Introduktion till ickelinjär teori - I

Denna första artikel är en introduktion till ickelinjär teori och ickelinjär politik. Fördjupning och referenser kommer i de följande fristående artiklarna som tar upp olika problem inom ickelinjär teori.

Det linjära är förutsägbart. Linjära teorier förklarar natur- och samhällsförändringar med en eller några orsaker. Mest känt är mekanik. Det ena påverkar det andra.

Att reducera till enstaka orsaker kallas reduktionism. I psykologi, samhällsvetenskap, ekonomi och politisk teori är det vanligt med linjära förklaringar där man tänker sig att helheter följer generella kausala principer och lagar. Även politiskt engagemang bygger ofta på linjära föreställningar om hur samhällen fungerar: Att information skapar opinion. Och att opinionen påverkar regeringens beslut.

Det ickelinjära är oförutsägbart. Ickelinjärt och komplexitet används till viss del synonymt inom komplexitetsteori och kaosteori. Här nämner jag ytterligare några ickelinjära föreställningar förutom kaos och komplexitet. Dessa teorier är mer komplexa än min framställning här, men att förenkla det komplexa är ett sätt att hantera komplexiteten:

Olika ickelinjära föreställningar

I dialektiska tänkanden skapar motsättningar oförutsägbara kvalitativa hopp; upphävningar till högre stadier med nya motsättningar. Kvalitativt hopp innebär att en högre nivå inte kausalt kan härledas ur en lägre nivå. Den högre nivån innehåller nya motsättningar och är därmed oförutsägbar.

I cybernetik och systemteori utgår man från att varje handling skapar en mångfald av möjliga handlingar vilka i sin tur mångfaldigar ytterligare möjligheter. Även i extremt begränsade världar, som ett schackbräde, ger några handlingsdrag en ofattbart mängd möjliga handlingsförlopp. Det är här system kommer in. Ett system skyddar sig mot det oförutsägbara och mot det överblickbara genom att särskilja sig från omvärlden. Därmed producerar systemet sig själv och sina egna förutsättningar. Detta kallas självproducerande eller autopoiesis. I en oförutsägbar och oöverblickbar värld så förenklar system sig själv.

Förutom att system skyddar sig mot omvärldens oförutsägbarhet skyddar det sig även mot påverkan från andra system. Därmed försvinner den linjära föreställningen att ett system kan påverka ett annat system. System kan intervenera i varandra och dra undan förutsättningarna för varandras existens. Men de kan inte påverka eller styra varandra på ett förutsägbart sätt.

När jag seglar i Bohuslän med en Albin Vega behöver jag inte följa vindens nycker så som en bortblåst badboll. Med ett rörligt segel kan jag till och med utnyttja vädrets komplexitet och kryssa mot vinden. Jag kan segla från Björkö till Orust oberoende av åt vilket håll vinden blåser. När det blåser storm skulle dock systemet Per-Vega-Entusiasm-Behagligt väder-Seglingsteknik kunna kollapsa. Denna kollaps av systemet har jag dock undvikit genom att segla in i välskyddade naturhamnar, som norrviken vid Rammen. Ett system hanterar krafter i sin omgivningen och ifall det lyckas undviker det på så sätt att upplösas, eller att låta sig styras av omgivningens krafter.

Inom systemteori går det inte att hävda att motstånd, eller andra politiska gruppers aktioner, påverkar eller styr regeringen. Regeringen och motståndet kommer ur olika självskapande system som skyddar sig mot påverkan från varandra. Ifall systemteori har rätt måste politisk förändring gå till på andra sätt än att ett system påverkar ett annat system.

Förståelseteorier, som hermeneutik, förklarar inte förståelse kausalt. Förståelse förstås ickelinjärt. Wilhelm Dilthey, som levde 1833-1911, menar att det finns en dualism mellan förklaringar av kausalitet i naturen och förståelse av historia. Dilthey tänker sig att naturen är linjär och kausal. Den kan därmed förklaras. Men en människa förstår en annan människa eftersom hon liknar denne, hon kan leva sig in i den andres tankar och upplevelser. Denna inlevelse är alltså inte deterministiskt bestämd, den är inte linjärt kausal.

För Wilhelm Dilthey var förståelsen av andra människor individualistiskt och psykologiskt. Det var jaget som förstod den andre.

Paul Ricoeur ser däremot förståelse som relation, förståelse kommer genom den andre. Det är inte jaget eller subjektet som förstår.

Maurice Merleau-Ponty bryter med Diltheys dualism mellan natur och människa, mellan naturvetenskap och humanvetenskap. Precis som hos Ricoeur sker tänkandet inte inuti ett subjekt. Tänkandet sker, enligt Merleau-Ponty, i världen. Vi tänker tillsammans med kroppar, vi tänker tillsammans med träd och stenar. Tänkande är alltså inte rent andligt eller rent medvetande. Det upplöser dualismen inre och yttre. Det upplöser också föreställningen om ett inre medvetande som ska begripa en yttervärld.

Kaos och komplexitet

Dilthey tänker sig att människor och historien är ickedeterministisk, men han bejakar föreställningen att naturen och fysiken är linjärt deterministisk och förutsägbar. Hos kaosteorin kommer däremot oförutsägbarheten ur determinismen. Det är determinismen som bryter med linjariteten. Determinismen skapar med nödvändighet ickelinjaritet.

