Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen samtidsslaveri. Sortera efter datum Visa alla inlägg
Visar inlägg som sorterats efter relevans för sökningen samtidsslaveri. Sortera efter datum Visa alla inlägg

26 februari 2015

Samtidsslaveri

Per: Samtidsslaveri inom aktivism är tvånget att prata om, dela, föra vidare och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedier eller i sociala medier.
Samtidsslaveri gör det möjligt för företag att tjäna pengar på aktivister som på facebook och twitter delar det elände eller den kampanj som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?” skriver Johannes Nilsson på sin blogg.
När vi använder facebook och twitter blir vi inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. Vi arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar kring det som för tillfället görs till nyheter.
Hur dras mode in i samtidsslaveri? Finns det verktyg inom mode att ta sig ur tvånget att ständigt producera senaste nytt? Och som en tid senare ska avfärdas som omodernt?

Otto: Mode är per definition en form av samtidsslaveri eftersom man som konsument följer sin åtrå efter det nya, det hetaste, det samtida. Samtidsslaveriet inom mode är ett sätt att ständigt vara uppdaterad, att vara på väg någonstans, att lova eller locka med något av sig själv. Men det finns ingen slavägare, ingen synlig piska. Men ändå kan vi känna rappen från andra genom skiftningar i uppmärksamhet, småkommentarer och utfrysning, att inte bli sedd eller tagen på allvar.
(..............)
   Första steget för att hantera samtidsslaveri måste vara att vi uppmärksammar och plockar itu de mekanismer och kraftspel som driver denna typ av värden och system. Henry Giroux perspektiv för "kritisk pedagogik" skulle kunna vara en ingång, då den uppmärksammar och ifrågasätter de krafter och sociala relationer där kunskap, värden, färdigheter, identitet och auktoritet uppkommer. För Giroux saknar utbildning idag värden som socialt ansvarstagande, medlidande och solidaritet och istället har skola och universitet blivit en plats där individer skapas, besatta av en självbild som fri och autonom konsument, utan några tvång, åtaganden eller skyldigheter än lojaliteten till vårt engagemang i marknaden. Detta med avsikt att legitimera social-darwinistisk och marknadsanpassad konkurrens utan att se några sociala konsekvenser. Är man inte på topp får man skylla sig själv.
För Giroux gäller det att skapa en kritisk pedagogik som inte bara uppmärksammar och kritiserar detta, utan som även kan skapa hopp och nya möjligheter.
   Så för att bemöta samtidsslaveriet måste vi inte bara stanna upp och tänka efter, utan vi måste också skapa ett språk, perspektiv och färdigheter som får oss att se de sociala konsekvenserna kring det vi gör och hjälper oss gripa in i dem. Vi måste lära oss odla andra värden än marknadens. Som Oscar Wilde sa, “we know the price of everything, but the value of nothing”.
Hur tar sig samtidsslaveri uttryck inom motståndskulturer?

Vad är slaveri?

Per: Ibland uppstår självbilden i radikala aktionsgrupper att där finns det minsann inget tvång. Detta kamouflerar hur deltagarna gör sig till varandras slavdrivare.
Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse När det gäller samtidsslaveri är det lätt att tro att det är massmedia som håller i piskan. Men även massmedier dras in i samtidsslaveri.
Piskan genereras av att flera samtids-ordningar hamnar i resonans. De förstärker ömsesidigt varandra så mycket att organisationer och medlemmar känner sig tvungna att förhålla sig till samtiden. Det finns flera metoder för att skapa ett slaveri under samtiden:

  • Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen, i samtalet. Inte ta risken att hamna utanför.
  • Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga eller gårdagens rörelser.
  • Ömsesidig bekräftelse av vad som gäller. Aktivister bekräftar och peppar varandra när någon lyfter fram det aktuella. Förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
  • Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Att inte hänga med får dubbel betydelse: inte hänga med oss och inte hänga med i vad som gäller. Tystnaden är sällan illvillig bland aktivister men den blir outhärdlig för den som ignoreras.
  • Tvångsmässigt beroende av att dela det som för tillfället är aktuellt i sociala medier. Samtidsslaveri-missbrukare tenderar att generera en samtids-trötthet eller alternativt ett medberoende hos vänner. Dela-med-sig-beroende råkar ut för att vänner och bekanta drar sig undan för att slippa “information overload”.

Samtidsslaveriet har blivit så mäktigt att många folkrörelser och motståndsgrupper behöver bygga upp ett effektivt immunförsvar.
En svårighet är att en organisation som lyckats bygga upp ett riktigt bra immunförsvar mot nyhetsflödet blir attraktiv, den attraherar nya medlemmar. Dessa kan mycket väl vara fast i samtidsslaveri. I så fall angrips organisationen av sina egna medlemmar. Bara i extremfall är lösningen att utesluta dessa. En bättre lösning är att bygga immunförsvaret så organisationen skyddas även mot angrepp från sina egna medlemmar. Här är några metoder som genom att koppla sig till varandra kan bilda ett immunförsvar mot samtidsslaveri.

  • Behålla fokus på långsiktig samhällsförändring.
  • Undvika "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
  • Undvika individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
  • Låta sig vara ute. Undvika att vara inne.
  • Ignorera ”aktuella” frågor.
  • Undvik att själv bli nyhet. Ifall “engagemanget” plötsligt blir nyhet i medier, undvik att sugas med. Grupper vars envetna engagemang “äntligen” hamnar i massmedia sugs lätt med. Äntligen! En tid senare förlorar gruppen kraft och envetet engagemang som under lång tid byggts upp. Att bli inne kan knäcka även väl organiserade organisationer.
  • Och använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer och civil olydnad för att göra sig till nyhet.
  • Sök inte uppmärksamhet för organisationen. Bli inte en vara. Motstå begäret att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
  • Distraheras inte av sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
  • Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras. Hat suger kraft när folk tjafsar emot. Ge inte det negativa mer energi och uppmärksamhet.
  • Förvandla inte aktivismen till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra, är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå.”
  • Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor. Bygg gemenskaper där tänkande, diskussion, uppfinnande och genomförande kan ske befriat från massmediernas dagordning.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft som hindrar politisk förändring. Administration och byråkrati kan vi använda effektivt för dagsaktuella problem.
Politik är att tillsammans bygga nya ordningar. Det handlar mycket om att finslipa och justera för att få det att fungera. Politik måste därför ta sig ur samtiden för att bli politisk. Att bli politisk är att låta tiden vara ur led.


Referens





Texten är utdrag ur den kommande boken Mode och motstånd av Otto von Busch och Per Herngren. Finns det upprepningar eller krångliga formuleringar?

15 maj 2013

Digitalisering och demokratisk delaktighet - regeringen intervjuade mig

Medlemskap i folkrörelser börjar ersättas med reklamalgoritmer. Offentligt internet ersätts med privata företags intranet. Och långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts med samtidsslaveri.

Idag blev jag intervjuad om delaktighet och digitalisering utifrån att jag arbetar med civil olydnad. Intervjun var för en utredning som regeringen gör. Här är en förkortad version av mina svar. Är min analys rimlig?

Utredare: Hur fungerar digitaliseringen när det gäller delaktighet.

Per: Internet har skapat nya offentligheter som vi som arbetar med civil olydnad blivit en del av. Men på senare år har det blivit en förskjutning av digital aktivism från offentligt internet till privat intranet som Facebook. Jag uppfattar tre trender som skapar demokratiska problem.

1. Reklamalgoritmer bestämmer vem som får inbjudningar. Medlemskap i en motståndsgrupp eller folkrörelse gav medlemmen demokratiska rättigheter i organisationen. Både mejlinglistor och medlemstidningar gav varje medlem rätt att få inbjudningar till möten och information om beslut. När det gäller inbjudningar till möten och aktioner har det blivit en förskjutning från mejlinglistor till utskick på twitter och facebook. Rätten att som medlem i demokratisk organisation ha tillgång till organisationen ersätts med reklamalgoritmer. Ifall du skickar ut en inbjudan på twitter och facebook använder de privata företagen algoritmer för att bestämma vem som ska få inbjudan.

2. Intranet istället för internet. Aktivism utfördes tidigare i en offentlighet på torg, i föreningslokaler, på gator, ute på internet och webben. Idag utförs aktivism alltmer inne på privata företags intranet där du måste logga in, exempelvis Facebook. Vi får en förskjutning från offentlig politisk aktivism till aktivism i privata rum.

3. Samtidsslaveri. Långsiktigt organiserande av politisk förändring ersätts alltmer av samtidsslaveri. Aktivister som inte vill ramla ur den politiska gemenskapen i sociala medier dras med av det som för tillfället görs till nyheter av tidningar eller via delningar på facebook och twitter. Aktivism som långsiktigt, historiskt och politiskt organiserande trängs undan av ett antihistoriskt flöde av nyheter, delningar och gilla-tryckningar.

Ge gärna kommentar ifall ni ser andra trender, både kreativa och förödande.

