Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen metodologisk nationalism. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen metodologisk nationalism. Sortera efter datum Visa alla inlägg

08 mars 2008

Träna bort container-världsbilden

Ulrich Becks kritik av metodologisk nationalism

En gång i tiden började nationalstaten grunda sin makt ”på bindningen till en viss plats” (s 17). Ulrich Beck visar i Vad innebär globaliseringen? hur statens glasögon sprider sig och börjar användas även av vetenskapen. Sociologer, samhällsvetare så väl som folkrörelser skapar sig en fiktiv bild av att samhället är synonymt med staten eller nationen.

Redan 1979 kallade samhällsforskaren Anthony D. Smith denna föreställning metodologisk nationalism. Metodologisk nationalism innebär ”att samhällets konturer väsentligen tänks sammanfalla med nationalstatens.” (s 39, 91)

När samhällsvetenskapen växte fram för ett par hundra år sedan hade nationalstaten redan lyckats konstruera en mäktig föreställning av samhället. Territoralstatens maktteknik att försöka göra sig till container för samhället (s 91) överfördes till den samhällsvetenskapliga metoden. Kategorierna ”för statens observationer av sig själv” blev till ”de empiriska samhällsvetenskapernas kategorier, så att de samhällsvetenskapliga definitionerna av det verkliga bekräftar de byråkratiska.” (s 43) ”Gemensamt för den moderna samhällsvetenskapens klassiker som Emile Durkheim, Max Weber och till och med Karl Marx är trots alla skillnader en territoriell definition av det moderna samhället, alltså av den nationalstatliga samhällsmodell som idag skakas” (s 44).

Detta container-tänkande leder till att nationalstater definieras som olika samhällen. När statistiken ibland lyckas upptäcka sammanblandningar och överlappningar som transnationella organisationer och folk; svarta judar, blonda araber och grekiska tyskar, då förklaras det som undantag. Och undantagen används för att bekräfta den fiktiva hopblandningen av stat och samhälle.

De senaste tio åren har professor Ulrich Beck, tillsammans med många sociologer och postkoloniala tänkare, gjort upp med ”föreställningen om att liv och handlande utspelar sig inom de slutna och mot varandra avgränsade rum som utstakas av nationalstaterna” (s 38). Denna uppgörelse med metodologisk nationalism innebär revolutionerande omtolkningar av en stor del av samhällsforskningen. Mycket av vår världsbild kullkastas.

En ”nationalstatligt orienterad sociologi blir obsolet” (s 102), enligt Ulrich Beck. Det vi ser idag är att likställandet ”av stat, samhälle och identitet upphävs” (s 93).


Rasera containern

Uppfattningen att vi lever inuti ett territorium eller en nationalstat kallar Ulrich Beck för containerteori. Containeruppfattningen om samhället förutsätter en ”statlig behärskning av rummet” (s 42). Containerteorin gör att vi till vardags pratar om svenska, amerikanska eller tyska samhällen. Lokala samhällen och organisationer har tänkts som inuti nationalstaten och underordnad den. Samhällsordning har betraktats som statlig ordning. Samhällsförändring har varit då nationalstaten förändras. Revolution kallas det när staten utvecklar en ny styrelseform.

Ulrich Beck visar att den nationalstatliga doktrinen bygger på två principer: ” likställande av stat och samhälle, och statens och samhällets uteslutande bindning till ett territorium” (s 145).

När denna doktrin kollapsar måste den ersättas. Och idag ser vi, enligt honom, en ”fruktbar strid om vilka grundläggande antaganden, vilka bilder av det sociala och vilka analytiska enheter som ska ersätta den nationalstatliga axiomatiken” (s 45).

”Mer ödesdigert rasar dessutom hela byggnaden av de grundantaganden efter vilka samhällen och stater hittills har … organiserats som territoriella, från varandra avgränsade enheter. Enheten av nationalstat och nationellt samhälle bryter samman.” (s 39)

Uppgörelsen med metodologisk nationalism påverkar inte bara vetenskapen. Den förändrar hur vi ser på politik, folkrörelser och motstånd. Den förändrar vår bild av hur samhället ser ut. Ifall motståndsgrupper eller folkrörelser inte befinner sig inuti Sverige eller någon annan nationalstat så får det omvälvande konsekvenser för vad vi uppfattar som politiskt arbete. De nationalstatligt orienterade protest- och motståndsrörelserna blir förlegade precis som den samhällsvetenskap som fastnar i metodologisk nationalism.


Vi är inkluderade

Ulrich Beck lanserar begreppet ”dubbel inklusion” (s 76). Det innebär att vi blir delaktiga i mängder av kriser och konflikter. Fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om deras konflikt, eller båda parter i konflikten. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Svält kan inte ses som nationellt problem.

Varje samhälle - stad, familj, företag, organisation - behöver undersöka och diskutera hur det stöder, tjänar på eller gör motstånd mot förtryck och exploatering. Istället för dubbel inklusion vore det nog mer rättvisande att tala om mångfaldigande av inklusion. Vi blir inblandade på alltfler sätt, och vi blir alltmer inblandad.

När föreställningen om slutna rum blivit fiktiv kan inget land, ingen grupp sluta sig gentemot andra.” (s 24) Samhällsforskningen upptäcker hur ”gemenskap, arbete och kapital blivit ’ortslösa’” (s 27) Ekonomins avnationalisering handlar om att ”såväl företagsmärken som nationella ekonomier i allmänhet blir fiktiva” (s 36).

För att kunna se världen på nya sätt får vi analysera hur proteströrelser, media och forskning en gång i tiden började uppfatta det politiska som förbundet med staten. De verksamheter som inte kopplat sig till staten har framställts som opolitiska. Hur har föreställningen av vad politik är för något fastnat i denna fiktiva container-världsbild? Hur har folkrörelser fått för sig att de är ”nedsänkta och bevarade i nationalstatens maktrum som i en container.”

