen och vänstern till fantomer? För att hitta metoder att undvika fantomisering kan vi analysera två av historiens största sociala system: hälsningscermonier och familjer. Vare sig kapitalism eller nationalstater har brett ut sig så mycket och blivit så stora som familjer och hälsningar. Ifall mikro och makro är mått på omfattning och utbredning är hälsningar och familjer mer makro än nationalstater. Historiskt är hälsningar och familjer också bland de första systemen att bli globala. Men de pekas inte ut som väldiga sfärer och fantomer. Vi ser dem som många. Vi ser hur de upprepas och imiteras i fantastisk omfattning.

Det är inte så att alla hälsningar liknar varandra. Olika hälsningar skiljer sig från varandra. Vi kan se skillnader eftersom vi uppfattar att de gör motsvarande saker. Men vi ser aldrig en omslutande väldig Hälsning. Samma gäller familjer. Vi ser skillnader just för att vi kan koppla ihop olika familjeformer. Vi tror oss dock sällan befinna oss i den väldiga Familjen. När vi ändå nostalgiskt pratar om att vi alla tillhör samma familj så är det snarare metafor för någon annan fantom, som Samhället.

Jag dansar salsa och jag kan känna igen salsa genom att folk dansar tre danssteg på fyra taktslag, rytmerna kretsar kring afrikansk klave, basen spelar inte på första taktslaget, folk dansar med vinklade armbågar aldrig raka armar, dansturerna är i stort sett samma som bugg, fast översatta till salsans steg. Och så är det en massa andra detaljer jag är omedveten om men som jag flitigt använder. Skulle jag och mina vänner analysera salsa skulle vi ta upp svärmar av instrument, klubbar, koder, regler, rytmer, steg och rörelser. Men vi skulle aldrig peka ut en väldig Salsa-sfär som omslöt oss.

Nästan allt i salsa hittar vi i andra danser och musikstilar, men inte i just den kompositionen. Salsa betyder sås. Dansare och musiker behöver blanda för att det ska bli salsa. Det genuina kan inte bli salsa. I salsa-metropolen Göteborg är det vanligt att blanda jazz, afrikanskt, hip hop och ball room. En chilenare lägger även in balett vilket är irriterande för det tar sådan plats på dansgolvet. Visst, salsa tenderar att klumpa ihop sig.

Salsa tar plats. Danssteg och turer handlar om att ta plats. Det innebär att dansspar eller individuella dansare även dansar med dem i närheten. På ett komplext sätt produceras visuella och känslomässiga mönster på dansgolvet. Dessa strukturer kommer dels från att handlingar möter handlingar, dels från att reglerande salsaturer möter rytmer och musikaliska uttryck, dels från att scen, bardiskar och väggar agerar med i dansen. Dansandet men även baren producerar dragningskraft och affekt. Cirkulation uppstår runt gravitation. Det finns ingen stor, generell salsastruktur som styr. Struktur blir snarare verb än substantiv: strukturerande. Strukturer agerar.

Salsan blir knappast fantom själv men den hänvisar dock till andra fantomer: Som om det skulle kunna finnas en afrikansk rytm. Det finns givetvis många olika rytmer i Afrika. Det är mycket möjligt att afroklave är vanligare på vissa platser i Latinamerika än på många platser i Afrika.

Salsa som paradigm för makt och motstånd
Salsan ger verktyg för att bättre greppa hur stater och kapitalismer svärmar snarare än sväller upp som sfärer. Svärmar av handlingar, steg, turer, golv, stolar och bord hamnar i resonans med varandra. De dansar med varandra.

På samma sätt som vi undviker att göra hälsningar, danser och familjer till väldiga helheter, assemblage, substanser eller sfärer är det möjligt att undvika att göra vänster, kapitalism, vetenskap, stater, samhällen till väldig sfärer eller containrar. Genom att undersöka vilka korridorer, arkiv, protokoll, regler, blanketter, underskrifter, samlingar, kroppsrörelser, torg, hänvisningar, utpekanden som arbetar med eller mot varandra upptäcker vi hur stater och även kapitalismer svärmar. Precis som vänster och feminismer svärmar.

