25 februari 2012

Rekursiv demokrati – demokrati V

I rekursiv demokrati är mål och medel samma sak. I denna fristående artikel ges en introduktion till rekursiv demokrati. I kommande artiklar ska jag fortsätta att utveckla rekursiv demokrati. Detta är den femte artikeln i en serie om olika former av demokrati. I en tidigare artikel, Samhällsförändring är rekursiv, tar jag för första gången upp begreppet rekursiv och hur politik och samhällen blir rekursiva.
Rekursiv kommer från latinets recurrere, ’springa tillbaka’. Betydelsen blir något enklare om man istället tänker ’springa tillbaka och hämta’.
Lekar och dans är vanligtvis rekursiva. När jag dansar salsa så förverkligas salsan i varje takt. Varje steg hämtar tillbaka salsan. Varje salsatur förverkligar salsan fullt ut.
Paula, som sitter vid fönstret på Henriksberg och tar sig en öl med en vän som är ny i salsaväarlden, pekar på mina fötter och säger:
”Det där, det är salsa, det! Lite colombiansk salsa kanske, han gör ju en spark på fyran. Men det är ändå salsa.”
Eller så misslyckas jag och ramlar ur salsan. Och då säger Igor, som sitter borta vid bardisken: ”Det där var inte alls salsa, det!”
När Igor blänger på mig försöker jag lyssna efter congaspelarens dubbelslag. Dubbelslaget, som kommer precis innan ettan i takten, är väldigt mycket salsa. Och med hjälp av dubbelslaget kan salsan återhämtas.
Salsan förverkligas inte i ett fryst ögonblick. Salsa är relation mellan fötter och armar, mellan dansare, med dubbelslaget på congas, med en elbas som vägrar spela på ettan, med ett trångt dansgolv ...
Salsan återanropar sig själv i dessa relationer. Inte som en total mängd, eller en totalitet av alla salsadansare. Utan snarare i varje takt. Salsa blir därmed aldrig något mystiskt ideal som ingen kan uppnå. Visst, man kan säga att man aldrig lärt sig salsa. Men en som inte kan salsa kan ofta peka ut dansare och säga att det där är salsa.
När en mor och en dotter dansar salsa med varandra är deras dans större än salsan. Salsan förverkligas helt när de dansar med varandra. Men salsan är samtidigt mindre än deras dans tillsammans. Under dansen kanske de planerar vad de ska äta efteråt. De kanske dessutom upplever att de trivs ihop. Eller så tjatar dottern på sin mor.
Det händer mycket när folk dansar salsa som inte ska reduceras till salsa.

Del och helhet

Som i salsaexemplet ovan är rekursivitet när delen hämtar helheten. När delen återanropar helheten. Helheten blir därmed del av delen.
Vanligen tänker vi oss att delen är en liten del av en större helhet. Detta kan vi kalla totalitetstänkande. I det rekursiva är helheten snarare en del av delen.
Helheten blir därmed mindre än delen.
På så sätt görs helheten möjlig att förverkliga.
På så sätt görs helheten möjlig att mångfaldiga, imitera, kopiera samtidigt som den ständigt kan finslipas, justeras och förändras.

Demokrati, jämlikhet och rättvisa

Demokrati går inte att skilja från delaktighet och jämlikhet, rättvis fördelning av makt och resurser, rättigheter och skydd mot övergrepp och förtryck.

Rekursiv demokrati producerar:
  • delaktighet och jämlikhet som i sig själv är demokrati som producerar demokratier som producerar jämlikhet som …
  • rättvis fördelning av makt och resurser som i sig själv är demokrati som producerar demokratier som producerar rättvisa som …
  • politiska lösningar på gemensamma problem som i sig själva är demokratier vilka producerar demokratier som producerar gemensamma lösningar som …

Demokrati som hel helhet

I ett traditionellt helhetstänkande blir demokrati ouppnåeligt. Demokrati uppnås aldrig totalt. Demokrati kan inte förverkligas som en stor sfär eller en generell egenskap. Det traditionella helhetstänkandet bejakar att man kan närma sig demokratin, men demokratin förblir ändå avlägsen. Våra demokratiska strävanden kanske liknar verklig demokrati. Men demokratin är ändå aldrig riktigt här. Demokratin blir därmed paranoid.

Börja med att förverkliga demokratin

Rekursiv demokrati däremot börjar i förverkligandet av demokrati. Demokratin genomförs genom minimalistisk demokrati. Rekursiv demokrati minimerar sig för att kunna förverkliga sig som både mål och medel.
Därmed blir det också möjligt för demokrati att innovativt ingripa när demokratin misslyckas. Det blir också möjligt att genom motstånd ingripa när härskande, dominans och orättvisa trycker ner eller tränger undan demokrati.
Demokrati kan förverkliga sig i samtal mellan två eller tre personer. Demokratier kan förverkliga sig i svärmar med hundratusentals grupper och deltagare. Genom att fördela talutrymmet rättvist mellan de som talar förverkligar demokratin sig. Och genom att ingripa vid härskartekniker och dominans, för att skapa utrymme för jämlik delaktighet, förverkligar sig demokrati.
Demokrati förverkligas gång på gång. Och på många olika sätt. På parkbänkar, i mötesrum, och vid automatsvarvar. Demokratier skapar sig ibland utrymme mitt i diktaturer, som exempelvis i privata företag. Demokratier skapar sig utrymme på marknader och i nätverk som annars inte är speciellt demokratiska. Demokrati kan sprida sig på en massa oförutsägbara sätt.