En viktig teknik folkrörelser använer för att bekräfta container-världsbilden är att placera nationen främst i sitt namn. Sveriges Arbetares Centralorganisation och Svenska freds och skiljedomsföreningen, Svenska Kyrkan återskapar i sina namn en fiktiv container-uppfattning av samhället. Man skulle kunna säga att de låser in sig själva i containern. Men eftersom ingen av dessa organisationer finns inuti den nationalstat som kallas Sverige blir denna inlåsning dessutom en illusion.

Det återstår att innovativt utveckla organisationsformer, metaforer och motståndstekniker för en värld utan containrar. En metafor jag använt för att komma ur containern är att använda bredvid istället för i eller inuti. Göteborg befinner sig inte i Sverige, det ligger snarare bredvid Sverige. Mitt kollektiv Fikonträdet, mitt bostadsområde Hammarkullen, och kommunen Göteborg där jag deklarerar ligger alla bredvid varandra istället för i varandra. Metaforen bredvid skapar förstås nya fiktiva bilder, men möjligtvis kan den undergräva världsbilden att vi befinner oss inuti Sverige.


Metodologisk nationalism döljer brott

Container-bilden och metodologisk nationalism blir både ett osynliggörande och ett omyndigförklarande av en rad levande samhällen. Man ser inte att organisationer, kollektiv, kommuniteter, institutioner och arbetsplatser blir samhällen i mycket högre utsträckning än staten. Dessa ses dock inte som riktiga samhällen utan som inneslutna i Samhället.

Istället för att ta ansvar som relativt självständiga samhällen förväntas protest- och folkrörelser kräva att nationalstaten ska lösa problemen. Men vad gör vi när det är nationalstaten som dödar flest och begår de grövsta brotten?

Och hur ska vi agera när vi upptäcker att vapenhandel och miljöförstöring aldrig varit instängda i nationalstatliga containrar?

Då nationalstaten inte är Samhället utan en organisation bland andra organisationer upptäcker vi hur både folkrörelser och statliga organisationer använder containerteorin för att dölja ohyggliga brott och ansvaret för att ingripa mot dessa brott. Vår möjlighet att uppfatta lag och rätt undergrävs genom att ”sannolikheten för att myndigheternas frikännande ökar med brottets omfattning” (s 99).

Enstaka politiker som betalar sina betjänter olagligt eller undviker att redovisa sina kontokort kan anmälas, prövas och avsättas. Individuella politiker är ingen avgörande beståndsdel av nationalstaten.

Men när staten genom sin reglering av vapenexport, handel eller immigration blir delaktig i massmord, förtryck, svält och fattigdom, då använder såväl vetenskap som folkrörelser container-världsbilden för att osynliggöra de verkligt stora brotten. Folkrörelseaktiva, forskare och andra medborgare kan på så sätt dölja både sitt och andra samhällens ansvar att stoppa dödandet. Politik förvisas från myllret av samhällen till den statliga organisationen.

När vi börjar se folkrörelser, lokalgrupper, bostadsområden, kollektiv och arbetsplatser som samhällen upptäcker vi att inget samhälle kan sluta sig inom sig själv. Vi upptäcker hur vi faktiskt redan håller på och löser varandras problem. Och vi förstår hur vi behöver intervenera i varandras samhällen när människor och demokrati hotas. Vi blir alla politiska varelser som inte kan överlåta vår delaktighet och vårt ansvar på någon fiktiv bubbla som skulle omsluta oss.

Per Herngren

2008-03-08, version 0.1


Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Anthony D. Smith, Nationalism in the Twentieth Century, 1979.

Daniel Chernilo, Social Theory’s Methodological Nationalism, European Journal of Social Theory, Vol. 9, No. 1, 2006, p 5-22.

11 augusti 2006

Metodologisk nationalism

Debatt på Vägval Vänsters göteborgslista

Det är en spännande kritik mot nationalstatsvänstern som Johan Lönnroth gör i Världsmedborgarvänstern.

Här är några nattliga tankar utifrån min läsning av Johan Lönnroths artikel: Inom sociologin pratar man om "metodologisk nationalism": när man sätter likhetstecken mellan samhället och nationalstaten. En enkel test kan avslöja metodologisk nationalism, om man säger samhället, och det då är underförstått staten eller nationen eller Sverige, så har man antagligen fångats i metodologisk nationalism.


I Sverige är metodologisk nationalism svårare att se än i andra länder. Engelskans society betyder ju förening, sammanslutning och samhälle, och engelskans community betyder samhälle, gemenskap, kollektiv.

Själv försöker jag undergräva min egen hjärntvättade metodologiska nationalism genom att använda samhällsbegreppet på föreningar, sammanslutningar, större företag, städer, byar, förorter, nationer. Det finns inte längre något entydigt samhället, i bestämd form. Fördelen är att nationalstaten reduceras till en bland många föreningar, och sammanslutningar om ändock extremt mäktig.

Olika samhällen lever överlappande, bredvid varandra. Ibland är det bättre att ett samhälle tar över delar av ett annat samhälles verksamhet. Aktioner skulle då vara att tillfälligt ta över en verksamhet. När aktionerna upprepas institutionaliseras verksamheten, om en gemenskap uppstår börjar ett samhälle bildas. Efter att olika samhällen konkurrerar om inflytandet
över en verksamhet kan den plötsligt övergå till det andra samhället. Eller så kan det första samhället reformera sig för att kunna behålla verksamheten. Inom folkrörelser och vänster bygger man ofta in nationalismen i sin egen organisation, ex genom riksstyrelse respektive lokalstyrelse. Ofta står nationsnamnet först i föreningens namn, som ex Svenska Freds och
Skiljedomsföreningen, eller Sveriges Kommunistiska Parti.

När jag satt i polis-arrest i England i sommar läste jag Michel Foucault, "Society must be defended". Där menar han att politiken är fortsättning på kriget. (Här syftar han på politik som är kopplad till nationalstaten). Analysen tar sin utgångspunkt i att alla nationer bildats genom krig. Antingen har några tilltvingat sig nationen genom erövrning eller tvingat den på andra (koloniala nationer).

Etienne Balibar visar i Ras, Nation, Klass (tillsammans med Immanuel Wallerstein) att det inte går att frikoppla ras och nationsbegreppet. De förutsätter varandra.