Den mekaniska linjära föreställningen om proportionella kausala krafter vänds till och med upp och ner hos kaosteori: Små händelser kan orsaka gigantiska effekter. Mest känt är fjärilens vingslag som orsakar storm på andra sidan jordklotet. Ifall detta gäller motstånd och politiska aktioner så är det alltså inte alls så att ju större massa desto större politisk effekt. Många föreställningar om massans betydelse och massaktioner kollapsar.

Komplexitetsteori skiljer sig från kaosteori. Komplexitetsteori undersöker hur ordning skapar sig själv med hjälp av oordning. Ordning är beroende av oordning, men den bestäms inte av oordningen.

Komplexitetsteorin visar hur enkla relationer skapar komplexitet. Ur denna komplexitet uppstår ibland stabilitet. Stabilitet är inte jämvikt som i många äldre teorier, exempelvis föreställningar om ekologisk eller ekonomisk jämvikt. Stabilitet är stabila ojämvikter, alltså flöden och förändringar. Stabilitet är ur balans.

Relationer och repetitioner bygger både stabilitet och instabilitet, både oordning och ordning. Att oordning inte är förutsägbart är kanske självklart. Men inte heller ordningen ses som kausalt förutsägbar. Komplexitetsteori visar att enkla relationslogiker skapar komplexa fenomen. Det finns en äldre ickelinjär föreställning att helheten är större än summan av delarna. Komplexitet visar snarare att relationerna skapar något annat än delarna. Det som händer kan inte härledas ur delarnas egenskaper.

Komplexitetsteori bejakar att det finns linjaritet, som i mekaniken, men det ickelinjära dominerar våra samhällen och vårt universum.

Det oförutsägbara kan till viss del bli förutsägbart just genom sin oförutsägbarhet. Eftersom man inte kan använda linjära kalkyler och logiker används istället gärna datorsimuleringar. Dessa visar möjliga ordningar. Komplexitet används exempelvis för väderprognoser eller för att simulera flockbeteenden. Det är inte helheten som simuleras utan interaktioner och relationer mellan delarna.

När det gäller flockbeteenden har komplexitetsteori vänt upp och ner på den gamla förklaringen. Det är inte flocken som helhet som bestämmer deltagarnas beteende. Det är relationerna mellan delarna som skapar flocken. Ganska enkla relationslogiker kan förklara vissa flockbeteenden. Låt oss anta att varje fisk i ett stim, eller fågel i en flock, gillar att hålla sig väldigt nära de som är runt omkring, men inte så nära att de krockar med dem. Med hjälp av dessa två relationslogiker kan vi simulera den närmast estetiska kedjereaktion som uppstår när ett rovdjur tränger in i flocken. När de som är närmast rovdjuret flyr skapar de två enkla relationslogikerna en kedjeeffekt där flocken agerar otroligt snabbt, men flockens hålls ändå till stor del ihop. Nära men inte krocka. Tidiga linjära förklaringar tänkte sig istället att flocken fungerar som helhet, att det är flocken som agerar genom ett flockbeteende; alternativt att alla i flocken följer en ledarfisk eller en ledarfågel.

Det här är en snabb introduktion för de som inte är vana vid ickelinjärt tänkande. Den kan bli till hjälp för att hänga med i de fristående texter där jag tar upp olika problem kring ickelinjärt politiskt motstånd och ickelinjära teorier.

Per Herngren
2010-03-17, version 0.1

Bortom styrning och styrmodeller - motstånd på arbetsplatser V

En trög organisation dräneras på lust och engagemang. Detta kan yttra sig i uppgivenhet, motstånd, kostnader och flykt från organisationen.

Enligt ett linjärt tänkande är organisationer förutsägbara och styrbara. I den linjära föreställningen anses en organisation bli ineffektiv när den får motstridiga styrsignaler. Detta kallas av forskare för interinstitutionell inkompatibilitet.

Men problemet behöver inte vara motstridiga styrsignaler, problemet kan vara styrning i sig. Alltför stark styrning av komplexa dynamiker skapar tröghet och ineffektivitet snarare än kontroll.

Sven Siverbo och Johan Åkesson från Handelshögskolan i Göteborg menar att organisationer ofta får problem med överdos av styrning[1].

Styrmodeller

Metoder för styrning av organisationer kallas styrmodeller, styrverktyg, styrsignaler och managementkoncept.

Olika styrmodeller bygger på organisationslogiker vilka kan motverka varandra. De kan, enligt Siverbo och Åkesson, ha införts när de var på modet och sedan okritiskt levt kvar i organisationen. Detta kan leda till tröghet och ”en förvirrad värld av motstridiga styrsignaler”[2].

Detaljstyrning eller mikrostyrning var länge den populära styrformen. Mest känd är taylorismen. 1911 lanserade Frederick Taylor en starkt centraliserad styrning som byggde på instruktioner och tid. Denna linjära styrteknik förutsäger att människor i en organisation är förutsägbara och påverkbara, samt att den som skriver instruktionerna vet bättre än den som utför dem.

På sjuttiotalet gav denna form av detaljstyrning vika för målstyrning. Folk ansågs vara så komplexa att man inte kunde styra deras handlingar i detalj. Central detaljstyrning ansågs skapa tröghet och ökade kostnader. Däremot tänkte man sig att man centralt skulle se till att olika delar av organisationen styrde mot samma mål.

Här blandas linjärt och ickelinjärt. Med ett starkt mål ansågs det möjligt att navigera sig förbi komplexitet och rädda visionen om styrning. Här fick mellanchefer och medarbetare befogenhet att utforma olika lösningar. Mikrostyrning blev ett skällsord. Chefen skulle inte längre vara en beslutsmaskin. Istället skulle man tänka helhet och formulera mål vilka skulle vägleda deltagarna.