Per Herngren
2013 05 14, version 0.1



06 december 2013

'Mångfald' tränger jämlikhet: Sara Ahmed om samtidsslaveri

Mångfald används ibland för att förpassa jämlikhet till det som gjordes förr, till något som uppfattas gammalt. Det visar queerfeministen Sara Ahmeds forskning om mångfaldsarbete i olika organisationer.

Rättighetsarbete och mångfaldsarbete kan användas för att engagera medlemmar i något som inte hotar organisationens maktordning. Rättigheter och mångfald omvandlas till flykt från radikal förändring.

Genom att engagemanget kopplas till samtidsslaveri (tvånget att vara aktuell) kan det tränga undan och ersätta en mer omvälvande kamp.  Rättvis fördelning av makt och resurser ses som förlegat. Rättigheter däremot känns fräscht och realistiskt att genomföra.

"Equity work" is understood here as dated and as alienated from the core business ..., as out-of-time and out-of-kilter. The appeal of diversity might not simply be that it is a new word but that it shares an emphasis on the new". (Sara Ahmed s 63)

Ifall en organisation verkligen vill förändring behöver den ta sig ur samtidslaveri, befria sig från tvånget att vara aktuell. Den behöver också ha fokus på makt. Hur jämlikhet ska kunna tränga undan över- och underordning. Hur rättvisa ska få ersätta rätten att exploatera andra.

Per Herngren
2013 12 06, version 0.1

Referens

Sara Ahmed, On Being Included Racism and Diversity in Institutional Life, London: Duke University Press, 2012.
Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

28 februari 2013

Lättja effektivare än aktivism

Jag funderar här ifall ”aktivism” i betydelsen aktiv i olika aktuella politiska frågor hindrar politisk förändring. Lösningen skulle i så fall vara fokuserad och långsiktig aktivism, som exempelvis fokuserad queeraktivism, palestinaaktivism. Bygga upp en butik kring rättvis handel. Bygga upp ett kooperativ, eller bygga upp ett kollektiv. När ett politiskt motstånd byggs upp på lång sikt verkar tystnaden, långsamheten, vilan, utflykten, festen, lättjan minst lika mycket som febrilt organiserande. Kanske mer!


Jag menar här inte individuell semester eller vila, vilket också är viktigt, utan hur den politiska gemenskapen tillsammans har picknick, gör utflykter, fikar tillsammans. Hur den slöar tillsammans. Hur den har tråkigt tillsammans. Ofta är det när gemenskaper är lata tillsammans som nya politiska uppfinningar görs.

Under promenaden får någon en bra idé. Den idén jäser i organisationen under något år. Sedan prövas den. Det tar kanske tio-tjugo år att pröva, finslipa och förverkliga idén.

Vara lata tillsammans är kreativt och innovativt

Mina författarvänner vittnar om att de kan vakna upp mitt i natten och få en ny fantastisk idé. Men ifall de har för många böcker och artiklar på gång samtidigt så förlorar de fokus. Det finns ingen berättelse som ligger där och puttrar i bakgrunden. De där fantastiska idéerna som lyfter hela berättelsen uteblir.

Samma sak kan säkert gälla de som bygger ett hus. Eller som försöker konstruera en maskin. Det är på raster eller på puben de riktigt bra idéerna gör sig fria och börjar hoppa runt i arbetslaget.

Politisk förändring byggs upp av samtal och tystnad, engagemang och vila, febril aktivitet och tvärstopp. Uppfinningar och finslipning dyker kanske oftare upp när motståndsgruppen festar och dansar, eller ligger på en äng och vilar, eller tar en promenad, än när den ”organiserar”.

Intensitet och stillastående stärker varandra.
Dialog och tystnad stärker varandra.

Politisk förändring behöver jäsning och förmultning. Saker behöver tid att ligga till sig. Politisk kamp behöver nötas och slitas som kläder nöts och slits.

Politisk förändring får rynkor, den behöver få rätt att åldras. Märken och ärr efter skador och våld blir en del av det minne som skapar personlighet. Ett motståndssamhälles personlighet och karaktär är avgörande för politisk förändring.

Aktivistisk stress tar bort tystnad, vila och rynkor

Aktivism i betydelsen hoppande mellan olika frågor tränger undan det utrymme av tystnad, seghet och lättja som motståndsgemenskaper behöver för att börja leva det samhälle de vill ha.

Aktivism fångas lätt i samtidsslaveri. Aktivism skapar samtidsslaveri.

Aktivism riskerar att bli individuell. Visst uppstår nät av kamrater och vänner. Men det blir inte tillräckligt tid för seghet, att ha tråkigt tillsammans. Vänskapen blir individuell snarare än den kamratskap och solidaritet som uppstår under lång kamp tillsammans.

Organisera-ism, alltför stort fokus på organiserandet, hindrar samhällen från att växa fram i och runt organisationen. Febrilt organiserande kan upplevas lika omänskligt som alltför byråkratisk byråkrati.
Organisationer som fortlever, som kommer in i en lugn puls, blir med tiden samhällen. Men samhällen är aldrig samma sak som organisation. Samhällen är det som kretsar runt mötesplatser, runt torg, runt pulser och rytmer.

Motståndet blir med tiden samhällen

Civil olydnad och motstånd blir samhällen. Inget samhälle blir samhälle ensamt. De behöver torg, duvor, pulser som drar. Torg fylls på dagen och kvällen och på morgontimmarna kan de stå tomma.

För att befriade samhällen ska få tid att växa fram behöver gemenskapen mycket utrymme för att vara lata och slöa tillsammans. Mycket tid att dansa och sjunga ihop.

Politisk förändring tar tid. Politisk förändring kan ta decennier att bygga upp innan andra organisationer och samhällen tycker den är tillräckligt intressant för att testa och imitera. Politisk förändring smittar av sig. Men det behövs mycket muterande innan det finns något som kan smitta och kanske skapa en epidemi.

Per Herngren
2013-02-28, version 0.1

Referens


Tack till samtal med Stellan Vinthagen om hur festerna organiserar precis som beslutsmöten. Hur raster kan vara minst lika kreativa som workshops. Lisa Gerenmark för möjligheten att låta engagemang kretsa kring några platser och lokaler under flera decennier. Och med Sven-Eric Liedman som för många år sedan tog upp hur lättja och att ha tråkigt blir kreativt skapande.


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

04 maj 2014

Akutinsatser och katastrofer som flykt från befrielse

Aktivism kan fly tålmodigt byggande av befrielse genom att hålla sig i ständigt krismedvetande. Krisen görs till aktivistiskt medvetande. Aktivistiskt medvetande låter sig fyllas av akuta politiska katastrofer.

Upprepade akutinsatser inför klimat, krig, övergrepp, förtryck, utvisningar producerar en ständig beredskap. En sådan ständig beredskap gör det närmast omöjligt att fokusera på ett långvarigt, envetet organiserande av befriade samhällen.

Samvetet stimuleras av att hålla sig alert inför akut förtryck. Ett alert samvete rättfärdigar sig själv. Det alerta samvetet upplevs som angeläget. Samvetets sökande efter självrättfärdigande fungerar därmed som en effektiv flykt från befrielse.

  1. Befrielse behöver skydda sig från samvetet, från samvetet som subjektiv känsla och upplevelse.
  2. Befrielse behöver skydda sig mot det akuta, mot det som för tillfället känns angeläget, mot krismedvetande, mot samtidsslaveri.
  3. Det akuta behöver skydda sig mot det akuta. Krisen behöver skydda sig mot krisen som medvetandetillstånd. Katastrofer behöver väl organiserade organisationer, långvarig träning och innovativ problemlösning.
  4. Befrielse behöver öva på rutin och envetenhet.
  5. Befrielse behöver våga ha tråkigt.
  6. Befrielse behöver pulser och traditioner.
  7. Befrielse behöver människor och organisationer som har långsiktiga överenskommelser om samarbete.
  8. Befrielse behöver tålmodig omsorg för att stå ut, för att orka.
Per Herngren
2014 05 03, version 0.2.1


Referens

Ulrich Beck, Risksamhället. På väg mot en annan mordernitet, Daidalos, 2000.
Zygmunt Bauman, Flytande rädsla, Daidalos, 2007.
Erich Fromm, Escape From Freedom, New York: Henry Holt and Company, 1941, Owl Books Edition 1994.
Per Herngren, Samtidsslaveri - Hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

25 mars 2013

Makt avpolitiserar antirasism

I sin bok Positiv antirasism visar Alex Bengtsson hur antirasism glömde av det geniala med Martin Luther Kings tal "I have a dream": att faktiskt bygga och förverkliga positiva visioner snarare än att reducera sig till att vara emot det negativa.


Här listar jag några makttekniker som används för att hindra antirasismen från att bli politisk. Sådana makttekniker blir viktiga annars skulle antirasism hamna i konflikt med ”andra” stimulerande maktsystem som drar i aktivisterna, så som lönearbete, studier, egna hem, kärnfamilj och duktig politisk individualism. ”Andra systemär fel uttryck. Dessa är intrasslade i rasism och i varandra, det finns inte särskilda sfärer.