Själv anser jag att nationalstater är det mest effektiva och mest förödande apartheidsystemet i världshistorien. Vi har fått en värld med nästan fri rörlighet för rika och kringgärdade områden för fattiga och flertalet från tredje världen. Apartheid inom nationer har inte varit så effektivt eftersom den bl a hamnat i motsättning till nationalstatens konstruerande av konstgjorda "folk" (nation betyder folk, från latinets natio födelse, stam, nasci att födas).

Oj, det blev en del text så här på måndagkvällen.
Hilsen fra
Per
20050926

14 februari 2012

Demokrati blir postdemokrati – demokrati IV

Många demokratier har med tiden utvecklats till postdemokrati, enligt Colin Crouch. Postdemokrati uppstår i en organisation när demokratin utvecklats så att eliter och maktcentran kunnat finslipa olika metoder för att kontrollera demokratin.
Det som gör Colin Crouchs bok Postdemokrati (2011, original 2005) speciellt intressant är att han tar post- i postdemokrati på allvar. Det är demokratierna som utvecklas till postdemokrati. Postdemokrati är en fortsättning av demokratin.
Det handlar alltså inte om outvecklad demokrati. Man måste därför skilja på välutvecklade demokratier som går över till postdemokrati, respektive odemokratiska organisationer där demokratin är dåligt utvecklad eller ickeexisterande.
Postdemokratier har utvecklat demokratiska metoder och institutioner som fungerar. Som ofta fungerar mycket effektivt. Men som med tiden börjat kontrolleras av maktcentran i eller utanför organisationen.

Centralisering skapar postdemokrati

En typisk postdemokratisk utveckling i en folkrörelse sker när engagemanget alltmer övergår från lokalföreningar till riksorganisationen, från arbetsgrupper till riksstyrelser, från medlemmar till tjänstemän.
Denna postdemokratiska utveckling kan vara följden av ett mycket starkt lokalt engagemang en gång i tiden. Det tidigare lokala engagemanget blev förutsättningen för att organisera stora riksomfattande kampanjer och för att anställa alltfler tjänstemän.
Det är alltså det stora engagemanget som genom en speciell utveckling tar bort engagemanget.
Det är avgörande här att man inte föreställer sig ett orsakssamband mellan professionellt anställda och postdemokrati. Anställda i många organisationer förstärker engagemanget bland medlemmar och medborgare. I dessa fall ökar anställda delaktigheten.
Postdemokrati uppstår däremot när centrala organ lyfter verksamheten bort från medlemmarnas delaktighet och engagemang.

Elliptisk postdemokrati

Inom stora folkrörelser och i mäktiga partier trängs ibland det deltagande engagemanget undan. ”De olika ledarskikten … verkade vara på väg att undanträngas av ett överlappande nätverk av rådgivare, konsulter och lobbyister av olika slag”[1], enligt Crouch.
Colin Crouch visar hur detta skapar elliptisk centralstyrning av organisationen. Maktcentrat är både i organisationen och utanför organisationen. Dessa två punkter skapar ellips.
Ellips tar han från elliptiska cirklar och matematiken. En elliptisk cirkel styrs från två centrala punkter istället för som i koncentriska cirklar från en central punkt.
Ledningen av organisationen värvas i elliptiska postdemokratier både från medlemmarna och från eliter som inte tillhör organisationen.
Exempel är om solidaritetsorganisationer, fredsorganisationer och andra radikala organisationer i Stockholm alltmer värvar från varandra för att fylla ledande positioner. Vissa ledare värvas från den egna organisationen medan alltfler betydande ledare värvas från solidaritetseliter som rör sig i ett speciellt skikt mellan organisationerna.
De postdemokratiska riksorganisationerna producerar därmed ett sorts gemensamt skikt. Ett riks-skikt. Eller ett plan. Riksplanet. Detta riks-skikt gör att delaktigheten i organisationen minskar. Medlemmarna görs istället till sponsorer, åhörare och åskådare.

Postdemokrati som resonans

Colin Crouch ger ibland konspiratoriska förklaringar till postdemokrati: ”Bakom kulisserna formas politiken i möten mellan representanter för den folkvalda regeringen och en elit som till största delen företräder det privata näringslivets intressen.”[2]
Dynamikerna som leder till postdemokrati i en organisation är i min analys sällan konspiratorisk. Storföretagen styr mindre än vad konspirationsteorier misstänker. När de väl styr är det snarare dold diktatur eller dolt dikterande, inte postdemokrati.
Det är mycket vanligare att storföretag, eliter och maktcentran hamnar i resonans med demokratiska organisationer. Resonans är ömsesidig förstärkning.
Denna resonans mellan olika maktcentran gör att demokratin i organisationen fjärmar sig från medlemmars och medborgares deltagande och engagemang[3].
Den ömsesidiga förstärkningen i resonans (ex gitarrsträng-gitarrlåda) gör att energiåtgången minimeras. När en demokratisk organisation hamnar i resonans med odemokratiska organisationer skapar man ömsesidig kraft.
Skulle man försöka ta sig ur resonansen förlorar man mycket energi, inte bara sponsorer och bidrag, utan faktisk kraft och ork. Resonansen skapar därmed en mäktig gravitation. Den genererar dragkraft som gör att demokratier dras till maktcentran, och får allt svårare att dra sig ur gravitationen.
Resonansen skulle lika gärna kunnat skapa dragkraft mellan radikala organisationer, lokala kollektiv och motståndsgrupper. Men ifall man väljer att dansa med de som är mäktiga eller de som har mycket resurser dras man också med i deras dans.
Med resonans kan vi delvis ersätta förklaringen av postdemokratin från extern påverkan till gravitation och dragkraft. Det är inte så att mäktiga grupper och eliter styr allt som sker. Det är snarare så att demokratier frestas att dras med i de danser olika maktcentran dansar. Vad som är subjekt och objekt blir därmed inte så enkelt som i linjära, mekaniska förklaringar.
Med resonans kan postdemokrati förklaras som både självskapad och kontrollerad. Det går därmed att undvika att mekaniskt reducera postdemokrati till att det nästan bara skulle vara externa maktorganisationer eller mäktiga system som styr.
Med resonans går det dessutom att undvika att reducera en organisation bara till sig själv, att det bara skulle vara organisationen själv som konstruerade sig själv. Inte ens den bästa demokratin är helt styrd av sin egen demokrati.
Det är snarare så att demokratiska organisationer dansar med varandra, och ibland dansar med kapitalistiska eller statliga organisationer. Detta kan sätta igång dynamiker som ger postdemokrati.
Vi ska dock inte gå så långt att vi reducerar postdemokrati bara till resonans. Resonans är en av många avgörande dynamiker som skapar postdemokrati. Ovan tar jag ju exempelvis upp hur centralisering, ellipser och ”riksplanet” producerar postdemokrati.