Lokal frihet och befogenhet ”blev en förutsättning för att kunna hantera ökande konkurrens”[3]. Inom företag mättes målet och målstyrningen genom resultat och vinst.

Folkrörelser tog över detta tänkesätt och fokuserade alltmer på kampanjer och projekt vilka kunde målstyras genom att de genomfördes och avslutades. Istället för att bygga-vidare är de alltså själv-avslutande. Mätinstrumentet här blev publicitet eller massa (vilket mättes i antalet åskådare eller medlemmar).

Kampanjer och projekt bröt med folkrörelsernas tidigare fokus på engagemang och visioner vilka kunde handla om rättvisa, jämlikhet, samhällsförändring eller revolution. Visioner, engagemang och solidaritet gick inte att målstyra och utvärdera på samma sätt som kampanjer och projekt. Dessa tenderar därmed att tränga undan det samhällsbygge som sker i folkrörelserna och det långsiktiga engagemang och gemenskap som varit dynamiken i folkrörelserna.

Styrningen döljs

Siverbo och Åkesson visar att målstyrning ofta varit ideologin men att praktiken ändå blivit detaljstyrning. Inom exempelvis offentlig sektor formuleras mål men samtidigt ges mängder med regler, detaljinstruktioner och policys som ska följas. Här har målstyrningen alltså lagts ovanpå detaljstyrningen. Målstyrningen legitimerar snarare än ersätter detaljstyrningen.

Detaljerade metoder för kvalitetsmätning av verksamheten har blivit en metod för att återinföra detaljstyrning. En annan metod är att lansera många olika mål. Att införa många mål eller en lista på mål är detaljstyrning även om de kallas mål.

Ett tredje sätt att återinföra mikrostyrning är att med varje medarbetare formulera individuella mål. I organisationen formuleras en oöverblickbar uppsjö av individuella mål vilket i praktiken blir detaljerade instruktioner för vad varje medarbetare ska göra. Resultatet blir tröghet istället för flexibilitet och kreativitet.

Värderingsstyrning

Nästa managementtrend efter målstyrning är värderingsstyrning: att organisationen ska styras av värderingar. Olika värdegrundsprojekt ska leda till ”eget ansvarstagande för helheten och öva medarbetarna i förmågan att göra förnuftiga bedömningar”[4].

Här är trenden likadan, enligt Siverbo och Åkesson. Värderingsstyrning införs ovanpå detaljstyrning och målstyrning istället för att ersätta dem. ”Det skapar ytterligare inkompatibilitet.”

Inom folkrörelser har värdegrund utvecklats åt två håll: individualisering och frånvaro. Båda används för att neutralisera värde. Å ena sidan individualiseras värdegrunden och görs till individuell moral. ”Börja med dig själv” används som slogan för att göra om värde till individuella egenskaper och praktiker. Politisk individualism avpolitiserar – värde blir inte en gemensam (politisk) angelägenhet utan en individuell.

Å andra sidan görs värdegrunden till ett framtida avlägset mål för organisationen. Värdegrunden kan därmed inte bli beslut eller praktik. Värdegrunden blir något man väntar på som en framtida frälsare.

Processorientering

Den ökande kundorienteringen hos företag banade under 1980-talet vägen för ett horisontellt tänkande vilket skulle ersätta det vertikala styrtänkandet. Vi får processorientering, flödesmodeller och värdekedjemodeller. Syftet var att stimulera samarbete och koordination och värde för kunden. Dessa processmodeller neutraliseras dock av containertänkande: ”Vi jobbar inom den enheten. Vi kan inte springa runt på andra enheter.” Även metoderna för utvärdering fastnade i containertänkande: ”Vår enhet höll budgeten!”

Företagskultur, hjärntvätt och sekterism

De processorienterade poängterar ibland styrning genom en gemensam kultur. Med olika medel försöker man bygga upp en organisationskultur av samarbete och ansvar för helheten.

Styrning av kultur riskerar att bli styrning av personlighet och tänkande. Här återanvänds metoder från sekter och hjärntvätt. En vän till mig som blev utbränd fick som behandling från företaget lyssna på självsuggererande ljudinspelningar där budskap om positivt tänkande, självhjälp, målinriktning och kreativ problemlösning präntades in genom att han repeterade fraser, följde olika instruktioner och fokuserade medvetandet enligt röstens anvisningar. Ifall man förutsättningslöst undersöker olika organisationer kan man mycket väl upptäcka att en del företag blir mer sekteristiska än de som traditionellt kallas för sekter.

Per Herngren
2010-03-10, version 0.1

Referens

Motstånd på arbetsplatser I

Skapar snarare än hindrar - II

Bortom containerföreställning av organisationer - III

Definition som maktteknik - IV

Bortom styrning och styrmodeller - V

---

[1] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[2] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[3] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[4] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

Definition som maktteknik - motstånd på arbetsplatser IV

I Jan Ch Karlssons användbara bok om motstånd på arbetsplatser, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, diskuteras olika definitioner av motstånd, makt och organisatorisk olydnad. Dessa begrepp används i de senaste årens forskning kring maskning och organisatorisk olydnad på arbetsplatser. Här analyserar jag hur definitioner av motstånd blir makttekniker där forskaren tar kontroll över motståndet. Som alternativ till definitioner föreslår jag dynamiska begrepp som omförhandlas utan att slutgiltigt fastställas.

Gilles Deleuze och Felix Guattari visar i What is Philosophy?[1] att begrepp blir mer precisa och mer produktiva i sina relationer än ifall de generaliseras. Generellt drar jag alltså slutsatsen att dynamiska begrepp kan användas mer vetenskapligt exakt än generella begrepp om motstånd.