Hur antirasism avpolitiseras


  1. Negation. Genom att negera, vara emot, rasism undviker antirasistiska grupper långsiktigt och envetet organiserande av samhällen som lever enligt andra ordningar än riken, nationaliteter, hudfärg, gränser och stater, organiserande av fristäder som ger fristad och uppehållstillstånd till personer och familjer på flykt, samt organiserande av underjordiska järnvägar som överskrider gränser.
  2. Syndabock. Genom att utse en migrationsminister eller en regering till syndabock osynliggörs effektivt att den egna organisationen och att alla andra organisationer är lika politiska och lika ansvariga.
  3. Dumskallar. Genom humor och citat görs migrationsministrar och enstaka högerpolitiker till parodi på rasism och dumhet.  Detta döljer effektivt att rasism är rationalitet och rutiner. Hanna Arendts banala ondska och Zygmunt Baumans analys av hur Auschwitz är del av den moderna rationaliteten visar att det främst är ordentliga och duktiga medborgare som administrerar död och förtryck. Detta görs inte genom dumhet utan genom rutiner och rationellt kalkylerande. 
  4. Fetischering. Genom negativa kampanjer och protester mot en regering, mot ett eller två högerpartier, mot enskilda politier eller mot migrationsverket görs det negativa till kraftkällor för antirasismen. Frustration ger stimulerande kraft som effektivt tränger undan skaparkraft.
  5. Politiken. Genom att ordet politik görs synonymt med en regering och en riksdag i en organisation i Stockholm osynliggörs att alla andra organisationer och företag är lika politiska.
  6. Samhället. Genom att "samhället" görs synonymt med staten döljs hur alla byar, städer, organisationer, avdelningar, kollektiv och även familjer blir samhällen. Samhällen som har möjlighet att agera solidariskt och gränslöst, och bli fristäder för människor på flykt.
  7. Vardagsrasism. Genom att använda ordet vardagsrasism antyds att staters nationalstatsapartheid med gränser och avvisningar skulle befinna sig ovanför eller utanför vardagen. Därmed produceras en paranoid föreställning om en stor mäktig rasism ovanför vardagliga rutiner, bortanför vardaglig administration och vardagliga handlingar. Ordet vardagsrasism osynliggör att de samhällen vi lever och återskapar i vardagen är lika politiska som det vardagliga återskapandet av företag, regeringar och förvaltning.
  8. Protest. Genom protest sugs kraften ur det kreativa byggandet av gränslösa, rättvisa och solidariska samhällen. Jag har skrivit mer om hur postprotest bryter med protest här. Och om hur Deleuze och Nietzsche bryter med negerandet och protesterandet här. Deleuze och Nietzsche visar att skaparkraften är mycket mäktigare än negerandet, protesterandet. Det krävs dock ganska lite negativitet för att suga kraften ur skapandet. Genom att protesten vänder sig mot Stockholm återinsätts en regering som regerande. Och den antirasistiska protesten avsätter samtidgt genom detta mot-vändande sig själv och andra organisationer som regerande.
  9. Samtidsslaveri. Genom att fastna i det som för tillfället är aktuellt på facebook och i nyheterna trängs det långsiktiga byggandet bort. Antirasism görs till en nyhetsbyrå som delar nyheter. Jag har skrivit mer om samtidsslaveri här.
  10. Rättigheter. Fokus på individers eller gruppers rättigheter tränger gärna undan politisk förändring. Hur organiserar vi våra liv tillsammans? Medborgarrättsrörelsen i USA blev medvetna om detta och byggde bland annat upp jämlika samhällen i stadsparker där fattiga och aktivister levde tillsammans. De började också skapa rutiner för postrasism genom ickevåldsträning, samt i lokala organisationer och baptistkyrkor, och genom att direkt låta lösningen intervenera i apartheid. Sit-in och andra tekniker för civil olydnad gjorde målet till medlet. Befrielse och jämlikhet blev både mål och medel.
  11. Våld. Periodvis har viss antirasism fokuserat främst på den rasism som använder gatuvåld och misshandel. Det rasistiska våld som dödar flest, vårt återskapande av gränser och nationalstatsapartheid, har kamouflerats.

Per Herngren
2013-03-25, version 0.2

Vill du träna performativ antirasism? Välkommen på helgkurs! 

Performativ är när handlingen faktiskt genomför målet, mål och medel blir därmed samma sak. Under kurserna övar deltagarna även att performativt ingripa vid sexism, åldersism, funktionism och homofobi. Dessutom tränas grunderna i feministiska och jämlikare mötestekniker (förslagsrunda, beslutsrunda, maktingripare, tidsunderlättare etc).

Referens

Daniel Poohl, Alex Bengtsson, Positiv antirasism Så förnyar vi en debatt som kört fast, Expo, 2012. 

02 mars 2014

Aktiverar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet

Sociologen Hartmut Rosa analyserar hur samhällen alltmer fångas av en tid som accelerar. När aktivism dras med av accelerarande tid medverkar aktivismen i att göra accelerationen till en totaliserande kraft.

När detta sker får aktivismen det svårt att dra sig ur, den fångar sig själv i upptagenhet, i nyhets- och samtidslaveri. Aktivismen blir rastlös.

Aktivismens acceleration får aktivister att fly kontinuerligt motstånd. De övergår istället till att aktivera och avaktivera engagemang. De aktiverar och avaktiverar, enligt Hartmut Rosa, dessutom vänner, samarbete och relationer. Det gör att den solidaritet, det tålamod och den omsorg som är nödvändig för en motståndsrörelse inte går att bygga upp.

Hur aktivism flyr in i acceleration

  1. Upptagenhet: genom att fly in i upptagenhet skyddar aktivismen sig från befriande och revolutionerande förändring. Aktivism övergår från samhällsförändring till aktivismism: aktivism som söker efter ny aktivism.
  2. Samtidslaveri: genom att ständigt haka på aktuella frågor flyr aktivismen långsiktig förändring. Den fångas i tvånget att vara aktuell. Det tålmodiga, envisa och ihärdiga avfärdas som inaktuellt. (Läs mer om samtidsslaveri.)
  3. Närvaro-tvång: genom att aktivera och avaktivera människor och engagemang fängslas aktivism i presens, i det ständiga nuet, i ett tvång att vara närvarande.
  4. Events, kampanjer, projekt och manifestationer: genom att organisera händelser med tydligt slut flyr aktivismen pulserande, institutionaliserande förändring. Aktivism fokuserar istället på återvändsgränder. Händelser med inbyggt slutdatum.
  5. Fetischism: genom att söka sig till aktioner som ger kraft, laddar batterierna, kan energi överföras från aktivism till lönearbete. Aktivistiska energikickar kan på så sätt göra lönearbetets acceleration uthärdlig och möjlig. (Läs mer om fetischism i protest.)
  6. Självvärldar: genom att skapa bubblor av omsorgsfull, stimulerande och stödjande vit, medelklass med ungefär samma ålder lyckas aktivism bygga egna oaser mot stress.
  7. Intimitetens tyranni: genom att ersätta rätten att bli medlem, att få vara aktiv och att få delta i beslut, med intima grupper tränger klass, ålder, vithet och identitet effektivt undan de som inte är lika lyckade och lyckliga. Precis som självvärldar fungerar intimiteten som skydd mot stress. Stress från att bygga relationer med de som inte tänker som oss, som inte är lika trevliga och mysiga.
  8. Politisk individualism: genom att omvandla gemensamma angelägenheter till individuell duktighet flyr aktivismen det politiska. Demokrati görs sekundärt. Accelerande krav i sociala medier på åsikter, ställningstaganden och individuell radikalitet hetsar individen, vilket gör det närmast omöjligt att ta sig tillbaka till det politiska, till det gemensamma.

Per Herngren
2014 03 02, version 0.1.2

Referens

16 mars 2014

Omedveten frånvaro

När saker och problem gör sig närvarande fångas vi gärna i nuet. Nuets fängelse kan byggas av information, av upptagenhet och av vad vi borde. Fångenskapen kan vara tvånget att hänga med och förhålla sig till det som är aktuellt, så kallat samtidsslaveri.

När saker och ting fungerar runt oss blir de till stor del frånvarande. När vi fungerar tillsammans med andra och annat blir även vi frånvarande för oss. När jag släpper loss i dans glömmer jag mina fötter. När jag blir plötsligt blir medveten om mina fötter tappar jag takten. För att jag ska kunna dansa behöver jag bli omedveten om alla tusentals rörelser som mina muskler och leder utför i varje takt. Och jag behöver förhålla mig omedveten till alla komplexa rörelser som utförs av andra dansare runt omkring mig. (Se Heideggers hammarfilosofi.)

Vi använder olika sätt för att befria oss från nuets fängelse. Nedanstående frånvarometoder är bara en lista på vanliga tekniker, de ska inte ses som fix, enkla lösningar eller goda råd. Skriv gärna en kommentar och fyll på listan.