Per Herngren
2012-02-14, version 0.1

Referens

Bruno Latour, Reassembling the social: an introduction to Actor-network theory, Oxford University Press, 2005.
Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, (original 2005).
Gilles Deleuze, Felix Guattari, A thousand plateaus: capitalism and schizophrenia, translation and foreword by Brian Massumi, University of Minnesota Press, 1987.
Gilles Deleuze, Nietzsche och filosofin, Daidalos, 2003, original 1962.
Immanuel Kant, ”Vad är upplysning?”, från Brutus Östling, Vad är upplysning?, Symposion Bokförlag, 1989.
Judith Butler, Bodies That Matter: On the Discursive Limits of Sex, Routledge, 1993.
Judith Butler, Krigets ramar - När är livet sörjbart?, Tankekraft förlag, 2009.
Jürgen Habermas, Borgerlig offentlighet : kategorierna "privat" och "offentligt" i det moderna samhället, Lund: Arkiv, 2003, original 1962.
Jürgen Habermas, Kommunikativt handlande. Texter om språk, rationalitet och samhälle, Daidalos, 1996.
Rune Premfors, Klas Roth (red), Deliberativ demokrati, Lund: Studentlitteratur, 2004.

Bortom metodologisk nationalism - bilaga

Colin Crouch menar att postdemokrati främst är en följd av en ”enorm koncentration av makt och rikedom till de multinationella företagen, som kan utöva politiskt inflytande utan att egentligen delta i den demokratiska processen”[4].
Crouch fastnar här i metodologisk nationalism och containerföreställningar: han förknippar demokratier med nationalstater. Städer, byar, organisationer och företag skulle därmed befinna sig inuti en demokrati (eller postdemokrati). Demokratin innehåller (contain) i så fall städer, byar, organisationer och landskap. I andra artiklar visar jag mer utförligt hur politiska teoretiker och sociologer sedan sjuttiotalet börjat bryta med metodologisk nationalism och containerföreställningar. Här är bara en kort sammanfattning:
Demokrati är vissa metoder och handlingar samt deras relationer. Demokrati är aldrig sfärer. Demokrati kan därför aldrig bli synonymt med en stat eller en organisation. När jag, i brist på bättre formuleringar, skriver demokratisk organisation menar jag bara de beslut och verksamheter i organisationen som styrs demokratiskt. I alla demokratiska organisationer uppstår ickedemokratiska beslut och ickedemokratiska organisationsformer.
Ifall ett företag väljer diktatoriska former för att styra verksamheter så är företaget diktatoriskt, även om företaget har stolta (och illusoriska) föreställningar om att befinna sig inuti en demokrati.
Genom att bryta med metodologisk nationalism och fantomföreställningar om väldiga demokratiska sfärer (containrar) kan vi analysera regeringar, parlament, Röda Korset, Volvo, Socialdemokratiska partier, moskéer, kyrkor jämlikt, jämte varandra som skilda organisationer snarare än instoppade i varandra. Genom jämlik metod kan vi upptäcka oväntade ojämlikheter och samband som containerföreställningar annars skulle ha dolt.
Jag menar dock att Colin Crouchs analysmetod är användbar för att undersöka hur demokratiska organisationer och grupper går över till postdemokrati. Hur de just genom sina välutvecklade demokratiska metoder lämnar demokratin.



Fotnoter
[1] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 12, (original 2005).
[2] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 18, (original 2005).
[3] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).
[4] Colin Crouch, Postdemokrati, Göteborg: Daidalos, 2011, s 8, (original 2005).

25 juni 2013

Kämpa glokalt - undvik riksnivå

Psykologiskt, individuellt, lokalt, stat och globalt uppfattas som olika nivåer. Jag föreslår att sådana nivåer är chimärer, luftslott. Chimär kommer från franskans chimère fantasifoster, hjärnspöke.

Paradoxalt nog suddar föreställningen om nivåer ut de lokala kamper som ständigt förs mellan mängder med olika maktintensiteter.

Ett litet barn kan trampa på Apple så att Apple förlorar makten över mobilen. Apple kan faktiskt vara mindre än en mobiltelefon. Fast Apple är fler än en. Apple kan gömma sig i andra mobiltelefoner också.

Ifall vi ser världen som platt blir det möjligt att upptäcka hur över- och underordning återskapas genom små handlingar och händelser. Små handlingar uppträder i större eller mindre svärmar snarare än på olika nivåer.

Svärmar och spunna trådar

Förutom att handlingar uppträder i svärmar kan de spinna tunna trådar över världen till andra handlingar och händelser.

Saab Electronic Defence Systems i Mölndal spinner trådar mellan bombningar, radarstationer, datorer och satelliter. Och vidare till Chalmers, skattemyndigheten samt till olika vapenmässor. Saab i Mölndal har genom bland annat irakkrigen troligen varit med och dödat fler människor än alla terroristgrupper tillsammans.

Men dödandet av människoliv kamoufleras genom chimärer av nivåer. Nivåer av krig, global ekonomi och global politik. Nivåer som ska uppfattas som ovanför vår vardag.

Terrorismen däremot är ett tydligt hot mot vår vardag. Terrorism hotar mig. Men inget krig kan kriga på någon annan nivå än den lokala. Varje skott, varje bomb, varje tillverkningsmaskin, varje transport, verkar lokalt, samt genom nät mellan andra lokala handlingar.