Dessa svärmer är sällan låsta till en plats. De handlingar som ingår i svärmen är sällan inlåsta i svärmen. Handlingar och saker lokaliserar och dislokaliserar. De dras till varandra och klungar ihop. De ger sig ibland iväg och börjar verka på andra platser.

Gilles Deleuze kallar det som kan hoppa över till nya lokala sammanhang för universaler. Andra kallar dem absoluter, då de inte är bestämda av sammanhanget. Själv använder jag ibland transaler.

När vi uppfattar hur stater, kapitalism, civil olydnad och feminism svärmar ser vi hur de blir mer jämlika än om de hade varit sfärer. Det blir inte längre självklart vem som dominerar i en situation eller på en plats. Det blir därmed möjligt att upptäcka hur stater dominerar på många ställen och hur feminism dominerar på andra.

Teorier som är med och skapar fantomer och sfärer förutsäger vad som styr och domderar. Ordningen är redan ordnad. Detta osynliggör hur motstånd och makt agerar som svärm för att fortleva. Hur sårbara de är. Hur följsamhet mot varandra, och hur intensitet drar till sig fler handlingar och fler saker till svärmen. Fantomer osynliggör den ontologiska jämlikhet som finns mellan makt och motstånd.

Per Herngren
2011 10 20, version 0.1

12 oktober 2011

Materialiserande politik

Materialiserande tar plats, tränger undan, ersätter. 'Ta plats' förstås både som att inta en plats där andra, eller andra saker, också tar plats; samt även som att breda ut sig och tränga undan. Fågelsång tar plats och skapar utrymme. Samtal tar plats tillsammans med kaffe macciato, sköna stolar och andra som dras in i samtalet. Tänkande tar plats. Utrymmen som materialiseras via fågelsång, läsande, torg, marknader och samhällen, överlappar ofta varandra. Men de tränger alltid undan något. Materialiserande möter alltid motstånd.

'Materialiserande' är besläktat med Deleuzes båda begrepp 'aktualiserande' och 'blivande'. Där mål och medel är ett utan att bli identiska. De är i blivande. Målet blir medlet. Men målet fortsätter vara medel. Målet blir sällan helt uppnått. Man justerar, slipar och gör förhoppningsvis bättre nästa dag. Materialiserande blir därmed ett ständigt återkommande (Nietzsche). Det pulserar. Takt, rytm och resonans är avgörande för en materialiserande politik.

Materialiserande politik kämpar inte för ett bättre samhälle. Det är blivande bättre samhälle. Det är våndan, sårbarheten och kampen i att tillsammans börja leva de samhällen vi vill leva, leva bättre samhälle. Det är att bli beroende av andra och annat, det är att försöka och misslyckas, det är att imitera och finslipa. Politik är inte bara att hamra och bygga, det är också att slipa bort.

Sårbar materialisering
Här är några idéer (jo, jag uppfattar ironin) till en sårbar materialiserande politik. Materialisering har länge praktiserats av radikala kooperativa företag och boendekollektiv, queer och innovativ feminism, proaktiv civil olydnad, rekursivt ickevåld, solidarisk och rättvis handel, samt i de ideella föreningar och folkrörelser som bygger samhällen snarare än protesterar. Det jag möjligen tillför här är ett sätt att urskilja, skilja olika praktiker från varandra för att de ska korsbefrukta och sätta fart åt nya håll. Teori materialiserar på så sätt utrymme tillsammans med andra praktiker.

Innovativ politik. Politik under komplexitet kan inte planeras eller centralstyras i någon större utsträckning. Som segelbåtar styr mängder med organisationer och grupper genom ganska oförutsägbara väder och strömmar. Politik blir därför mycket att uppfinna och experimentera. Experimentera förstås här som att söka bättre metoder att segla mot strömmen. Inte att följa strömmen. Vrakved och timmerflottor följer strömmen. Innovativ politik, som ickevåld, utnyttjar virvlar, motorer och vindar för att gå mot strömmen.