Fantomdemokrati

Rekursiv demokrati undviker att göra sig till en fantomsfär. Fantomdemokratier utnämner ofta hela områden och regioner till demokratier.
Rekursiv demokrati producerar istället svärmar av demokratier. Svärmar av hela demokratier istället för demokratisk helhet.
Föreställningen om en väldig demokratisk container som skulle kunna göra hela områden med alla sina organisationer och relationer demokratiska kan aldrig bli något annat än fantomdemokrati.
Rekursiv demokrati förverkligar istället sig själv demokratiskt igen och igen. Demokrati misslyckas då och då. Misslyckandet är kanske det avgörande skälet för att demokrati behövs. Demokrati är att tillsammans ta itu med våra misslyckanden: med att leva tillsammans och med att inbördes stödja varandra. 
  Orättvisor, konflikter och misslyckanden kräver politik och demokrati. Demokrati strävar inte mot överenskommelse. Demokrati går åt ett helt annat håll. Demokrati ger sig in i, och intervenerar i, konflikter.

Per Herngren
2012-02-25, version 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

14 februari 2012

Demokrati blir postdemokrati – demokrati IV

Många demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin utvecklats så att eliter och maktcentran kunnat finslipa olika metoder för att kontrollera demokratin.
Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratierna som utvecklas till postdemokrati. Postdemokrati är en fortsättning av demokratin.
Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati, respektive odemokratiska organisationer där demokratin är dåligt utvecklad eller ickeexisterande.
Postdemokratier har utvecklat demokratiska metoder och institutioner som fungerar. Som ofta fungerar mycket effektivt. Men som med tiden börjat kontrolleras av maktcentran i eller utanför organisationen.

Centralisering skapar postdemokrati

En typisk postdemokratisk utveckling i en folkrörelse sker när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationen, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän.
Denna postdemokratiska utveckling kan vara följden av ett mycket starkt lokalt engagemang en gång i tiden. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att organisera stora riksomfattande kampanjer och för att anställa alltfler tjänstemän.
Det är alltså det stora engagemanget som genom en speciell utveckling tar bort engagemanget.
Det är avgörande här att man inte föreställer sig ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. I dessa fall ökar anställda delaktigheten.
Postdemokrati uppstår däremot när centrala organ lyfter verksamheten bort från medlemmarnas delaktighet och engagemang.

Elliptisk postdemokrati

Inom stora folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. ”De olika ledarskikten … verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1], enligt Crouch.
Colin Crouch visar hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentrat är både i organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter skapar ellips.
Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. En elliptisk cirkel styrs från två centrala punkter istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt.
Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen.
Exempel är om solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm alltmer värvar från varandra för att fylla ledande positioner. Vissa ledare värvas från den egna organisationen medan alltfler betydande ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna.
De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt. Ett riks-skikt. Eller ett plan. Riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.

Postdemokrati som resonans

Colin Crouch ger ibland konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2]
Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan konspiratorisk. Storföretagen styr mindre än vad konspirationsteorier misstänker. När de väl styr är det snarare dold diktatur eller dolt dikterande, inte postdemokrati.
Det är mycket vanligare att storföretag, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning.
Denna resonans mellan olika maktcentran gör att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars och medborgares deltagande och engagemang[3].
Den ömsesidiga förstärkningen i resonans (ex gitarrsträng-gitarrlåda) gör att energiåtgången minimeras. När en demokratisk organisation hamnar i resonans med odemokratiska organisationer skapar man ömsesidig kraft.
Skulle man försöka ta sig ur resonansen förlorar man mycket energi, inte bara sponsorer och bidrag, utan faktisk kraft och ork. Resonansen skapar därmed en mäktig gravitation. Den genererar dragkraft som gör att demokratier dras till maktcentran, och får allt svårare att dra sig ur gravitationen.
Resonansen skulle lika gärna kunnat skapa dragkraft mellan radikala organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Men ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans.
Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar.
Med resonans kan postdemokrati förklaras som både självskapad och kontrollerad. Det går därmed att undvika att mekaniskt reducera postdemokrati till att det nästan bara skulle vara externa maktorganisationer eller mäktiga system som styr.
Med resonans går det dessutom att undvika att reducera en organisation bara till sig själv, att det bara skulle vara organisationen själv som konstruerade sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati.
Det är snarare så att demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar med kapitalistiska eller statliga organisationer. Detta kan sätta igång dynamiker som ger postdemokrati.
Vi ska dock inte gå så långt att vi reducerar postdemokrati bara till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.