Plana ytor

Institutioner, stater, krig, multinationella företag, föreningar och familjer trängs och knuffas med varandra på samma plana yta. Staten finns tryckt på en deklarationsblankett på mitt skrivbord. Innan deklarationen finns staten i min stressade mage för att efter inlämnandet försvinna bort någon annanstans. Staten tar plats i min blick och försöker dela upp mina vänner i svenskar och ickesvenskar.

På lokala platser är det inte säkert att staten eller multinationella företag är mäktigare än en motståndsgrupp, en familj eller ett kooperativ. I ett fängelse kan vi upptäcka platser där fångar har mer makt än fångvaktare. En tjuv kan på ett ögonblick ersätta kapitalism med ett annat utbytessystem. Fattiga kan i delar av kåkstäder, ghetton och byar tränga undan och ersätta kapitalism genom att exempelvis byta saker med varandra och genom att hjälpa varandra utan att ta betalt.

Jag föreslår att politisk aktivism

  1. analyserar vår gemensamma värld som lokal och platt och utspridd och kopplad. 
  2. försöker upptäcka de tunna trådar som spinns mellan lokala handlingar över stora delar av världen.
  3. ser det globala som nät som binder samman lokala handlingar, inte som en nivå över det lokala.
  4. analyserar stat, regering och riksdag som organisationer jämsides med föreningar, företag, institutioner och familjer.
  5. inte tar maktskillnader på lokala platser för givna.
  6. försöker tränga undan orättvisa och förtryckande ordningar och ersätta dem med andra.
  7. minskar utrymmet för undanträngandet ifall aktivismen inte lyckas tränga undan andra ordningar.
  8. aktioner utförs så att de är möjliga att imitera av andra och koppla ihop till nya samhällen och nya ordningar.
  9. analysera hur olika institutioner och grupper tränger undan varandra glokalt snarare än globalt eller lokalt.
  10. behandlar alla gemensamma beslut som politik oberoende av om de tas av företag, organisationer, kollektiv, familjer eller stater.
  11. undviker att delta i politisk aktivism som förs på chimära nivåer: lokalt, globalt eller riks.
  12. analyserar hur lokala handlingar spinner och fastnar i nät som sträcker sig runt vår värld.
  13. försöker få lokala politiska handlingar att hamna i resonans med, och kopplas ihop med, andra lokala handlingar runt om i vår värld.

Per Herngren
2013 06 25, version 0.1


Metodologisk nationalism: Att agera som om nationalstaten vore den styrande enheten kallas metodologisk nationalism.

Metodologisk individualism: Agera som om individen vore den enhet som egentligen styr. Viss metodologisk individualism tror att politisk förändring kommer från personers handlingar. Andra ser organisationer och stater som individer. Båda dessa undervärderar de politiska betydelserna av relationer, resonanser, kaskader, system, ordningar. Och hur ting, platser, djur och växter är med och agerar politiskt.

15 november 2015

Krig, terrorism, nation - i resonans

Det engelska "war" hör etymologiskt ihop med att skapa förvirring(1). Förvirringen kan kopplas till att krig också betydde stora angrepp, mycket dödande. Mycket dödande skapar förvirring. Krig skapar egna ordningar. Krigets ordning förvirrar medmänsklighet, jämlikhet, solidaritet, moral, samarbete och gemenskap.

Terrorism är angrepp på civila vilket skapar skräck, vaksamhet, misstänksamhet och paranoia - terror(2). 

Terror och terrorism är del av kriget. Terrorism kan förstås som en viss typ av krigshandling. Terrorism är de krigshandlingar som dödar barn, äldre och icke-soldater. Den del av kriget som genererar skräck och flykt.

Terrorism kan också utföras utanför krigssituationer, terror kan skapas utan mycket dödande, utan att krig uppstår. Det är dock ytterst sällan ett krig kan utföras utan terrorism och terror, utan dödande av civila.

Nation och nationalism

Nation är folk. Nationalism är en identitetspolitik som ska förena folk, stat, landområde och språk till en enhet. I vissa fall stryks språket ur ekvationen, utopin att skapa "ett språk" överges. 

Nationer och nationalism är en relativt sen uppfinning. De slår igenom under artonhundratalet och blir en global rörelse. Nationer är alltid internationella, de kan inte fungera som egen enhet.

Krig/terrorism har gjort sig helt beroende av nation och nationalism. För att legitimera, för att rekrytera, för att få kraft. Och samtidigt har nationer gjort sig beroende av kriget. För att skapa gränser och ockupera mark. För att motverka mångfaldigandet av jämlikhet och demokrati, lokalt och transnationellt. 

Detta ömsesidiga förstärkande är en form av resonans. När saker återskapas igen och igen uppstår pulser. Och olika pulser kan hamna i resonans med varandra. 

Det finns inget maktcentrum, däremot kan maktcentran hamna i resonans med varandra och ömsesidigt förstärka varandra. Krig är ömsesidig förstärkning, de som inte dras med trängs undan. "Båda parter" är en kamouflageteknik för att införliva och dölja de som trängs undan, de ses inte ens som egna parter.

Det ömsesidiga kraftgivandet kan ibland förstärkas ända till gemenskaper, samhällen, ordningar, arméer utplånas. Ibland kallas denna utplåning för fred.


Flaggan är angripen

Ett sätt att dölja att massmord är mord är att ersätta offren med flaggan. Istället för att sörja de döda, sörja med de anhöriga, så sörjs nationen. Nationen återskapas då märkligt nog genom att sörjas. Sorgen för de som dödas ersätts med sorg för flaggan. Angreppet är inte så mycket mot människor utan främst ett angrepp mot flaggan.

Denna nationalistiska logik är en pardans som i praktiken är en gruppdans. Nationalismer ger varandra kraft genom att dansa dansen med varandra. 

Nationalistisk logik används av de som angriper. De människor som dödas, dödas för att de tillhör en fiendenation. Mördandet av människor döljs och kan legitimeras som angrepp mot annan nation. Och den "andra nationen" återanvänder angriparens logik och ser dödandet av människor som angrepp på sig själv som nation. Offren utnyttjas av nationen för att återskapa nationen. Det är våra offer. Nationen är offer. Flaggan är angripen.