Frånvaro-metoder för att befria oss från nuets fängelse

  1. Leva "som om" snarare än "för att". Göra saker som om de är bra i sig, inte för att de ska göra saker och ting bättre senare.
  2. Leva i tro och hopp. Och undvika optimism, pessimism och annan fixering vid resultat.
  3. Undvika tvånget att förstå och begripa.
  4. Sluta röra sig i riktningar som ska leda till lycka, lyckat resultat och mål. Undvika att skapa sig målbilder i framtiden.
  5. Träna. All träning kan begripas som övning i att bli omedveten, i att omedvetandegöra. När träningen sätter sig behöver vi inte längre tänka på det. När träningen inte fungerar behöver vi tillfälligt bli medveten om vad som är problemet så vi kan rätta till det. Och sedan behöver vi glömma det igen för att få det att fungera igen.
  6. Ignorera småproblem och småsaker som gör sig närvarande.
  7. Hoppa över information i texter. Fångas av berättelser.
  8. Undvika alltför många föredrag.
  9. Sluta lyssna när chefer eller folk kommer med käcka råd eller om de försöker mikrostyra.
  10. Göra ett bra jobb, använd dina färdigheter och strunta i att "hinna med".
  11. Släppa kontrollbehovet över sig själv, människor och saker som gör sig närvarande.
  12. Undvika att göra sig själv närvarande. Låta sig dras med och fångas av roligare saker än sig själv och sin egen upplevelse.
  13. Kämpa och göra motstånd för att det är rätt och bra, utan att kräva resultat och effekt.
  14. Undvika att värdera och utvärdera. Göra något värdefullt istället. Skapa värde.
  15. Dras in i självgående puls istället för att ständigt planera och tänka på vad som behöver göras. Pulser kan vara rutiner, institutioner, traditioner, promenader, danser och ritualer.
  16. Undvika enstaka arrangemang som måste planeras varje gång: så som events, kampanjer, projekt och manifestationer. Istället låta sig dras med av det återkommande.
  17. Undvik att göra framtiden eller dåtiden närvarande i nuet genom alltför mycket grubblande.
  18. Acceptera att det inte är så lätt att acceptera det som är kämpigt: känslor, våld, övergrepp, härskande och förtryck. Mycket av detta bör inte accepteras, det innebär dock inte att det måste fånga oss.
  19. Undvik trots, protester och att vara emot. Negerandet gör det som negeras närvarande. Nejet åkallar det som nekas. 
  20. Träng tillsammans med andra undan våld och förtryck med det liv vi vill leva tillsammans. Tillsammans kan vi börja leva de samhällen vi vill ha.
  21. Betrakta glittrande hav, darrande löv eller andra former av brus som inte kan redas ut eller förutses.
  22. Lära sig filterfunktionerna på mejl, mobil och i sociala medier. 
  23. Stänga av ljudliga och visuella meddelanden i realtid. Inte låta datorn eller mobilen plinga.
  24. Låtsas att irritationer är löv som blåser iväg. Låtsas att dumma och elaka är troll som klubbar ner varandra. Låtsas att någon prinsessa håller på och räddar en från draken.
  25. Lämna över. "Bli del av" istället för att göra saker själv.
  26. Våga ha tråkigt. Våga vara nere. Våga vara sur.
  27. Lathet, slöhet och lättja. Ta en tupplur då och då.
Per Herngren
2014 03 16, version 0.1.1

Referens

Aktivserar och avaktiverar aktivism: politisk rastlöshet
Hartmut Rosa, Acceleration, modernitet och identitet Tre essäer, Daidalos, 2014.

14 februari 2013

Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring

Samtidsslaveri är tvånget att prata om, föra vidare, dela och kampanja kring det som för tillfället är aktuellt i massmedia. Först analyserar jag hur aktivism förslavas under samtiden. Och sedan finns en manual med metoder för att ta sig ur samtidsslaveriet.


Samtidsslaveriet gör, enligt Johannes Nilsson, att ”ens uppmärksamhet ständigts slits med hjordens rusningar. Nu skall vi tala ’näthat, förra veckan barnfattigdom, och oavsett vad man än må tycka eller problematisera i dagens ämne, kvarstår som sorgligt faktum att man deltar i denna bestämda debatt, och därmed låter den invadera min hjärna och bestämma mitt intresse”[1].

Stora massmedier tjänar pengar på aktivister och andra som på facebook och twitter delar det som för dagen säljer massmedia. ”Är inte dessa ivriga twittrare dagens grundlurade proletariat, som ägnar sin spridda uppmärksamhet åt att fylla likgiltiga sociala nätverk med ’content’?”[2], analyserar Johannes Nilsson.

När de som använder facebook och twitter hamnar i samtidsslaveriet blir de inte bara gratis arbetskraft för facebook och twitter. De arbetar gratis även för traditionella tidningsbolag och tv-bolag. Dessas profit är beroende av att vi dansar med i vad som för tillfället görs till nyheter.

”Svenska twittrare är helt och hållet i händerna på Sveriges mediajättar inte bara därför att de senare oavbrutet flörtar med de förra, utan till att börja med därför att Sveriges twittrare slaviskt följer dagsmedias arbetscykel. Ny dag, ny snackis. Hey ho, let’s go. Den kortsynta naiviteten i detta är sannerligen häpnadsväckande.”[3]

Slaveri

Slaveri är arbete som utförs av tvång snarare än av avtalad överenskommelse. Det är dock inte massmedia som håller i piskan. Slavdrivarna är snarare ens egen kropp och längtan, medaktivister och vänner, dagsaktuella rörelser och kampanjer. Piskan, tvånget, skapas först när flera samtids-metoder hamnar i resonans, när de ömsesidigt förstärker varandra så mycket att organisationer och aktivister blir tvingade att förhålla sig till samtiden. Här är några samtidsmetoder som tillsammans kan skapa slaveri under samtiden:

  •      Vilja att hålla sig kvar i gemenskapen. Och inte riskera att hamna utanför.
  •      Vänskapande, bekräftelse, peppning mellan aktivister som säger något om det aktuella. Tillfälliga förluster av denna bekräftelse skapar tomhet.
  •      Ointresserat ignorerande av dem som inte pratar om det aktuella. Tystnaden är inte illvillig men den är outhärdlig.
  •      Rädsla hos organisationer och enskilda att uppfattas som förlegade, ute, omoderna, inaktuella, att de fastnat i gårdagens fråga.
  •      Beroende hos organisationer och enskilda av den energi och entusiasm som kommer från att läsa om, prata om, organisera och kampanja kring, det dagsaktuella.
  •      Beroende , eller tvångsmässigt behov, av att retweeta och dela det som för tillfället är aktuellt.
  •      Sociala medier-missbrukare och mer traditionella nyhetsmissbrukare skapar medberoende. De som inte är missbrukare dras ändå in i sjukdomen.

Samtidsslaveriet tar kontroll över demonstrationer och kampanjer

Genom att events, föredrag, demonstrationer och kampanjer kopplas till det som för tillfället är aktuellt i massmedia återskapas samtidsslaveriet genom aktivism på gator, torg och i sociala medier. Dessa ska inte ses som separata sfärer utan snarare som trassel och resonans. Facebookaktvism, gatuaktivism, folkrörelseaktivism är hopflätat och hamnar i resonans med massmediers behov av att ständigt sälja nyheter.

Events, aktuella demonstrationer och tidsbegränsade kampanjer återskapar ett aktivistiskt samtidsslaveri. Samtids-aktivism och massmediabolag förstärker varandra och tränger tillsammans undan politisk förändring.

Samtidsslaveriet hos kampanjer och enskilda demonstrationer drar åt sig aktivister, energi och andra resurser från politisk förändring.