Vetenskapens självsyn har annars traditionellt hävdat motsatsen. Exempelvis Durkheim letade efter det konstanta och bestående under det flyktiga. Med Deleuze blir det flytande, det flyktiga och det som är i blivande mer fruktbara för att undersöka makt och motstånd i en organisation än alltför generella föreställningar om över och underordning.

Motstånd och makt förstås bättre genom dynamiska begrepp än genom att definieras: Jag föreslår att man undviker att definiera makt, motstånd, civil olydnad, eller organisatorisk olydnad på arbetsplatser.

Visst, definitioner är användbara i många sammanhang men inte när man undersöker praktiskt motstånd. Fördelen med definitioner är att de har funktionen att värja sig mot det språkliga samspel som uppstår när språket används. I fallet med organisatorisk olydnad på arbetsplatser, då motståndsforskare samtalar med lönearbetare som lyder eller är olydiga, tar forskaren kontroll över både makten och motståndet. I dessa samtal blir definitioner av motstånd och makt en maktteknik som kontrollerar hur motståndet förstås. Med definitioner tar forskaren därmed kontroll över arbetaren; vilket blir aningen ironiskt när det handlar om motståndsforskning.

Istället för definitioner föreslår jag därför att man använder dynamiska abstraktioner, läsningar och beskrivningar vilka preciseras genom att omförhandlas under forskarens undersökning av motstånd – inte minst med de som utför motståndet. Omförhandling innebär att vare sig forskaren eller aktivisten förutsätts ha en mer rättvisande eller slutgiltig förståelse av motståndet.

Detta innebär inte att forskaren ska vara förutsättningslös eller objektivt neutral. Begrepp blir begripliga i kamp och motstånd. Genom att forskaren hävdar saker kan motståndsaktivisten säga emot. Neutrala intervjuer blir paternalistiska: Forskaren klappar aktivisten på huvudet, samtidigt som forskaren ställer sig ovanför motståndet.

Jag använder här greppa för att visa på när forskaren bara kan begripa genom att hävda sin analys och sin förståelse inför motståndsaktivisten.

För att greppa motstånd på arbetsplatser och i organisationer hävdar jag att följande ansats blir en bra början på en dynamisk dialog: Organisatorisk olydnad är när delar av organisationen hindrar eller intervenerar i andra delar av organisationens verksamhet vilka hegemoniskt etablerats som representativa och förhärskande. 

Därmed kan vi undersöka hur maktrelationer institutionaliseras, men även hur motstånd, makt och maktkamp producerar osäkerhet och lokala omsvängningar i organisationen.

Per Herngren
2010-02-27, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994.

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

---

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994, p 20.

Bortom containerföreställning av organisationer - motstånd på arbetsplatser III

Organisationer förutsätts ibland vara monolitiska helheter. Monolit är ett föremål som består av ett enda stycke, som ex en byggnad uthuggen ur ett enda stenblock. Monoliter förstås inte som relationer utan som en helhet.

För att förstå organisationen som helhet väljs en del ut vilken sedan får representera helheten. Delen blir helheten. Den del som anses representera helheten kan vara ledningen i organisationen, eller den forskare som förklarar organisationen.

Något motsägelsefullt kombineras en monolitisk helhetsbild ofta med en container-föreställning. Ifall en organisation vore en container så skulle personer, material, maskiner, saker eller handlingar befinna sig inuti eller utanför organisationen.

Det som händer på en arbetsplats kan begripas som engagemang runt arbetsuppgifter, arbetstakt, tid, årstider, väder, ansvar, vila, vänskap, lojalitet, solidaritet, familj, jämlikhet, facklig kamp, rättigheter och olika former av aktivism. Containerföreställningen gör dessa verksamheter i organisationen obegripliga eller så förpassas ickeformella verksamheterna automatiskt till det som sker utanför organisationen, till det externa.

Precis som nätverk är organisationer relationer, resonanser, kopplingar och flöden snarare än en låda med ett innehåll (contain-er). För att inte hamna i en container-föreställning om organisationer bör man undvika begrepp som innanför och utanför organisationen. Istället undersöker man olika former av kopplingar och relationer. Vissa saker är kopplade till organisationen men de sker utanför arbetstiden, på spårvagnen, andra saker sker på arbetstid men de är inte kopplade till organisationen. Några av de saker som inte är formellt beslutade skulle ändå kunna organisera organisationen som ex toalettbesök eller flört. Handlingar som formellt är beslutade tillsammans med arbetskamrater eller av ledning kanske inte har någon betydelse alls förutom att producera utmattning, ex onödig dubbel arkivering, eller att läsa email från kolleger med information dessa tagit fram, eller att läsa deras arbetsrapporter.

En tjänsteman på ett Volvo företag (jag undviker att avslöja vilket) berättade för mig att han och hans kolleger använde ungefär två timmar per dag för att läsa email från varandra. Min kommentar blev att Volvo företaget hade infört sex timmars arbetsdag för sina tjänstemän.

Makt- och motståndsintensiteter

För att begripa organisationer behöver vi alltså lämna både en monolitisk helhetsförståelse, såväl som en container-förståelse, av organisationer. Vi behöver därmed verktyg för att upptäcka komplexiteten av de dynamiker som producerar organisationen.