Experiment som deltagande demokrati. Feminister och ickevåldsgrupper har experimenterat med sofistikerade metoder för demokrati och organisation. Det är ena sidan av det politiska. Den andra är att ingripa i orättvisor. Gandhi förstod ickevåld som att experimentera med direkt ingripande i våld och förtryck. Dessa båda former klarar sig inte utan varandra.

Demokrati som smitta. Experimenterande politik sprider sig genom att andra gör det bättre. Experimenterande och imiterande hör tätt ihop. Samhällsförändring sker vanligen genom kedjor av imiterande (Gabriel Tarde). Politisk förändring sker sällan genom försök att påverka väldiga fantomer som Makten, Marknaden eller Samhället.

Smittande politik materialiserar. Allt från att bygga solidariska institutioner till att bygga motstånd materialiserar praktiker som kan imiteras av andra. Solidaritet och omfördelning av resurser har därmed möjlighet att materialiseras. Genom självkritiskt reformerande av rättvis handel, konstruktiv civil olydnad, koalitioner av kooperativ och boendekollektiv, så kan dessa utvecklas, smitta av sig, tränga undan och ersätta andra ordningar. Kritik bör därför riktas mer mot det egna byggandet än gentemot motparter. Varje revolution måste ständigt reformeras för att inte slås ut av andra mer dynamiska ordningar och revolutioner. Precis som i teknikutveckling upphävs dualismen mellan reform och revolution. Däremot stärks motsättningen revolution/reform gentemot nej-sägande/protest. Protest kan med Nietzsche förstås som oviljan att bygga värde.

Resonans. Resonans är ömsesidig förstärkning. Genom återkommande handlingar, som reproduktion av institutioner eller upprepad civil olydnad, byggs pulser och rytmer upp. Organisationer och samhällen pulserar. Det går inte att veta säkert vad som är subjekt och vad som är objekt i resonans. Resonans är ickelinjärt, den kan därför inte kontrolleras eller planeras utan bygger på träning i följsamhet. Både lydnad (makt) och civil olydnad (motstånd) är därmed till stor del träning i följsamhet.

Tillbaka till framtiden. Med hjälp av namn, beteckningar och berättelser kan resonans gå bakåt och framåt i tiden. Tidigare aktioner får liv igen genom att nya aktioner sträcker ut handen och dansar med dem. Samhällen såväl som motstånd dansar tillbaka-till-framtiden-schottis. Återkommande aktioner som är följsamma mot varandra hamnar i resonans. Kraften i aktioner kan därmed tusenfaldigas. Ifall aktionerna fortsätter att koppla armkrok övergår aktionerna till nya ordningar och institutioner.

Förändring bygger institutioner. Handlingar och institutioner är inte väsenskilda. Institutioner kan förstås som pulserande handlingar i resonans med händelser, saker, byggnader, arkiv och med andra institutioner. Även arkiv och byggnader är aktörer i institutioner och organisationer.

Befrielser kommer i svärm. Befrielser kopplar sig till varandra och hamnar i resonans. Gandhis och ickevåldsrörelsens kamp för befrielse från kolonialism utformades så att varje aktion var faktisk befrielse och stärkte andra befrielser. Ensamma aktioner skulle blivit återvändsgränder. Till och med idag lever saltmarschen, som Gandhi deltog i, upp igen genom att dagens civil olydnad fortsätter att koppla sig till den.

Motstånd är dans. Plogbillsaktioner tusenfaldigar kraften genom att dansa med varandras plogbillsaktioner och med andra befrielserörelser. Samtidigt dansar plogbillsaktioner med domstolar och fängelseceller. En plogbillsaktion kommer alltid som en svärm av dansare.

Politik är följsamhet. Att komma i resonans är inte lätt, det kan uppstå oväntat i intensiva eller långvariga relationer men ofta kräver det förmåga till följsamhet, som när man övar salsa eller bugg. Precis som det är tråkigt att dansa med någon som bara dansar med sig själv är motståndsgrupper som bara gör aktioner med sig själva tråkiga. Inga häftiga synkoper och rytmer byggs upp.