Manual för att ta sig ur samtidsslaveriet

Victor skrev på Rasmus Fleischers blogg[4] en manual för att ta sig ur samtidsslaveriet. Jag utgår från den och lägger till en hel del.
  1. Behåll hela tiden fokus på de frågor ni betraktar som väsentliga på lång sikt. Undvik "aktivism" i betydelsen vara aktiv i lite av varje som just nu drar i en.
  2. Ignorera ”aktuella” frågor.
  3. Undvik individuella och tillfälliga lösningar. Fokusera på att bygga upp nya ordningar, metoder, institutioner och organisationer som på lång sikt kan tränga undan gamla.
  4. Bli performativt förverkligande. Låt målet bli medlet. Bli inte reaktiva vare sig mot massmedia eller mot härskande organisationer även om dessa kallar sig Sverige eller EU. Undvik att negera och protestera. Proaktiv är att initiera lösningen istället för att peka ut andra som ska lösa problemet.
  5. Byt inte politisk fråga då och då. Var enveten. Var ute och se till ni inte är inne.
  6. Leta efter andra röster, speciellt avvikande röster, utifrån den politiska förändring som ni bygger.
  7. Undvik aktionsformer som blir återvändsgränder och självdestruktiva genom sina egna slutdatum: Undvik ”aktuella” events, demonstrationer, kampanjer, projekt och föredrag. Var misstänksam mot allt som har slutdatum.
  8. Använd inte aktioner, demonstrationer, kampanjer eller civil olydnad för att själva bli nyhet.
  9. Sök inte uppmärksamhet för er organisation. Bli inte en vara. Döda ert begär att säga något bara för att höras. Våga hålla käft.
  10. Låt er inte distraheras av alla sensationella dumheter, politiker, skandaler, pinsamheter, knäppskallar, högerextremister eller hatare som för tillfället tar uppmärksamhet.
  11. Förlöjliga och håna inte dem som säger dumheter. Hån fetischeras enkelt. Du ger dem bara uppmärksamhet, kraft och energi.
  12. Vägra debattera i massmedia eller i sociala nätverk. Börja inte tjafsa! Då slavar du redan för dramaindustrin.
  13. Fokusera på att kritiskt och innovativt utveckla och finslipa organisationen, dess demokrati, dess jämlikhet, dess rättvisa och solidaritet. Lita på smittan. Politisk förändring som förverkligas i liten skala på ett spännande sätt smittar av sig.
  14. Fokusera på självkritik. Ödsla inte tid på att kritisera härskare eller de som har fel. Kritik är en gåva som hjälper egna och närliggande organisationer att finslipa den politiska förändring ni försöker förverkliga. Självkritik hjälper våra organisationer när de ramlar in i välvillig rasism, sexism eller börjar skapa medelklassghetton.
  15. Samarbeta med liknande politiska bygganden runt om i världen. Lås inte in er i nationalstats-containrar.
  16. Bygg inte era organisationer som en spegling av nationalstater. Riksorganisationer blir en speglande bekräftelse av staten. Befrielse, motstånd, makt, krig och förtryck behöver snarare lokalisera andra delar av världen här, eller oss där, arbeta glokalt.
  17. Förvandla inte aktivism till en nyhetsbyrå. Sprid inte vidare nyheter. ”Att sträva efter retweets och gensvar om än det ena, än det andra är att försöka bli en nyhetsbyrå. Problemet med nyhetsbyråer är att de hela tiden byter fokus. Var inte en nyhetsbyrå. … och sluta tro att du når ut till nåt slags allmänhet!”[5]
  18. Var en röst som funderar högt och offentligt om era misstag och vilka lösningar ni prövar. Då attraherar ni ”andra som vill diskutera relaterade grejer och ni kan bygga vidare tillsammans.”[6]
  19. Sträva inte efter att skapa uppmärksamhet kring frågor, utan bygg gemenskaper där tänkande och diskussion kan ske befriat från riksmedias dagordning.[7]
  20. Filtrera och bojkotta nyhetsflödet aggressivt. Ja, bojkotta nyheter och det aktuella. Både i fikarummet och på internet.
  21. Bli inte aktuell. Ifall ni är engagerade kring något som plötsligt blir aktuellt: låt er inte sugas med! Rörelser som äntligen ser sitt engagemang i massmedia sugs lätt med för att ett par år senare tappa den kraft och den envetna entusiasm som de under lång tid hade byggt upp. Att bli aktuell och inne kan knäcka mångårigt engagemang.

Politisk förändring som pågående pulser

Politisk förändring är ett långsiktigt byggande av organisationer, pulser och institutioner som blir egna samhällen. Politisk förändring materialiserar. Dessa samhällen smittar av sig till närliggande samhällen; ifall de har tillräckligt intressanta metoder, organisationsformer och system som kan imiteras av andra.

För att det politiska engagemanget ska bli innovativt bygger det vidare på långvarig erfarenhet. Imitation, övning, träning, misslyckande, finslipning och innovation hör ihop.

Att bygga tar tid även om samhällena växer upp kring små torg, organisationer, institutioner, kollektiv och kooperativ. Samhällen växer också upp kring regelbundna träffar en gång i månaden eller en gång per år. Engagemanget med uppfinnandet, byggandet, finslipandet behöver fortgå under kanske tio-tjugo års tid för att skapa bestående politisk förändring.

Aktuella politiska frågor och kampanjer drar till sig kraft och saboterar möjligheten till politisk förändring. Politik behöver ta sig ur samtiden för att bli politisk. Låt tiden vara ur led.

Per Herngren
2013-02-14, version 0.1.2


Tack till Tobias Herrström, Oikos Hammarkullen, för samtal om fokus på puls, Lisa Gerenmark, motståndskommuniteten Fikonträdet, för samtal om ifall överaktivism konkurrerar med, och tränger undan, politisk förändring.

Fotnoter



[1] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[2] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[3] Kommentar på Rasmus Fleischers blogg citerat från Fleischer 9 feburari 2013, http://copyriot.se/2013/02/09/om-samtidsslaveriet-pa-twitter-och-mojliga-utvagar/.
[4] Kommentar av Victor, 26 september 2012, på Rasmus Fleischers blogg http://copyriot.se/2012/09/25/nar-jag-begrater-bloggen-och-betvivlar-mikrobloggen/
[5] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[6] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/
[7] Johannes Nilsson, 7 februari 2013, http://schipperke97.wordpress.com/2013/02/07/aterfall/


Skriv gärna en kommentar! 1) Klicka på kommentera. 2) Klicka på Anonym. Eller Namn/URL; skriv länk till din webb, blogg på URL. 3) Efter Publicera ber bloggen dig skriva bokstäver: robot eller människa?

03 maj 2013

Antirasism blir nyhetsbyrå för rasism

En del antirasism fångas av sin motvilja mot uttalanden från sverigedemokrater, socialdemokrater eller moderater. Den förvandlar sig själv till nyhetsbyrå och delar med sig av fördomsfulla, rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat till andra genom facebook eller twitter.

Den rasism som utvinner fetischistisk kraft från att ensamma stolt stå upp mot majoriteten får därmed hjälp av enskilda antirasister som jobbar frivilligt åt rasismen som gratis pr- och nyhetsbyråer.

Möjlig lösning: sprid inte vidare rasistiska, islamofobiska eller homofobiska citat. Fokusera istället på motstånd, motståndstekniker, motståndsträning, träning i demokrati, bygga befriade samhällen, självkritik, uppfinningar, interventioner i maktordningar, analys av makttekniker och strukturer. Och ha kul! Dansa!

Per Herngren
2013 05 03, version 0.1

Referens

Per Herngren, Samtidsslaveri: hur aktivism hindrar politisk förändring, 2013.

30 april 2014

Vad är motstånd?

Här är ett kapitel ur Otto von Busch och Per Herngrens kommande bok Mode och motstånd som publicerades i Ord & Bilds temanummer om mode, Ord & Bild nr 2014:1-2.

Friktion

Otto: Då man inom modeindustrin tar sig an frågor såsom till exempel ekologisk hållbarhet brukar idéer om ett långsammare mode dyka upp, så kallat “slow fashion”. Det kan ses som ett svar på samtidens allt snabbare modecykler, där man ofta kan se nya plagg i butikerna varje vecka eller dag. Men ett långsammare mode skulle kunna innebära att man försöker stoppa modets samtida kraft, dess koppling till vår “snabba” samtid, alltså på något sätt utsätta förändringskraften för en form av artificiellt motstånd. Men hur skall vi isåfall kunna genomföra det? Ett sätt att förstå motstånd är att tänka motstånd som en form av “friktion”, och alltså så skulle man försöka göra modet långsammare genom att öka friktionen (ifrågasätta, skapa reflektion eller ångest hos konsumenten då man köper nytt, eller understödja skapandet av affektionsvärden och minnen etc, som skall få oss att behålla plagg längre). Är friktion en fruktbar metafor då man tänker motstånd?

Per: Jag minns att i början av nittiotalet begrep flera av oss i plogbillsrörelsen civil olydnad som friktion. Under en plogbillsaktion använder vi smideshammare för att avrusta ett eller flera vapen. Vapnen blir ju obrukbara, de hindras från att användas. Friktion var därför ingen metafor utan vi tänkte olydnad som faktisk friktion. Friktion är lika med uN där u är friktionstal och N normalkraften.
Under en hård arbetsdag i Omega, som var ett kollektiv i Hammarkullen, översatte vi friktionsformeln till det politiska. Så som jag begrep det på den tiden så blev N lydnadens mäktighet, alltså den makt som lydnad skapar. Hur lydnad får en verksamhet att fortgå. Och u motsvarades av den motverkande kraft som uppstod när civil olydnad faktiskt hindrade en verksamhet.
Friktion hjälpte oss att komma bort från föreställningen att motståndet skulle vara en egenskap hos motståndsgruppen. Friktion är ju inte en egenskap hos materialet utan den motriktade kraften som uppstår mellan ytor som är på väg åt olika håll. Ytan måste därför komma i kontakt med en annan yta för att friktion ska uppstå. Kontaktytor med vapen, våld och förtryck blev nyckeln till hur vi tänkte motstånd och politisk förändring. Motstånd, friktion, uppstår i mötet med härskandet, inne på vapenföretag och polisstationer, i domstolar och fängelser.
Motstånd blir därmed inte vår egendom. Motstånd som friktion är samverkan, och motverkan, mellan motståndsgruppen och motparten. Motstånd uppstår därmed inte i en  politisk grupp som är åtskild från den makt den gör motstånd mot.
Ok, låt mig nyansera mig här. Givetvis begrep vi att alla möjliga maktordningar även alltid verkar i våra plogbillsgrupper. Vi behöver ständigt avrusta våra plogbillsgrupper från kapitalism, egendom, militarism, sexism, rasism, homofobi. Motsvarande motstånd som vi utför på vapenföretag, i domstolar och i fängelser behöver vi utföra bland oss själva. Vi återskapade också klasskillnad och könsskillnad, bland annat genom var vi valde att bo och hur vi klädde oss.