Per Herngren
2015 11 15, version 0.1.1


Jämlik metod - bilaga

Metoden i analysen är jämlik och symmetrisk, stater analyseras som vilken organisation som helst. Storleken på en organisation ändrar inte analysmetoden. Ifall metodologisk nationalism istället hade använts hade själva analysmetoden blivit del av nationalismens ideologi och religion, metoden hade blivit del av nationsbyggandet. En fördel med jämlik och symmetrisk metod är att specifika skillnader mellan organisationer kan upptäckas vilka annars hade dolts av förförståelsen, av den nationalistiska ideologins utpekande av skillnader.


Fotnötter

1. "War" from Online Etymology Dictionary: "late Old English wyrre, werre "large-scale military conflict," from Old North French werre "war" (Old French guerre "difficulty, dispute; hostility; fight, combat, war;" Modern French guerre), from Frankish *werra, from Proto-Germanic *werz-a- (cognates: Old Saxon werran, Old High German werran, German verwirren "to confuse, perplex"), from PIE *wers- (1) "to confuse, mix up". Cognates suggest the original sense was "to bring into confusion.""

2. Terrorism: "1795, in specific sense of "government intimidation during the Reign of Terror in France" (March 1793-July 1794), from French terrorisme, from Latin terror (...) General sense of "systematic use of terror as a policy" is first recorded in English 1798 (in reference to the Irish Rebellion of that year). At one time, a word for a certain kind of mass-destruction terrorism was dynamitism (1883); and during World War I frightfulness (translating German Schrecklichkeit) was used in Britain for "deliberate policy of terrorizing enemy non-combatants."

Terror: "early 15c., "something that intimidates, an object of fear," from Old French terreur (14c.), from Latin terrorem (nominative terror) "great fear, dread, alarm, panic; object of fear, cause of alarm; terrible news," from terrere "fill with fear, frighten," from PIE root *tres- "to tremble"".

 

04 januari 2015

Svenskhet blir vithet: rasifiering av nationalstaten

Svenskhet förknippas ofta mer med vithet och ras än hur det associeras med faktiskt medborgarskap, födelseplats eller språkkunskap. Detta visar en kritisk forskningsantologi om vithet:

”En vit kropp associeras ofta med förmågan att tala svenska utan förhinder, något som inte med självklarhet gäller icke-vita. Om detta kan blandade, adopterade och de som tillhör den så kallade andra generationen vittna: ”Vad duktig du är på att tala svenska!” är en inte ovanlig kommentar från omgivningen. Ett annat exempel på relationen mellan ras och språk är när ickevita svenskar blir tilltalade på engelska alternativt på det språk som de förväntas ha som modersmål. Dessa vardagsfenomen indikerar att svenskhet och förmågan att tala svenska associeras med vithet, liksom att icke-vita kroppar knyts till utländska och utomeuropeiska språk.”1

Detta skulle i så fall innebära att vithet och ras blivit en byggsten i det svenska nationalstatsprojektet. 

Nationalstat förstås här som försöket att göra folk (nation), landområde (land), kultur och stat till en totalitet. Folk, stat och land skulle bli ett. Detta har aldrig lyckats. Det har aldrig funnits något landområde som ockuperats av ett enda folk. Det har aldrig funnits något folk med en enda kultur.

Nationalstater har blivit fantomer, de skymtar här och var men de materaliseras aldrig. Ras blir en sorts ersättning eller representation. Vissa drag får representera det svenska, utseende får representera Sverige som nationalstatligt projekt.

De senaste årens växande fascistiska partier – svenska och europeiska – stör detta nationalstatsbygge. Fascismen blir en karikatyr av den nationalism som uppfattar sig som etablerad och hyggligt rumsren.

Per Herngren
2015 01 04, version 0.1

Referens

Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012.
Per Herngren, Antirasism som svensk stolthet, 2013.
Per Herngren, Befria sig från container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Träna bort container-världsbilden, 2008.
Per Herngren, Metodologisk nationalism, 2006. 
Per Herngren, Vithet i antirasism, feminism och civil olydnad, 2013.
Per Herngren, Kunskap tar ej bort rasism: Sara Ahmed, 2013.

Fotnot

1 Tobias Hübinette, Helena Hörnfeldt, Fataneh Farahani & René León Rosales, Om ras och vithet i ett samtida Sverige, 2012, s 53.

29 december 2007

Kultur är inte en container

Under sommaren går jag på torsdagskvällarna till Henriksberg och dansar bachata, merengue och salsa. Danserna är del av lokala danskulturer i Göteborg. De är också del av min kultur.

Zygmunt Baumann ser ”entydighetens slut”. Kulturer har tidigare setts som omslutande och entydiga containrar som höll folk instängda. Varje kultur skulle verka enligt sina egna förutsättningar. Mångkulturalism blir då att olika kulturer lever sida vid sida utan att störa varandra. En annan professor i Sociologi, Ulrich Beck, avvisar ”kulturell relativism som ser kulturer som helheter, som gestalter eller konfigurationer”. Kulturrelativism blir en maktteknik för att man inte ska blanda sig i, inte ingripa vid krig eller förtryck.

En variant av kulturrelativismen är den intellektuella uppfattningen att folk är inneslutna i sin kontext (s112). Ulrich Beck använder ”universalistisk kontextualism” som ”ett fint uttryck för icke-inblandning. Här råder den eviga relativismens eviga (o)fred. Man vill vara ifred och lämna andra ifred.” (s112-114) Gentemot universalistisk kontextualism lanserar han den kontextuella universalismen. Den utgår från att ”icke-inblandning är omöjlig”. ”Det som ska diskuteras är därmed inte om utan hur vi ska blanda oss i, bli inblandade, beblanda och beblandas.”

 

Befinner oss ej inuti kultur

Ulrich Beck ser kultur som allmänmänsklig mjukvara som breder ut sig och kombineras med andra kulturer (s93). Istället för kultur i singularis bör vi se kulturer som pluralis. Kultur är ”icke-integrerad, icke-avgränsad mångfald utan enhet” (s94). Istället för att som kulturrelativisterna se en mångfald av kulturer (containrar) så är kultur mångfald. Olika ”världar är potentiellt närvarande på en plats” (s104).