Resonans med motparter. Motståndets motpart är aldrig ett, aldrig enhet. Motstånd kan antingen stärka motparters härskande eller så kan det stärka konstruktiva pulser hos motparter. Själva härskandet förstärks genom att hamna i resonans med sin negation: som ex protest eller hot. Härskande förstärks också i konkurens med andra härskare. Undantag är när de krossar varandra. Från detta ska man inte dra slutsatsen att man generellt ska försvaga motparten. Men man ska inte heller förstärka motparters makt genom protest. Motparters komplexitet förstärks mer fruktbart genom att inplantera bättre system. Inympa. Detta sker genom konstruktiva ingripanden i krig, förtryck, orättvisor eller mobbning. Respekt, vänskap, dialog, omsorg kan hamna i resonanser med rättegångar och fängelseceller. Är motståndet riktigt följsamt kan det stärka positiva delar hos motparten som därmed i sin tur tränger undan och ersätta andra delar (displace). Politisk förändring är gemensam (co-poesis). Detta bejakas i demokratier men det gäller även i diktaturer. Diktatorer dikterar inte. De snarare dirigerar och är därför helt beroende av följsamhet.

Ingripa. Ickevåld är att in-gripa i odemokratiska och förtryckande system. 'I system' ska inte förstås som 'inuti system' utan i svärmen som utövar systemet. Inför man ett nytt danssteg mitt bland salsadansare så börjar steget ofta smitta av sig. Folk härmar. Förändring sker i systemen sällan genom påverkan utifrån. Politisk förändring sker vanligtvis genom smitta 'mitt bland'. Civil olydnad måste därför intensifiera och stärka delar av motpart, till synes paradoxalt kan detta försvaga eller tränga undan härskandet.

Träna motstånd och politik. Att öva är att omedvetandegöra. Övning gör snart kroppsdelar, insikter, redskap och verktyg frånvarande. Smedens hammare och dansarens fötter ramlar ur medvetandet när hamrandet och dansandet fungerar. Frånvaro inte närvaro är nyckeln till skicklighet. Samma sak gäller motstånd, samhällsliv och politik. För att få politik och organisationer att fungera måste man öva och omedvetandegöra sig. Genom att filtrera bort information och bli alltmer omedveten blir man samtidigt skicklig. Det är först när något inte fungerar som saker och ting behöver bli närvarande och medvetna. När det blir trögt eller stopp får man ta reda på vilken del som inte fungerade. Efter justeringarna gör man sig omedveten igen. Fungerande politik görs omedveten genom rutiner, färdigheter, samt genom följsamhet med saker, personer och organisationer. Tänk inte på fingrarna om du ska skriva fort på tangentbordet. Tänk inte ettor och nollor om du publicerar dikter på din blogg. Gandhis och senare Martin Luther Kings ickevåldsträning ligger här närmare dansen och hantverket än sjuttiotalets medvetanderörelse. Möjligen är hyperkroppsmedvetande en svaghet i vissa queerpraktiker, men hypernärvaro kan lika gärna vara ett experimenterande som senare övergår i omedvetande och blir då levande. Ickevåldsträning och queer lär oss politisk förändring genom att öva förändring, att förkroppsliga förändring, genom att ta plats. Flera queer-praktiker lär oss också hur intensiv imitation förnyar. Uppfinningar imiterar på nya sätt. Politik förnyar samhällen genom imitation. Politik blir då att öva upp något som är värt för andra att imitera.

Per Herngren
2011 10 12, version 0.1

01 oktober 2011

Subjekt bortom individen

Att förklara samhällen, handlingar, moral eller konflikter utifrån individen kallas metodologisk individualism. Politisk individualism föreställer sig att politisk förändring kommer ur individuella egenskaper som empati, medvetenhet, insikt, kunskap eller livstil.

Subjektet förstås ofta som synonymt med individen. För att komma bort från subjektiva och individualistiska förklaringar talar Habermas om det 'intersubjektiva': Det som händer mellan människor och som bygger något utöver individen, utöver växelverkan mellan individer. Samtal och samarbete lever sina egna liv; och de kan inte reduceras till individerna.