Otto: Så är det ju även inom olika moden och subkulturer, att vara “rätt klädd” finns ju även bland punkare, och de flesta “alternativa” stilar är lika könskodade som annat mode. Och vissa moden betyder olika på olika platser, det som kan verka vågat på en plats är helt vardagligt på en annan, även inom samma stad eller samma typ av grupp, så moden som först tar avstånd från något kan samtidigt upprepa samma mekanismer, men på ett annat sätt.
Lyckade ni avrusta ert förhållande till mode eller tog ert motstånd uttryck i hur ni klädde er?

Per: Vårt motstånd mot etablerande moden fick oss att upptäcka hur själva motståndet riskerade att skapa reaktiva moden, en sorts antimode. De som inte bar ullkoftor bekände ibland att de kände sig utanför. Vi producerade vår egen normalitet och identitet. För att göra motstånd mot detta började några då systematiskt klä sig fel. Det skapade lite mer utrymme, men det var inte tillräckligt.
När veganer och djurrättsaktivister några år senare strömmade in i ickevåldsrörelsen luckrades “alternativ modet” upp. Eftersom dessa inte bar ullkläder blev det med ens mer ok att använda syntetiska kläder. Djurrätsaktivisterna mångfaldigade modet så vårt motstånd kunde bli öppnare.
Idag hjälper queer, speciellt femme, till att bryta upp moden som markerar intellektuell medelklass. Queer bryter normalitet och identitet genom att kreativt bejaka det märkliga, det konstiga.
Det normala försöker dock ibland kapa queer och göra det till en egen identitet i en mångfald av identiteter. Mångfald blir i så fall en maktteknik som gör “andra” lika varandra och därför annorlunda oss.

Från friktion till motståndskraft

Otto: Det får mig att tänka på “anti-stilar” inom mode, där man motsätter sig ett uttryck eller en populär stil och gör tvärt om - om det är mycket färger nu skall jag ha svart, är det mycket svart så kör jag pastell - även om detta främst är på ett symboliskt plan. Men motståndsmässigt kan jag tänka att det blir ett problem här: Man har egentligen inte en egen stil, den är helt definierad av det man är “anti-” till. Man är ren negation, och kan ha svårt att ta tillbaka initiativet då det man är mot också går ur tiden. Då pyser luften ur ens motkraft för man förlorar stödet av det man var emot. Var det lite så ni tänkte?

Per: Ja, så länge vi lät motstånd fungera som motkraft fortsatte vi att reproducera det vi var emot. Genom att vi i början tänkte motstånd som friktion fastnade vi i den traditionella mekaniska synen på motstånd. Motstånd uppfattades fortfarande som en maktkamp mellan två motriktade krafter. Den starkaste vann.
Jag tror det måste varit i slutet på nittiotalet som några av oss i plogbillsrörelsen började tänka på motstånd mer som motståndskraft, ungefär som motståndskraften hos ett klädesplagg, en kropp, en ekologi, ett system.
Motståndskraft fick oss att bejaka pulser, traditioner och institutioner. Det gjorde oss kritiska till det som senare kom att kallas för samtidsslaveri, tvånget att förhålla sig till aktuella frågor. Motståndskraft hjälper oss också från att undvika tillfälliga “events” och manifestationer.

Otto: Jag kan se att friktion skapar vissa problem, just precis att det är styrkan som avgör. Det är inte alltid det mode som syns mest som har störst verkansgrad. Viss reklam finns överallt, men ändå blir det inte riktigt populärt eller socialt gångbart.
Men om man har för mycket motståndskraft blir man väl helt immun mot välden?

Per: När vi började organisera oss utifrån motståndskraft uppstod omedelbart frestelsen att bli upptagna med oss själva, upptagna med vår egen duktighet, med vår förmåga att motstå “aktuella frågor” och andra maktordningar. Mohandas Gandhis ickevåld gav oss en del verktyg för att motverka självupptagenhet, åtminstone i teorin.
Ickevåld innebär ingripande i våld och förtryck. Ickevåld tränger alltså in där det finns våld och förtryck. Ickevåld är inte en harmonisk oas som existerar bredvid våldet. Med en banal metafor säger vi att Gandhi tog bort bindestrecket i icke-våld: avståndet mellan icke och våld försvann. Icke-våld blev ickevåld. Icke-våld skulle då betyda att själv avstå från våld, medan Gandhis ickevåld är att faktiskt gripa in i våld och förtryck.
Vi fick också hjälp av det engelska ordet displace. Displace betyder både tränga undan något och dessutom ersätta det. Motstånd kunde vi nu förstå som motståndsgruppens förmåga att tränga in i en maktordning. Och tränga undan den med en befriande ordning.
Motstånd blev därmed förmågan att ersätta härskandet med en bättre politisk lösning. Det var det samhälle vi ville leva som började ingripa, som trängde in bland våld och förtryck.
För de plogbillsgrupper där jag deltar blir det främst att vi tränger in bland vapenföretag och militärbaser för att där avrusta vapen och börja bygga befriande samhällen. Vi bjuds sedan in till rättegångar och fängelser där vi fortsätter att bygga befrielse.

Smitta

Otto: Men vad är avsikten med denna typ av motstånd? Vad gör man när man väl är inne på militärbasen, kan man stanna där och bara hålla undan härskande, eller?

Per: Motståndskraften hos en politisk förändring handlar mycket om hur den kan upprepa sig. Förändring blir upprepning av lösningar, att införa en bättre ordning och sedan upprepa detta, igen och igen. Med tiden blir förändringen möjligen självgående, den etablerar sig.
På slutet av artonhundratalet förklarade sociologen Gabriel Tarde politisk förändring som kedjor av imitationer. Förändring som upprepning kan givetvis uppfattas som motsägelse. Skulle förändring vara att imitera? Men Tarde menar att i imitationskedjor finns också det innovativa. Imitation är innovation. Upprepandet skapar något nytt. Här använder Tarde faktiskt mode för att begripa hur samhällsförändringar går till. Tarde gör modet till ett paradigm för politisk förändring.

Otto: Så för Tarde är mode alltså inte bara något som har med marknad och kapitalism att göra.

Per: Utifrån sina studier om hur olika stilar sprids som smittor förklarar Tarde även politisk förändring som smitta. Inte som metafor. Samhällsförändringar är faktisk smitta. Det är ett annat sätt att begripa hur samhällen fungerar än att en regering eller ett stort system styr. Förändring styrs bara i vissa fall uppifrån och ner. Politisk förändring behöver inte komma nerifrån heller. Den smittar av sig i alla möjliga märkliga riktningar. Tja, hoppar åt sidan, snett uppåt, snett nedåt.
Motståndskraft kan vara ett skydd mot smitta. Men om samhällen består av imitationer som smittar så byts fokus snarare till smittans motståndskraft. En smitta kan bara tränga undan andra smittor ifall den har motståndskraft.
Befrielse, civil olydnad och ickevåldets förmåga att tränga undan våld och förtryck blir aningen mer begripligt med begreppet smitta. Strejker på sågverk i Norrland under sena artonhundratalet smittade av sig till andra arbetsplatser, och även till lagstiftare och vi fick strejkrätt trettio år senare. Sit-ins som direkt bröt apartheid på vita restauranger eller vita sittplatser i USAs sydstater under femtiotalet smittade av sig från stad till stad mellan medborgarrättsgrupper, och även till den federala regeringen. Och apartheid blev olagligt tio år efter sit-ins började smitta av sig.
Här finns risken att en reducerar förändring till en enda smitta. Gabriel Tarde skrev redan på artonhundratalet om intersektioner, om hur olika smittor korsar varandra och förändrar varandra.
En plogbillsgrupp kan ju inte ensam bygga om en militärbas eller ett vapenföretag. Vi kan inte med ren råstyrka tränga undan kriget mer än några kvadratmetrar eller avrusta ett eller ett par vapen åt gången. Fast egentligen är det samma för ett krigsföretag. Arbetare och maskiner tillverkar ofta ett vapen i taget. En soldat använder ett vapen i taget. Vapentillverkning, vapenhandel och vapenanvändning smittar sprids i olika epidemier. Det kommer att krävas många muteringar innan avrustning av vapen tränger bort dessa epidemier.