Per Herngren
2012-02-14, version 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Bortom metodologisk nationalism - bilaga

Colin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4].
Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning:
Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer.
Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati.
Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt.
Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.



Fotnoter
[1] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 12, (original 2005).
[2] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 18, (original 2005).
[3] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).
[4] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).

08 februari 2012

Demokrati utan påverkan – demokrati III

I liberala demokratier, och därmed i flera vänstergrupper och proteströrelser, uppfattas politisk påverkanpåverkan av opinion, påverkan av regering, närmast som synonymt med politisk aktivism.

Att påverka ett beslut är dock inte accepterat i deliberativa demokratier. I denna tredje fristående artikel om olika demokratier analyseras deliberationens förbud mot påverkan.
För den som inte har erfarenhet av deliberativa demokratier finns en introduktion till både deliberativa och liberala demokratier i den första artikeln i denna demokratiserie.
I det deliberativa samtalet övervägs vad som sägs utifrån argumentens styrka. Man väger argument mot varandra. Vare sig samtalet eller besluten får påverkas av påtryckningsgrupper. Demokratin ska vara fri från påverkan.
Detta avvisande av påtryckningar och påverkan uppfattas ofta som ovant och väldigt märkligt i de vänstergrupper och proteströrelser som valt liberal demokrati som sin demokratiform.
I liberal demokrati är demokrati resultatet av påverkan.
I liberal demokrati påverkar man åsikter. Och åsikter räknas ihop eller manifesteras för att på så sätt påverka beslutsfattare.
I deliberativa demokratier däremot får man inte påverka folks åsikter. Det är argumenten som regerar. Inte påtryckningar. Inte övertalan. Inte dominans.

Övertyga istället för att övertala

Deliberativ demokrati gör en åtskillnad mellan övertala och övertyga. Övertalan accepteras inte. Övertalan ersätter argumenten med karisma, taktik, påtryckningar och målinriktat handlande.
I deliberation ska argumenten vara övertygande, inte övertalande.
Jürgen Habermas förklarar det så här: ”Ett samförstånd förlorar karaktären av gemensamma övertygelser så snart den berörde inser att det är ett resultat av någon annans yttre påverkan på honom”[1] eller henne.
Förutom övertalan vad annat är det som riskerar att påverka samtal? Det som nämns i texter om deliberativ demokrati är makt, taktik, strategi och lydnad.
Deliberativa demokratier avvisar alltså taktik och politisk strategi. Taktik och strategi anses hindra demokrati. Demokrati får inte bli ett maktspel.

Utan målinriktat och instrumentellt handlande

Deliberativa demokratier bryter med instrumentellt handlande och målinriktat handlande. Genom målinriktat handlande förmås andra att agera så som man vill. Detta accepteras alltså inte i deliberativ demokrati.
I instrumentellt handlande tränger målet undan demokratins självskapande oförutsägbarhet. Argumenten underställs därmed målet. Exempel på instrumentellt handlande är förhandling där parterna kommer fram till en kompromiss.
Förhandling har sin plats, exempelvis i privata tvister. Förhandling har dock ingen plats i själva demokratin.
Förhandling ses som privat- eller ego-rationell. Rationaliteten bygger på egna intressen. Förhandlingen utesluts därmed ur demokratisk deliberation.
Demokratisk deliberation och kommunikativt handlande ses av Habermas och Apel som en annan rationalitet än förhandlingen. Samtalet producerar en helt annan kreativ produktivitet än förhandlingen.
Ett instrumentellt samtal (ex förhandling) styrs av avsikter och målsättning inte av argumentens öppna oförutsägbarhet.
I deliberativa demokratier underordnar sig alltså inte argumenten ett framtida mål eller en bestämd avsikt.

Demokrati vid sidan av det instrumentella

Instrumentella rutiner leva vid sidan av demokratin. Ibland intervenerar demokratin. Och ibland låter man instrumentellt handlande vara eftersom det fungerar bra utan demokrati.
Det är alltså inte så att deliberativa demokratier eller teoretiker förnekar målinriktat handlandet. Man bejakar tvister, sport och tävlingar. Man bejakar trimning av energieffektivitet, teknisk verkningsgrad och minskning av kostnader. Detta förstås dock som något annat än demokrati.
Det instrumentella får inte styra det demokratiska samtalet, för då ersätter intrumentalismen demokratin. Lobbygrupper och påtryckningsgrupper får därmed ingen plats i deliberativa demokratier.
I deliberativa demokratier följer besluten argumentens makt.

Per Herngren
2012-02-08, 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.



[1] Jürgen Habermas, 1982, ”Om begreppet kommunikativt handlande”. i Jürgen Habermas Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996, s 114.