Begreppet 'intersubjektiv' är dock fortfarande fast i en metodologisk individualism: subjekt blir synonymt med individ. Det som händer mellan, intersubjektiva, förstås inte som egna subjekt. Aktörer förstås fortfarande som individer.

Aktörer-i-svärm (Bruno Latour) och objektrealism (Graham Harman) öppnar upp för att det som anses vara mellan, inter, är egna aktörer. Objektrealismen visar hur en diskussion, en handskakning, en organisation eller en ursäkt blir egna individuella 'objekt'. Med Bruno Latour skulle man istället kunna kalla dessa objekt för 'aktanter'. De agerar. En handskakning gör saker med oss och med platsen där händerna skakas. Själv tycker jag 'aktör' och 'subjekt' säger nästan samma sak på ett enklare sätt än Latours aktant.

Ifall ett gräl eller ett skratt agerar och därmed blir subjekt får intersubjektivitet en ny intressant betydelse. Det är det som händer mellan grälet och skrattet, och som därmed har möjlighet att bli ett eget subjekt: kanske försoning eller irritation. I de flesta fall ska man undvika att förklara det ena med det andra; för då skulle vi få en ny metodologisk individualism, fast där även objekt räknas som individer. Aktörer snarare dansar med varandra. De är följsamma eller bryter av (blir olydiga och går sin egen väg).

Så här blir vi medhjälpare då subjektet bryter sig ur fångvaktaren Metodologisk Individualisms fängelse: Genom att undvika att låsa in personer i teorier som förklarar hur de blir subjekt får personer själva möjlighet att bli subjekt. Annars blir ju förklaringen det egentliga subjektet. En teori om hur individer blir subjekt gör teorin till det verkliga subjektet. Teorins förklaring agerar. I många fall är detta rimligt som när man skyller på att bussen var försenad. Jag är inte skyldig. Poängen här är att träna på att upptäcka oväntade aktörer. Och att upptäcka att man aldrig är ensamt subjekt.

Subjekt kommer alltid i flock. Och en flock blir ett eget subjekt. Ett samarbete blir ett subjekt. Utifrån symmetrisk, jämlik analys agerar medlemmar i flocken även med själva flocken, inte bara med varandra. De som samarbetar samarbetar också med själva samarbetet, inte bara med varandra. Vi upptäcker hur enskilda ting, en person, en organisation, ett krig, medagerar med varandra. Och det är inte självklart vilka aktörer som vid ett givet tillfälle leder dansen. Med symmetrisk, jämlik metod upptäcker man oväntad ojämlikhet; ojämlikhet som skulle dolts om man i förväg förutsatte ordningar som mikro-makro eller maktpyramider.

När man inte automatiskt definierar personer som subjekt blir det möjligt för dessa att göra sig till subjekt, att göra motstånd mot, eller samarbeta med, andra subjekt. Subjektet är den som (med)agerar snarare än den som definieras och förklaras. Visst, för att kunna bli subjekt måste man bli objekt. Det är ingen dualism. Att agera och att vara utsatt (objekt) förutsätter varandra. Men teorier som förklarar subjektet missar även detta.

Subjekt är aldrig helt fria. Att agera är både att göra motstånd och att möta motstånd. Genom att vi möter motstånd kan vi bli subjekt. Utsatthet och osäkerhet öppnar upp möjligheter att bli subjekt. Genom att objektiveras kan man bli subjekt. Därmed blir ignorering, ickemotstånd, de största hoten mot subjekt. Ett skratt som ignoreras dör ut. En person som ignoreras dör socialt (Johan Asplund). Det som lyckas bli helt autonomt kan inte längre bli subjekt. Det är som när det blir hål i Enterprise i Star Trek och någon sugs ut i rymden. Man möter inget motstånd längre och blir därmed hjälplös.

Det finns också andra hot. Vi är sårbara. Det finns alltid risk att bli offer för förtryck, våld, trafik, stormar och sjukdomar. Vi behöver varandra: personer, organisationer, djur, växter och flertalet ting (det lär dock finnas ting som klarar att sväva omkring ensamma mellan galaxer oberoende av dessas dragningskraft).