Varje organisation består av en mångfald av makt/motståndsintensiteter vilka kan befinna sig i resonans eller dissonans med varandra. Dessutom gör olika maktintensiteter sig ibland oberoende av varandra. Maktsystem i organisationen kring verksamhet, beslut, ålder, kön, nationalism, åsikter, kamratskap eller intressen kan ibland bli självproducerande utan att korsa varandra, utan intersektioner. I andra fall hamnar de i resonans/dissonans med varandra. Organisationer bildar därmed aldrig monolitiska helheter, de formar inte heller containrar med ett innanför och ett utanför.

Därmed bör en teori om organisatorisk olydnad undvika att förutsätta en enkel motsättning där det ena är makt och det andra är motstånd. Makt producerar motstånd (ickelydnad) och motstånd producerar makt (lydnad). Vi upptäcker därmed komplexiteter av olika maktcentra och olika motståndscentra.

Per Herngren
2010-02-22, version 0.1

Referens

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

Skapar snarare än hindrar - motstånd på arbetsplatser II

Traditionellt har både arbetarrörelse och forskare förutsatt att motstånd på arbetsplatser, som organisatorisk olydnad och maskning, hindrar organisationen. Man tänker sig att organisationen representeras av företagsledningen, dess avsikter och beslut; och att motstånd hindrar företagsledningen. Här föreslår jag att makt på arbetsplatser inte ska begripas som centraliserad pyramidformad hierarki. Jag visar också att motstånd inte ska förstås som enbart negativt hindrande av företagsledningen.

Motstånd på arbetsplatser är i många fall positivt skapande verksamheter vilka utvecklar organisationen. Detta osynliggörs om man förutsätter att organisatorisk olydnad är en negation till organisationens syfte och mål. Vi bör därför undvika att reducera motstånd till en negativ spegling av företagsledningen. I vissa fall blir motstånd formellt accepterade delar av organisationen, som vid strejker och förhandlingar kring strejkerna. I andra fall blir motståndet del av arbetsplatsen och organisationens verksamhet utan att formella beslut tas av ledningen.

Snarare än att vara negativt hindrande bör man förstå motstånd som produktivt. Motstånd är med och skapar organisationen. På motsvarande sätt bör man undvika att förstå makt som enbart förbjudande. Makt är också produktivt skapande. I vissa specialfall är givetvis makt förbjudande, och olydnad på arbetsplatser negativt hindrande.

Strejken är ett exempel på ett motståndsverktyg som med tiden reducerats alltmer till negation. Strejken fungerar då som medel i en maktkamp där företagsledningen ska tvingas backa. Detta befäster föreställningen att det är företagsledningen som skapar organisationen och därmed också förändrar organisationen. Även om strejken kan försvaga en specifik företagsledning så stärks företagsledandet som generell praktik.

Makt är sällan centraliserad

När strejken reduceras till negativ motmakt skapas illusionen av centraliserad makt, att företag och andra organisationer är uppbyggda som pyramider. Strejken osynliggör därmed den mångfald av maktintensiteter och hierarkier som i resonans och dissonans med varandra verkar inom organisationen. Forskning om organisatorisk olydnad får inte bli ytterligare ett medel för att osynliggöra denna komplexitet av olika maktdynamiker. Istället bör motståndsforskningen undersöka hur makt och lydnad verkar i en mångfald av dynamiker vilka inte enkelt kan förstås som centraliserad hierarki.

Forskningen om organisatorisk olydnad behöver göra upp med föreställningen om att makt är pyramidformad och centraliserad; att organisationer styrs av centraliserad hierarki. Makt och motstånd måste förstås som relationer. Men det innebär inte att man måste förutsätta att en centraliserad grupp av överordnade bestämmer i organisationen, och att det skulle vara företagsledningen som helt avgör vad organisationen förväntar sig av deltagarna.

Olika maktmatriser verkar sida vid sida. De stärker eller konkurrerar med varandra, de kan även verka oberoende av varandra.

Deleuze visar hur olika maktcentra hamnar i resonanser med varandra. Det som uppfattas som centraliserad makt kan tvärtom vara ett mångfaldigande av maktcentran.

Lydnadspraktiker (makt) producerar över och underordning i en organisation både genom beslut och genom ickebeslut. Mobbning, lojalitet, nationalism, sexism och heterosexualitet är exempel på praktiker som kan vara med och organisera en arbetsplats utan att beslut tas av ledningen.

Snarare än att enhetligt centralisera över och underordning genom en pyramidformad beslutshierarki mångfaldigar organisationer hierarkierna. Hierarkier kan alltså verka vid sidan av varandra utan att de behöver centraliseras till en pyramidformad ordning.

Per Herngren
2010-02-15, version 0.1

Referens

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

Motstånd på arbetsplatser I

Jan Ch Karlsson, professor i sociologi, har skrivit en intressant bok om motstånd på arbetsplatser. Där utvecklar han på ett fruktbart sätt begreppet organisatorisk olydnad. Hans arbete är en del av en allt starkare forskning kring maskning, organisatorisk olydnad och motstånd på arbetsplatser. Detta är en viktig och spännande forskning. Här på bloggen undersöker jag i ett par texter ifall det blir fruktbart att justera ansatsen något. I den här första texten gör jag en kort introduktion till organisatorisk olydnad. Jag föreslår att man inte ska förutsätta att makt är centraliserad till företagsledning eller central styrelse. Makt reduceras aldrig till en central hierarki. Organisationer mångfaldigar hierarkierna.

Vad är organisatorisk olydnad?

Organisatorisk olydnad är ”allt du gör på arbetet som du inte förväntas gör”[1], enligt en klassisk bok i ämnet, Organizational misbehaviour, av Ackroyd och Thompson. Författarna lyfter fram olika former av olydnad på arbetsplatser från självorganisering till sabotage och maskning. Även skvaller och rekreation kan ligga utanför vad som förväntas av en anställd och förstås därför av Ackroyd och Thompson som exempel på motstånd.