Otto: Imitation kan vara härmning rent biologiskt och ofrivilligt, som gäspningar, eller mer medvetet, som att vika upp byxbenen på ett sätt som är populärt. Vi härmar det vi ser upp till, det vi gillar, och härmar sällan det vi avskyr. Det finns en vilja i att härma, man vill vara som någon man ser upp till, vill sjunga lika bra, eller springa lika fort, vara lika populär. Man kan ju säga att det som ÄR modet just nu är just det som imiteras mest. Modet är ekot som studsar mellan oss, inte ljudets källa. Mode är alltså inte själva ursprunget till imitationen. Bara själva imitationsakten, reproduktionen av en viss stil, är mode. Men just reproduktionen skapar ju också det nya, den lilla förändringen just för att vi alla är olika, den lilla mixen av gammalt, nytt och något oväntat.
Men hur får ni den lilla aktionen och dess imitation att nå “högre” upp i systemet, det räcker väl knappast att bara göra ett ingrepp bland alla imitationskedjor? Kan man smitta själva systemet?

Per: Vid rättegångar har vi ibland upptäckt att åklagaren börjar agera för vår sak. Vid en av dessa rättegångar när en plogbillsgrupp avrustat vapen blev det en strid mellan åklagare och domare. Domaren anklagade åklagaren för att driva vår sak. Och så började domaren agera åklagare.
Ibland har även olydnaden smittat av sig på poliser eller hoppat över till vapenföretagens fackförbund som har börjat samarbeta med oss. I Skottland och England har domstolar plötsligt dömt våra avrustningar av vapen, eller förstörelse för miljontals kronor som åklagare säger, som lagliga. Jury och domare började i England från 1996 ibland döma till vår fördel. Lagen, representerade av lokala domstolar, definierade krig och vapenhandel som olagliga. Desarmerande av vapen definierades som lagligt. Andra domstolar betonade istället privat äganderätt till vapen. Därmed blev lagen i konflikt med sig själv, och med parlamentet.
Motståndets motståndskraft består till stor del av förmågan att smitta. Plogbillsrörelsen lever bara vidare när avrustandet av vapen smittar över till andra grupper och organisationer. Civil olydnad muterar och smittar organisationer som använder det på nya kreativa sätt. Med hänvisning till plogbillsrörelsen har flera organisationer gått från närmast totalitär laglydnad till att använda civil olydnad. Det som är både jobbigt och inspirerande är att vi har ingen kontroll över hur smittorna fortplantar sig. De tar hela tiden oväntade riktningar.
Visst, toppstyrning existerar, men det är inte så vanligt som vi tror.
Tilltron till att ledare och regeringar styr det som händer och sker fungerar dock som ett effektivt vaccin mot att bli smittad av olydnad och befrielse. Det innebär att protester och laglig aktivism som vädjar till regeringen kan fungera som vaccin mot befrielse. Laglydig aktivism skyddar rådande ordningar mot alltför storar förändringar. Laglydiga protester kan därför få funktionen av antikroppar, de neutraliserar kraften i civil olydnad.
Tron på att det finns en regering däruppe som styr är en form av vidskepelse. Men samtidigt blir denna tro på styrning de rådande ordningarnas motståndskraft. En motståndskraft mot civil olydnad.
Hur tänker du en designs motståndskraft, dess hållbarhet? Gentemot annan design eller andra värden som profit och status?

Otto: På ett abstrakt plan har mode något med tid att göra. Det är det "moderna", det nya eller det senaste, och det lovar något om framtiden, lockar in och förbereder oss för framtiden. Ett perspektiv på motståndskraft och hållbarhet skulle således kunna handla om hur ett plagg förhåller sig till tiden. Vissa plagg är mer "klassiska" än andra. Ofta lyfts männens kostym, eller "den lilla svarta" klänningen, fram som plagg som hållit hög modegrad länge under senaste decennierna. Andra plagg har hög hållbarhet just för att de inte förknippas med mode alls, som kröningsdräkter eller religiöst rituella kläder, men även dessa bär ofta spår av sin tids mode, fastän vi idag har svårt att se exakt vad. Men vi talar fortfarande om mode på ett abstrakt plan, som ett fenomen bortom individen, och bortom vår kontroll - vi kan ju inte påverka tidens gång, att förändring sker generellt.
    Mode har ju också en tendens att göra alla ens plagg omoderna, eller att det nya plagget inte passar ihop med de gamla man har - en typ av färgsättning eller snitt passar inte riktigt ihop med de andra plaggen jag har i garderoben. På så sätt agerar plagg faktiskt emot varandra.
   Men på ett individuellt plan skulle man kunna tala om motståndskraft, eller hållbarhet, beroende på hur man själv påverkas eller relaterar till andra. Då skulle motståndskraft vara självkännedom, en självkänsla som skapar mod att härma på nya sätt, att sätta sin egen prägel. En vilja att ifrågasätta, härma på ett eget sätt, och ha mod nog att ta konsekvenserna av det: syrliga kommentarer, blickar, etc. Problemet med mode är väl just att det per definition egentligen saknar mod, det är ju att härma det redan populära, att köpa det som redan finns i butiken och alltså redan är “välsignat”, just nu, av designers.
Den amerikanske kulturkritikern Cornel West talar ibland om en speciell typ av patriotism han kallar “Sokratisk patriotism”. Patriotism är ju mycket omdebatterat, men West menar att grunden till självförståelse är att vi måste erkänna vårt arv, vårt förflutna, de tanketraditioner vi kommer ur, och se att våra egna tankar och förståelser kommer ur denna historia. Annars kan vi inte nå någon självkännedom utan vi tror oss stå över de mekanismer och tankestrukturer som skapat oss; lärare, förgrundsfigurer, inspirationskällor, filosofer. Den patriotism West talar om är ett erkännande av att vi har en historia, att vi har en slags tacksamhetsskuld till våra tanke-föräldrar. Men Wests poäng är att genom denna kännedom måste vi kunna ifrågasätta dessa mekanismer och strukturer på ett Sokratiskt vis, föra dem in i vår samtid på ett kritiskt sätt. Detta kallar West en “Sokratisk patriotism”.
Mode, det nya, är ett sätt att undfly historien. Även om modet kan vara fullt av historiska referenser så pekar det ständigt ut det nya, återuppfinner och flyr från sig självt, och kan på så vis tyckas sakna egentlig motståndskraft. Mode strider inte, det flyr in i framtiden om och om igen.Då kan man fråga sig hur vi skapar en mode-miljö där Sokratisk reflektion är en central del och där vi bygger mer långvariga relationer och förhållningssätt?

Per: Jag kan tänka mig att sokratisk reflektion över traditioner är fruktbart. Men börjar vi prata om vår tradition, vårt arv hamnar vi lätt i kulturalism och mångkulturalism, att vi är olika dem för att de är lika varandra. Vi är ju snarare som den postkoloniala kritiken Homi Bhabha hävdar: hybrider av hybrider. Vi är inte instängda i stora sfärer som kallas kulturer. Visst sker förtätningar och förtunningar. Sokrates filosofi försvann i stort sett från Europa under medeltid men fördes tillbaka av muslimska filosofer som under flera hundra år hade utvecklat den vidare i olika riktningar.

Otto: Ingen tradition är ju ren från inflytanden utifrån, det är ju dess mutationer som gör den relevant i sin tid, nytolkningarna. Men om vi inte ser att vi är hybrider, utan tvärt om tror att vi är “moderna”, bortom historien, att vi verkar ha uppfunnit oss själva på nytt, då saknar vi motståndskraften att granska oss själva  - som om det “nya” är helt nytt, och inte en aktiv respons till en specifik historia.
En typ av motståndskraft är att ha "karaktär", något vi oftast tänker som en slags motstånd emot samtiden - att vara lite “egen”. I vardagsspråk tänker vi att en som har “karaktär” inte viker sig för andras åsikter eller påverkan. Inom mode skulle det kunna handla om att motstå modets förändringar och bygga sin personlighet kring andra erfarenheter än de som modet förmedlar, alltså kring egenskaper som inte direkt är plagg - färdigheter, kunskaper, upplevelser - men det går ju moden även i dessa! Motståndskraft i förhållande till mode skulle också kunna vara att ha en egen utvecklad hållning till sitt klädda jag, kanske en personlig stil som sträcker ut över tiden, det är ju det som ofta kallas att ha en unik stil (men är det då mode?). Motståndskraft från detta perspektiv skulle kunna vara en design som uppmanar till kritisk och kreativ medverkan och erbjuder verktyg för självreflektion.
Kanske skulle man kunna dra paralleller till just “civilkurage”, alltså inte ett militärt mod, som skulle kunna vara att offra sig för sina kamrater, utan tvärt om. Civilkurage skulle kunna vara att man vågar stå upp emot kamrattrycket, ett mod att stå ensam och utlämnad och inte följa strömmen.