Medaktörer
Istället för att reducera förklaringen, av exempelvis upplopp på Hisingen, till något som ligger bakom, som samhället, kapitalismen eller uppväxten, bör vi leta efter medaktörer och se hur de agerar med varandra. Hur är deras agerande med och skapar upplopp? Vilka resonanser och dissonanser förstärker upploppen? Först ser vi att själva upploppen blir aktörer som agerar med varandra. Upplopp får kraft från en annan aktör, åskådaren. Bland aktörer hittar vi även de som är åtalade, möjligen också droger i deras blod. Sedan har vi gängen. Med svansar som kan agera även mer våldsamt än gängen. Bland medaktörer plockar vi antagligen upp vapen, stenar och slagträn. Vi finner kanske stadsdelsnämd och kommun som skärt ner på fritidsgård och skola. Vi upptäcker bortvända blickar och diskriminerande jobbintervjuer. Vi hittar kanske svenska soldater som skjuter 'svarskallar' på andra sidan jorden. Vi hittar nationalistisk stolthet över vapen och krig. Vi hittar ideologier om rätten till självförsvar. Vi upptäcker att vissa medaktörer agerar som motaktörer. Precis som brottning och fotboll kräver motparter kräver upplopp motparter. Vissa poliser, socialarbetare och fångvaktare agerar som om de befann sig i kamp eller spel. De blir i så fall medaktörer i upploppen.

Även ickevåld bör förstås som svärmar av medaktörer. Tillsammans med plogbillsaktioner agerar plogbillsgrupper, poliser, fångvaktare, fängelser, celler, fångar, stödpersoner, åklagare, målsägande, domare, rättegångar och domslut. Vänskap, vänlighet (Spalde, Strindlund), respekt, dialog, fiendeskap, irritation, förtroende, misstro, maktkamp blir egna aktörer. Även hammare och sönderslagna vapen agerar. Såväl som rättegångsfestivaler och inbjudningskort.

Beteckningen 'plogbillsaktion' gör att gamla plogbillsaktioner runt om i världen agerar tillsammans med nya. Varje plogbillsaktion tar sig ett eget namn, som JAS till Plogbillar eller Plogbillsaktion Bröd inte Bomber. Namn gör att det går att agera tillsammans på stora avstånd i tid och rum. Istället för att bara bli flöde eller formlös massa gör namnen det möjligt att bli egna aktörer.

Plogbillar bor ofta på platser där de bygger långvarig vänskap med hemlösa, flyktingar och fångar. Dessa vänskaper är några av de mäktigaste aktörerna i plogbillsaktioner. Även andra långvariga relationer med lokalsamhällen och folkrörelser är mäktiga medaktörer.

Plogbillsaktioner låser inte in sig i exempelvis fredsrörelsen. Olika plogbillsaktioner kopplar sig till solidaritet, befrielse, revolution, feminism, queer, ickevåld, demokrati, ateism, buddhism, kristendom, islam. Detta öppnar upp för att fler medaktörer ska känna sig välkomna att medagera.

Ytterligare en mäktig aktör är ickevåldets experimenterande. För Gandhi var ickevåld experiment med sanningen och med lösningar. Plogbillsaktioner gör därför inte negationen, nej-et eller protesten till viktiga aktörer. Varje konstruktivt försök att börja lösa ett problem och varje misslyckande blir egna aktörer, de hjälper andra att bygga vidare och utveckla bättre lösningar.

Per Herngren
2011 09 25, version 0,1

Från samtal med Siawash, med turkiskt kaffe, i en smal gränd vid floden Tigris, nära gränsen till Syrien. Uppe i bergen i Amed tränade Siawash och jag demokratiaktivister från Tunisien, Iran, Irak, Egypten, Kurdistan, Turkiet och Syrien i civil olydnad och ickevåld.

Referens

Annika Spalde, Pelle Strindlund, I vänliga rebellers sällskap: Kristet ickevåld som konfrontation och ömhet, Arcus förlag, 2004.
Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Graham Harman, Prince of Networks: Bruno Latour and Metaphysics, re.press, 2009.