Själv menar jag att det är olyckligt att lägga in förväntningar och avsikter i definitionen av organisatorisk olydnad. Det osynliggör ifall lydnad till strukturer, vanor och praktiker utgör en stor del eller till och med större del av makten än lydnaden till företagsledningens förväntningar.

Förväntning, så som Ackroyd och Thompson använder det, förutsätter någon form av enhet och helhet på arbetsplatsen, samt föreställningen att makt är centraliserad hierarki. Toppen av denna hierarki skulle då representera organisationen och dess förväntningar. Lönearbetare kan därmed bara vara organisatoriskt lydiga eller olydiga gentemot toppen av en centraliserad hierarki. Lydnad och olydnad mot strukturer av kön, klass och rasism blir därmed per definition externa företeelser utanför organisationen. Ifall dessa genom olika praktiker bakas in i organisationen osynliggör definitionen detta.

Makt som relation

I sin Den smidiga mellanchefen definierar Jan Ch Karlsson motstånd och organisatorisk olydnad som: ”Allt som anställda gör, tänker och är som överordnade inte vill att de ska göra, tänka och vara.[2]

För begripa makt och motstånd som relation snarare än egenskap trycker Karlsson på att det ”är de överordnade som genom sin position i arbetsorganisations makthierarki (som) avgör vad som är olydnad och var som inte är det Organisatorisk olydnad är alltså inte vissa handlingar, tankar eller identiteter som vi kan peka ut i förväg, utan en relation mellan över- och underordnade[3]

Genom att se makt och motstånd, lydnad och olydnad, som relation använder Karlsson en dynamisk ansats för att förklara organisatorisk olydnad. Makt blir därmed en rörlig och föränderlig relation mellan lydnad och olydnad istället för en fast egenskap eller mängd som man skulle kunna äga eller inneha.

Karlssons syn på makt hjälper oss att komma ur föreställningen om makthavare, alltså att man skulle kunna ha makt eller att man skulle kunna stoppa undan makten i något valv.

Per Herngren

2010-02-08, version 0.1

---

[1] Stephen Ackroyd, Paul Thompson, Organizational misbehaviour, Sage, 1999, citerad från Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 132.
[2] Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 132.
[3] Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008, s 133.

Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III

Elin Grelsson problematiserar den allt ökande användningen av ”sin personliga erfarenhet för att lyfta fram sin tes och stärka sin argumentation”. Allt fler ”driver en samhällstes genom att hänvisa till något i deras förflutna”.

Om sjuttiotalets feminism använde det privata för att förändra det kollektiva så argumenterar man allt oftare idag genom att företräda sig själv snarare än politiska kollektiv. Personliga upplevelser formas till teser om samhälle och kön. ”Den personliga erfarenheten är nämligen omöjlig att argumentera mot.” ”Den personliga erfarenheten är på så vis fullständigt kompromisslös.” Tendensen är en del av ”en ökad individualisering, ett allt starkare personfokus samt en tilltagande grad av subjektivitet i samhällsdebatten.”

Elin Grelsson tar upp hur Katrine Kielos bok Våldtäkt och romantik (2008) ifrågasattes för att Kielos själv aldrig blivit våldtagen. Ett annat exempel är Maria Svelands starka kritik av kärnfamiljen i Bitterfittan. Grelsson visar hur Sveland blev bombarderad av frågor om ”hur hon kunde kritisera en kärnfamilj och använda sig av sin egen erfarenhet när hon själv var gift med en man och hade barn”.

Sådan kritik visar på en avgörande tendens: ”Den som ska använda sig av sin personliga erfarenhet måste ha lämnat den bakom sig … innan den har rätt att uttala sig.”

Enligt Grelsson skapar den här typen av individualisering avpolitisering. Det gemensamma och det politiska ersätts med det personligt upplevda. Hon avfärdar på inget sätt personliga erfarenheter. Hon tar upp hur Lars Gårdfeldt genom att berätta sin egen historia om hur han själv blivit utsatt för sexuellt våld lyfter ”fram en tidigare marginaliserad skildring” och skapar ”nya sätt att tala om ämnet”. Detta blir återigen att göra det personliga politiskt.

Per Herngren
2010-01-23, version 0.1

Referens

Elin Grelsson, Beckman och den personliga erfarenheten som argumentationsbas, elingrelsson.se, 20100122.

Läs alla tre artiklarna: Börja inte med dig själv
Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur
Börja inte med dig själv II - Heidegger
Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III

Träna civilmotstånd i krig

Gratis introduktionsträning om civilmotstånd i krigssituationer

lördag 30 januari 2010, kl 10-16, Göteborg

Träna civilmotstånd

Under kursen tränar deltagarna olika metoder för civilmotstånd under krigssituationer: att ingripa vid politiskt våld, krig eller förtryck.

Syftet är att prova på en kurs för sådana som åker till krigsområden för olika former av ingripanden, eller för de som åker som ickevåldslivvakter för att skydda människor som hotas av regim eller paramilitära grupper.

För att kunna ingripa vid våld i vår närhet eller på andra platser i världen behövs övning. Civilkurage kommer inte inifrån utan från stöd, solidariskt engagemang och mycket träning.

Efter varje träningspass analyserar vi styrka och svagheter som finns i varje metod. Under en kurs i civilmotstånd kan det ta flera dagar innan teknikerna landar och sätter sig i ryggmärgen på deltagarna. För att alla deltagare ska kunna tillgodogöra sig träningen och samtal kring teorin så är det maximalt åtta personer på varje kurs.