Ulrich Beck avvisar tesen att det sker en McDonaldisering av världen. Globaliseringen framtvingar inte en kulturell likriktning. Mångfaldigandet av kulturella symboler leder inte till global kultur utan snarare till en ökning av möjliga liv, vi får ett mångfaldigande av kombinationer (s80).

Om vi inte befinner oss inuti kulturer kan vi istället tänka oss dem som begränsningar och möjligheter som vi har mer eller mindre tillgång till. I Göteborg har vi mer tillgång till bachata och salsa än vad folk har i Gutatemala City. När jag varit i Guatemala har folk mer dansat till mtv-pop, progg-rock, cumbia och punta. Men det innebär inte att vi befinner oss inuti olika kulturer bara att kulturerna inte är lika tillgängliga överallt. Kulturell globalisering kan då ses som upprepning av kulturella möjligheter och begränsningar som sker i nya lokaliteter.

Det innebär inte att kulturella resurser är lika tillgängliga för alla. Rikedom och fattigdom, makt och underordning, fortsätter att återskapa skillnader. En skillnad skulle, enligt Ulrich Beck, vara att de rika inte längre är lika beroende av de fattiga som tidigare. De fattiga behövs vare sig som reservarbetskraft eller konsumenter (s80-83). De fattigas rörlighet begränsas av nationella gränser i större utsträckning än de rikas rörlighet. Själv undrar jag om inte nationsgränser är det effektivaste och mest seglivade apartheidsystemet i den moderna världshistorien. Dessutom döljer metodologisk nationalism att det faktiskt är apartheid. Men nationalstatens försök att hålla de fattiga apart blir aldrig totalt. De fattiga utövar en enorm olydnad mot immigrationslagar och flyttar ibland mer än både över- och medelklass.

Per Herngren

2007-12-29, version 0.1

 

Källa

Ulrich Beck, Vad innebär globaliseringen?, Daidalos, 2001, första tryckning 1998, tyskt original 1997.

Feministisk Geografi

22 januari 2008

Befria sig från container-världsbilden

Kolumn publicerad i Göteborgs Fria, 2008-01-02


Någon smart typ lyckas övertyga mig om att jorden inte alls är platt. Motvilligt accepterar jag detta, i varje fall logiskt. Fast hur långt tid tar det innan jag börjar se på jorden som rund, uppleva den som rund? Det är en sak att veta, men det tar ett tag innan kroppen, seendet, upplevelsen ändrar sig. De som levde på medeltiden behövde nya bilder och metaforer som hjälpte dem att se världen annorlunda. Att betrakta den rundade horisonten var säkerligen till stor hjälp.

Under några år har min världsbild genomgått en liknande omvandling. Det har inte varit lätt. Jag har fått träna mig och jag har fått pröva nya metaforer.

Container-världsbilden har varit så inetsad i min kropp, i mitt seende och i min tankevärld att jag gång på gång ramlat tillbaka in. För tio år sedan visade en tysk sociologprofessor, Ulrich Beck, för mig hur nationalstaten skapat en fiktiv bild av att samhälle och nation är samma sak. Säger man samhället så menar man nationen. Man talar om det svenska samhället eller det franska samhället. Sverige och Frankrike skulle alltså vara olika samhällen.

Under ett par hundra år har staten försökt göra sig till container för samhället. En viktig metafor har varit territoriet. Genom att låtsas att den behärskar detta landområde har staten fått oss att tro att vi befinner oss inuti Sverige.

Statens glasögon började tidigt användas även av samhällsvetenskapen. Sättet staten såg på sig själv överfördes till samhällsvetenskapernas metoder och teorier. Redan 1979 kallade A.D Smith detta för metodologisk nationalism. Vetenskapen bekräftade byråkratins världsbild.

Sedan åtminstone tio år har en rad samhällsforskare gjort upp med container-världsbilden. De tror inte längre att liv och handlande utspelar sig inom slutna rum. Samhälle och nation är inte längre samma sak. Detta har inneburit att en stor del av samhällsforskningen blivit förlegad. Dessutom upptäcker vi att många protest- och motståndsgrupper verkar inom en förlegad världsbild.

Politik har uppfattats som nationens politik. Samhällsordning har uppfattats som nationalstatens ordning. Samhällsförändring har uppfattats som förändring av staten.

Det politiska arbetet blir instängt i en fiktiv container där protestgrupper och motståndsgrupper får för sig att de befinner sig inuti Sverige. Man namnger till och med sina organisationer som om man vore en liten mini-container inuti Sverige-containern: Namn som Sveriges Arbetares Centralorganisation eller Svenska Freds skapar illusionen att dessa organisationer finns inuti Sverige. De grupper som inte låser in sig i den fiktiva Sverige-bubblan utan arbetar direkt med kvinnor som misshandlas eller gör aktioner på vapenföretag anses inte utöva politik. Det betecknas som opolitiska.

Att vi skulle befinna oss i Sverige bygger på metaforerna ”i” eller ”inuti”. Låt oss pröva nya metaforer. Själv har jag haft stor hjälp av att ersätta ”i” med ”bredvid”.


Nationen är inget samhälle

Inom den samhällsforskning som gör upp med container-världsbilden ses Sverige inte längre som ett samhälle. Däremot kan man se kollektiv, kommuniteter, städer, familjehushåll, företag, avdelningar som samhällen. Olika statliga verk bildar genom de anställdas gemenskap olika samhällen. Även riksdagen bildar ett litet samhälle. När en gemenskap börjar leva sitt eget liv skapas ett samhälle. Vi kan tänka oss alla dessa samhällen som bredvid varandra snarare än inuti varandra som boxar.

Jag kan uppleva att jag med min dator kopplar upp mig mot Internet. Men jag uppfattar inte mig själv befinna mig inuti Internet. På ett liknande sätt är samhällen kopplade till varandra.