Per: Är det rimligt att tänka sig personlig karaktär och personlig stil som en form av friktion mellan ytor, alltså som något utanför oss snarare än en inre egenskap? Vi använder andras personliga stilar för att själva bli personliga. Och vi är dessutom med och skapar nya personliga unika stilar som andra tar över och förändrar, som andra hackar, på olika sätt. Det unika blir unikt genom vår friktion med varandra. Vi är med och gör varandra unika.

Otto: Det vi kan kalla personlighet växer ju genom att stångas med andra. Annars blir den ju helt självreferenade och introvert, eller helt undflyende och osäker, ett “offer” för modet. Men även en personlig stil har ju kommit någonstans ifrån - även om jag syr mina egna kläder måste jag ju få tag i tyget och tråden, färdigheten och modellen av det jag skall sy, och det har ju oftast någon annan gjort före oss. Vi härmar alltid varandra, eller positionerar oss i förhållade till härmingsbeteenden. Ju friare vi är, desto mer kopierar vi andra.

Per: Det är intressant! Frihet handlar mycket om att kopiera! Kopiering är att trampa upp stigar. Dessa imitations-stigar öppnar upp olika möjligheter att röra sig. Stigar är hur vi skapar frihet genom att följa varandra. Stigar leder. Stigar leder i olika riktningar. Stigar blir ett helt annat sätt att se på ledning än den ledar-fixering som dominerar idag.

Otto: Men jag kan vara mer eller mindre medveten om var jag är och vart jag är på väg. Det kan vara svårt att hitta “sin” stig, eller göra mer eller mindre strategiska och engagerade val utifrån min situation. Och denna situation, i sin tur, kan ha en högre eller lägre motståndskraft. På så sätt skulle ett "original" ha en högre motståndskraft än en "modeslav".
   Men motståndskraft skulle också kunna handla om att ha ett högt immunförsvar och anti-kroppar. Det skulle kunna betyda att man inte förnekar modets påverkan, utan att tillåta modets virus passera genom en, men utan att man insjuknar i den senaste trenden.
Då vi talar om motståndskraft mot status skulle vi också kunna närma oss motståndskraft från vår diskussion om "friktion". Kanske skulle vi kunna säga att mode i sig kräver social friktion, möjligheten att röra sig socialt, att klä sig som någon "annan" än sig själv, såsom man skulle vilja bli sedd. Då beror mode på vad vi ser som status - det kan vara att sjunga bra, att vara rik, att vara snygg, att vara populär (något vi ofta förknippar med att vara älskad). Så status handlar inte om pengar, utan att vara sedd av sina vänner, de man vill vara med; älskare, vänner, kolleger. Om vi alla skulle vara kloner och klädda likadant skulle knappast mode existera, inte som vi känner det iallafall. Inte heller om vi alla kände varandra innan och utan, då är vi ju redan socialt positionerade. Men då vi börjar röra oss, från varandra och mot varandra, även om så bara genom sociala lekar, drömmar, åtrå och aspirationer, börjar något hända. Det uppstår friktion mellan alla kroppar och drömmar som är i rörelse, och denna friktion tänder modets flamma.

Per: Friktion gör det alltså möjligt att relatera oss till varandra och till saker och ting. Utan friktion finns ingen möjlighet till att bli ett eget jag eller att bli tillsammans.

Otto: Friktionen uppstår just därför att vi faktiskt kopplar upp oss mot saker och ting, för att vi lägger betydelse både i kläder och drömmar, att plagg faktiskt betyder något för oss, även om det kan vara svårt att sätta fingret på. Somliga av oss säger “Jag bryr mig inte om kläder!”, samtidigt som vi i nästa mening kan säga “Det där skulle jag ALDRIG ha på mig!” - det är denna koppling som bekräftar att det faktiskt finns friktion mellan oss och våra socialt klädda kroppar.
För att återkomma till den personliga och unika tror jag det är viktigt att poängtera hur det vi brukar kalla “karismatiskt” ju är en relation mellan människor, snarare än en egenskap man besitter (såsom ögonfärg) - det karismatiska ligger till exempel i att skratta tillsammans, en “magi” eller samstämmighet som uppstår mellan människor, och det förutsätter att vi kan lyssna, relatera till, och sätta oss in i andras situation. Att vara karismatisk är att lyssna, vara uppmärksam, att svara på andras reaktioner på ett sätt som svarar dem. Men det är inte detsamma som att vara inställsam. Social friktion är just mellan ytor, och vi framkallar olika friktion mellan varandra. Ett skratt kan lösa upp friktionen mellan två ytor så kraften förs över till en annan yta.
På så sätt är ju också det vi kallar personlig stil en slags karismatisk relation, mellan mig och mina kläder, men också mellan mig och andra, och hur andra reagerar på mina kläder, en slags dialog. Vi tänker ju annars gärna att kläder och personlighet är en slags monolog - MIN stil och MIN egensinnighet. Det unika är inte jag och mitt ego, utan min förmåga att skapa unika situationer av kommunikation och varande mellan mig och andra, av lek och allvar, ibland identifikation, ibland solidaritet, ibland åtrå, ibland omhändertagande, ibland uppriktigt avståndstagande.

Per: Och hur tänker du plaggets hållbarhet, motståndskraft? Tyg, kvalitet, skärning, kombination av olika kvalitéer. Kvalitén i relationer mellan tyger, eller mellan politiska grupper, handlar kanske mycket om hur sömmarna är sydda?

Otto: På ett plan kan vi tala om plaggets materiella hållbarhet. Tekniskt sett är plaggets materiella hållbarhet speciellt relevant inom sport- och vildmarkskläder, och det är ju ofta här de mest uppenbara innovationerna inom textil sker, med nya fibrer och tekniska material, som Gore-tex etc.
En annan materiell nivå av hållbarhet är relationen mellan plagget och dess bärare. Ofta förändras ju kroppens proportioner under livets faser, genom träning, matvanor, graviditet och åldrande. En typ av hållbarhet är att plagget kan svara gentemot denna typ av förändringar, att vi kan förändra plaggets passform. Idag är ju plaggen ofta sydda med “overlock” söm, vilket innebär att sömsmånen klipps bort i och med att sömmen görs. Då minskar den materiella flexibiliteten markant, jag kan inte längre förändra passformen.
Idag är det ofta så att själva plaggen håller längre än deras förhållande till modet. De dör en förtida symbolisk död, innan de går under fysiskt. Om man går in i en second-hand butik idag är det ju ofta mycket kläder som bara är ett år gamla eller så. Deras öde är att de materiellt håller ganska väl, men vår affektion för dem dog snabbt. Då skeppas de bort till andra ekonomier, som till exempel utvecklingsländer, och dessa generösa gåvor hjälper på så sätt till att slå ut den lokala textil industrin där. Det finns alltså en asymmetri mellan olika hållbarheter, mellan emotionell, materiell, social, ekologisk hållbarhet.

Per: Mina jeans är med och minns genom slitage, en reva, en saknad knapp. Och genom att de bara används i vissa sammanhang, ihop med vissa kläder. Olika kombinationer innebär olika minnen.
Vår hud är ju också med och minns tiden, livet och olika händelser genom rynkor och ärr. Men det tycks finnas en motvilja mot att kläder och hud ska minnas. Hur tänker du på kläder och hud som minnen, och som aktivt berättande?

Otto: Mode är ju per definition det nya, och även om det nya kan ha tydliga referenser till det gamla (“80-talet är tillbaka”) så är ju ändå mode en form av systematisk och materiellt manifesterad glömska. Om vi vill följa modet skall vi kasta ut de gamla plaggen och köpa nya. Detta är ju också modets löfte: att vi skall kunna bli något nytt, vi skall kunna lämna det gamla bakom oss och se framåt, även om så med en stilreferens till historien. Även om mode och stil finns inom alla kulturer, så är ju den modeindustri vi känner här en integrerad del av det liberala samhället och drömmen om social rörlighet. Mina kläder kan tillfälligt upphäva konventioner inom sociala hierarkier, som klass, utbildning, arbete, etnicitet etc. Jag kan alliera mig med modet för att förflytta mig socialt.
Så idag skulle man kunna göra motstånd mot denna systematiska glömska. Allra enklast kanske genom att behålla, vårda och reparera plagg, och genom att manifestera minnen, eller andra mer beständiga värden, genom kläder. Men det förutsätter att dessa minnen anses värdefulla, och vem har makten över det? Är även de fattigas minnen värdefulla? Är otäcka minnen, som övergrepp, värda att minnas, och vem skall i så fall berätta om dem, och för vem? 
Minnet har ju också sin politik, se bara på alla diskussioner om kulturvård och minnesmärken, vem som har rätt till att utmärka ett minne eller som får förklara historien. Om man inom modevärlden skulle ta sig an minnets roll på ett seriöst sätt, bortom enkla referenser eller återkomster, kan mycket hända. Men kommer det då fortfarade att vara “mode”?


Publicerat i Ord & Bild nr 2014:1-2