Svenska Freds i Göteborg bjuder på kursen

Anmälan och mer info

Skriv under ditt stöd till plogbillsaktion Disarm Now Plowshares

Fem personer i åldrarna 60 till 83, bildade plogbillsgruppen Disarm Now Plowshares, och tog i november 2009 med sig hammare och avrustade delar till Trident ubåten. Skriv under ditt stöd och ge en hälsning på Disarm Now Plowshares bloggen!
http://disarmnowplowshares.wordpress.com/support-us/

Här är utdrag ur stöd texten:

Support Letter for Disarm Now Plowshares

We support the nonviolent disarmament action that took place in the U.S. on November 2, 2009 at Naval Base Kitsap-Bangor where Trident nuclear weapons are stored or deployed on Trident submarines.  Bill Bichsel, S.J., 81;  Steve Kelly, S.J.,60;  Anne Montgomery, RSCJ, 83; Lynne Greenwald, 60; and Susan Crane, 66, carried hammers into the secure nuclear bunker area  to symbolically carry out Isaiah's injunction to "hammer swords into plowshares." Plowshares actions call for conversion of weapons of war into what is necessary for human life. They also poured out their own blood from baby bottles to make clearly visible the violence the bunkers hide. They sowed sunflower seeds: seeds of hope and international symbols of nuclear disarmament.

During the civil rights and social change struggles in the US, South Africa, the Philippines, Poland, India and many other countries, nonviolent civil resistance has been recognized as a necessary and responsible method for people seeking real justice and peace. In the spirit of these international struggles, the Plowshares cut through the fences at the Strategic Weapons Facility-Pacific.

Consequently, every person has a right and responsibility under the Nuremberg Principles to nonviolently call for their abolition. All people can act responsibly in their local areas to eliminate nuclear weapons ... turn their swords into plowshares, .. become a human family that can eliminate war.

Kristendomen revolutionerar revolutionen - Zizek

Slavoj Zizek är filosof från Slovenien. Han utvecklar teorier om psykoanalys, revolution, marxism, ateism och kristen teologi. Det kristna engagemanget är, enligt honom, värt att kämpa för eftersom kristendomen för en kamp mot andlighet och förandligande samtidigt som den kämpar för rättvisa och materialism (inkarnering av befrielsen). 

Kärleken till nästan bryter med den kosmiska ordningen av hämnd och bestraffning. Den kristne älskar sin fiende utan att försköna fiendens fiendeskap. För Zizek är detta vägen till en framgångsrik revolution som övervinner orättvisor och förtryck.

I bibeln finns, enligt Zizek, olika gudsbilder. Där finns den potente, härskande magikerguden. Genom stämningsfull eller upprepad bön kan man förmå denne potente gud att ge kraft eller att lösa olika problem. Men på flera ställen görs det upp med potens-guden. På korset uttrycker Kristus sin egen frustration och uppgörelse med härskarguden:

– Gud, varför har du övergivit mig?

Det var frestande även för Jesus att föreställa sig en kraftfull gud med magiska krafter som kunde fixa saker och ting.

Leva befrielsen nu

Kristendomen är precis som judendomen en befrielsereligion.[1] De kristna inkarnerar befrielsen, dock inte som ett etniskt folk utan genom sin tillit (tro) till befrielsen och frälsningen. Kristendomen väntar inte på befrielsen, befrielsen är redan materialiserad i Kristi korsfästelse. Tilliten (tron) handlar om att våga leva frälsningen, våga leva befrielsen redan nu istället för att vänta på en framtida revolution.

Omvändelsen är inte något som ska ske senare. Omvändelsen är en ständig möjlighet.

Långt före marxister och anarkister lanserar därmed kristendomen möjligheten att oupphörligt leva revolutionen. Zizek lyfter speciellt fram Paulus som en som ständigt levde revolutionen. Paulus bryter upp med sin status, sin karriär och lämnar sitt jobb. Han bryter med sin världsbild och sin religion. Gång på gång åker han i fängelse utan att ge upp. Omvändelsen eller revolutionen är inte en brytpunkt som händer vid en tidpunkt, den är en ständig möjlighet, den är ett sätt att leva.

Zizek nämner hur marxisten Rosa Luxemburg kritiserade revisionisterna: ”Om vi väntar på ’det rätta ögonblicket’ för att starta en revolution skall detta ögonblick aldrig komma – vi måste ta risken och kasta oss in i det revolutionära försöket, eftersom det endast är genom en serie ’för tidiga försök (och deras misslyckande) som förutsättningarna för det ’rätta’ ögonblicket skapas.”[2]

Zizek lyfter även fram pastor Martin Luther Kings civila olydnad och hans uppgörelse med de svartas väntan på befrielse. I sitt ”Brev från fängelset i Birmingham” (1963) skriver Martin Luther King: ”Vi vet genom sorglig erfarenhet, att förtryckaren aldrig frivilligt erbjuder friheten, den måste krävas av den förtryckte. Uppriktigt sagt har jag ännu inte deltagit i en direkt-aktions-kampanj, som kom ’vid läglig tidpunkt’ enligt deras åsikt, som (själva) inte lidit orättvist under segregationen. I åratal har jag nu hört ordet ’Vänta!’ Det ’Vänta!’ har nästan alltid betytt ’Aldrig!’ Vi måste förstå, som en av våra framstående jurister sagt, att ’för länge uppskjuten rättvisa är förvägrad rättvisa’.”[3]