Samhällen är inblandade och länkade till varandra och de har därmed ansvar att ingripa i varandra. Ulrich Beck menar att fiktionen att nationsgränser skulle avgränsa oss och skydda oss mot delaktighet försvinner. Vi kan inte längre prata om ”deras konflikt” eller ”båda parter i konflikten”. Det finns ingen enskild palestinsk-israelisk konflikt. Fattigdom är inte nationellt. Vi behöver istället undersöka hur de samhällen vi rör oss mellan stöder och tjänar på exploatering och förtryck. Och vi måste börja skapa motstånds-samhällen som ingriper. Vi kan inte längre vända oss till en fiktiv samhälls-container och förvänta oss att de som sitter i riksdagen är mer politiker än vad vi är. Vi har ansvar att börja leva det solidariska samhället och samarbeta med andra rättvisa samhällen. Och vi måste dessutom intervenera i våldsamma, förstörande och förtryckande samhällen.


Per Herngren


Läs vidare

Kultur är inte en container

Sverige är inget samhälle

09 augusti 2015

Civilsamhället samlas runt staten: Hobbes, Locke, Ferguson

Den borgerliga revolutionen avsätter kungen som diktator. När enhet inte längre kan återfinnas i centrum, genom suveränen, så blir staten en organisation bland andra organisationer. För att undvika detta söker tidiga borgerliga filosofer olika vägar för att skapa enhet i myllret runt staten. Redan tidigt uppfinns civilsamhället som medel för att skapa nationell enhet.


1640 visar Thomas Hobbes hur civilsamhället skapar enhet i mångfalden. Med hjälp av civilsamhället kan myllret agera som en person. Myllret blir på så sätt själv med i att skapa enhet ihop med statens maktapparat: “to frame the will of them all to unity and concord amongst themselves. This union so made, is that which men call now-a-days a body politic or civil society; and the Greeks call it polis, … which may be defined to be a multitude of men, united as one person by a common power, for their common peace, defence, and benefit.”[1]

I och med civilsamhället blir nationalstaten en individ.

Medborgare och organisationer samlas runt staten

Femtio år efter Hobbes, 1690, preciserar John Locke att de som i sin mångfald enas i lydnad till samma regering utgör civilsamhället. De är både del av civilsamhället och de är med och skapar civilsamhället.
Civilsamhället härleds därmed inte ur centralmakten så som i föreställningarna om kungaväldet. Civilsamhället skapar sig själv och den samlas runt staten.

“Those who are united into one body, and have a common established law and judicature to appeal to, with authority to decide controversies between them, and punish offenders, are in civil society one with another: but those who have no such common appeal, I mean on earth, are still in the state of nature, each being, where there is no other, judge for himself, and executioner; which is, as I have before shewed it, the perfect state of nature.”[2]

Olydiga utesluts ur civilsamhället

Ifall civilsamhället skapar enhet och underordning, vad gör man då med de som vägrar bli ”ett”, som vägrar lyda, som inte underordnar sig? John Locke menar att den som vägrar lyda lagen inte heller kan vara medlem i civilsamhället.

“No man in civil society can be exempted from the laws of it: for if any man may do what he thinks fit, and there be no appeal on earth, for redress or security against any harm he shall do; … , and so can be no part or member of that civil society”[3].

Från liberal dogm till vetenskaplig dogm

Thomas Hobbes och John Locke kan förstås som den borgerliga nationalismens teologer. De utvecklar en filosofi som ska rättfärdiga nationalstaternas framväxt. De skapar en tro på nationalstaten.

Det är först Adam Ferguson (1723-1816) och Adam Smith (1723-1790) som översätter utopin om civilsamhället till vetenskapligt språk. De utvecklar en sorts tidig sociologi.

Efter Ferguson och Smith blir en borgerlig ideologisk föreställning som ska rättfärdiga nationalstaten alltmer dominerande även som vetenskaplig världsbild. En politisk dogm översätts till både teori (containervärdsbild etc) och till metod (metodologisk nationalism etc)[4].

Nationalismen införlivar vetenskapen i sin religion.
Och vetenskap införlivar nationalismen.

Nationalismens trossystem görs till vetenskap. Sociologi, nationalekonomi och statsvetenskap hamnar därmed i resonans med flaggritualer, nationella högtidsdagar och nationell identitetspolitik.

Medborgare skapar makten: Ferguson

1767 analyserar Adam Ferguson hur en sammanhållen ordning kan produceras genom okoordinerade handlingar av många individer[5]. Individer och civilsamhälle får inte detaljstyras av en härskare. I civilsamhället styr individerna sig själva. Lydnad och ordning uppkommer genom att individen tar på sig regerandet.

“Our notion of order in civil society being taken from the analogy of subjects inanimate and dead, is frequently false; we consider commotion and action as contrary to its nature; we think that obedience, secrecy, and the silent passing of affairs through the hands of a few, are its real constituents.”[6]

Medborgaren blir i civilsamhället del av regerandet. Resultatet innebär inte mindre lydnad än i ett toppstyrt kungavälde eller i en diktatur. Lydnaden (makten) kan mycket väl öka just genom att den blir mer decentraliserad.

“Had mankind, therefore, no view but to warfare, it is probable that they would continue to prefer monarchical government to any other; or at least that every nation, in order to procure secret and united councils, would intrust the executive power with unlimited authority. But happily for civil society, men have objects of a different sort: and experience has taught, that although the conduct of armies requires an absolute and undivided command; yet a national force is best formed, where numbers of men are inured to equality; and where the meanest citizen may consider himself, upon occasion, as destined to command as well as to obey.”[7].

Per Herngren
2015-08-09, version 0.1

 

Referens

Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008.
Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640.
John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.


Fotnoter

[1] Thomas Hobbes, The Elements of Law Natural and Politic, 1640.
[2] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[3] John Locke, The Second Treatise of Civil Government, Chapter VII, Of Political or Civil Society, 1690.
[4] Per Herngren Träna bort container-världsbilden, 2008, http://perherngren.blogspot.se/2008/03/trna-bort-container-vrldsbilden.html
[5] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, 1767.
[6] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.
[7] Adam Ferguson, An Essay on the History of Civil Society, Section V, 1767.