Zizek menar att den ”autentiska revolutionen” alltid sker ”i ett absolut Presens, i ett Nus påträngande nödvändighet.”[4] Här läser han Jesus brytning med dåtidens judendom som en brytning med passivitet och väntan på förändring. ”Det är i vår väntan på Messias ankomst som vi tvingas till en passiv väntan, medan ankomsten fungerar som en signal som utlöser aktivitet.”[5]

Målet kommer inte efter medlet – bortom strategin

Därmed kan revolutionen inte underordnas en linjär orsak och verkan. Detta bryter med den vanliga politiska påverkanslogiken, det Zizek kallar ’förnuftets list’. Vi ”handlar, intervenerar, men kan aldrig vara säkra på vad som är den sanna meningen med och det slutgiltiga resultatet av våra handlingar”[6]. 

Även om det inte är direkt uttryckt läser jag Zizek som att han använder kristendomen för att göra upp med vänsterns föreställning om taktik och strategi. Taktik och strategi är något som föreställs leda till en framtida befrielse vilket därmed skapar passiv väntan istället för revolutionär handling. En kamp som blir taktisk eller strategisk tenderar alltså att fastna i väntan på revolutionen.

I kristendomens berättelse om Jesu liv och död på korset är revolutionen redan här som en möjlighet. Genom Kristi begivenhet ”är vi formellt frälsta, … och vi måste engagera oss i det svåra arbetet med att aktualisera denna”[7] befrielse.

Möjligheten till revolution är nödvändig

Aktualisera används av Zizek som synonym till materialisera och inkarnera. Vi får därmed en materialism som är materialiserande, befriande, snarare än en ödesbestämd determinism. Det är inte tidsförloppet som är determinerad. Revolutionen är med nödvändighet en möjlighet. Det är möjligheten som är determinerad. Kristendomens inkarnering av den befriande frälsningen gör det alltså nödvändigt, enligt Zizek, att revolutionera materialismen.

Men precis som marxismen och vänstern innehåller kristendomen passiviserande dynamiker. Zizek visar hur kristendomen gång på gång får göra upp med den potente magikerguden med sina allsmäktiga krafter. Potensguden framkallar ändlösa diskussioner om hur Gud kunde låta Auschwitz hända. 

Men i kristendomen ser vi hur Gud väljer att bli anarkist (eller impotent i Zizeks termonologi): ”Genom att skapa universum, släppte Han det fritt, lät det gå sina egna vägar, och gav avkall på makten att gripa in i det. Denna självbegränsning är jämförbar med en egentlig skapelseakt.” 

En skapelse måste göras fri från styrning för att vara verklig skapelse. En skapelse lämnas åt sin frihet att själv omformas. Den potente härskarguden skulle aldrig kunna skapa något och lämna det ifrån sig som något skapat, härskarguden är ingen skapargud. Den mäktige guden måste styra och lägga sig i. En maktgud kräver att vi ska tigga om nåd och hjälp. I den kyrka som dyrkar potensen används ett speciellt tonfall och upprepande böner eller tiggeri vilket man hoppas ska räcka för att övertala guden att lösa ens problem. 

Den kristna guden gör tvärtom: Gud faller ner i skapelsen och får ta del av förföljelsen och lidandet. Det är en gud som gör sig sårbar istället för att härska och kontrollera.

Per Herngren
2009-12-07, version 0.1

---

[1] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 169.

[2] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 172-173.

[3] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 185.

[4] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 174.

[5] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175.

[6] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 175.

[7] Slavoj Zizek, ”Ecce Homo: Om judisk och kristen subtraktion”, Postmodern teologi En introduktion, Ola Sigurdson, Jayne Svenungsson (red), Verbum, 2006, s 176.

Börja inte med dig själv II - Heidegger

Omedvetandegöra

När vi hanterar saker och ting handlar det inte om att ha dem närvarande i medvetandet utan om att ta dem för givna. Ju mindre vi tänker på hammaren desto lättare blir det att hamra[1].

   Vi får med Heideggers berömda verktygsanalys från 1919, skilja på när verktyg och saker används, eller när de är närvarande i medvetandet. När hammaren används är den redo i handen men frånvarande i medvetandet: ”the hammer is … ready-to-hand as equipment.”[2]

   Det som blir närvarande för oss är antagligen trasigt eller så fattar vi inte hur vi ska använda det. En komplikation har uppstått. Saker och ting gör motstånd och vi behöver tänka till. Verktygets eller materialets motstånd gör att det tränger sig på.

Medvetande och närvaro kommer alltså inte inifrån. Tvärtom, det kommer ur att något tränger sig på. When we notice what is un-ready-to-hand, that which is ready-to-hand enters the mode of obtrusiveness.”[3] Hammaren blir i komplikationen närvarande för oss ”present-at-hand”. ”Only now are we given any access to properties”[4].

Detta innebär inte att vi vid komplikationer blir helt medvetna om verktyget eller materialet. Det är bara det vi fokuserar på, problemet vi behöver lösa, som blir närvarande i medvetandet. Komplikationer gör att medvetandet får möjlighet att plocka ut saker ur sina sammanhang, ur dess värld.

Det som fungerar är frånvarande i medvetandet, det är då kvar i sin värld. Hammare och verktyg som används fungerar genom sina sammanhang och kopplingar. Det är dessa sammanhang och kopplingar som är hammarens värld.

Heideggers analys av hammare kan även användas på våra kroppar. På somrarna dansar jag salsa. Det händer att jag börjar tänka på mina steg eller mina fötter när jag dansar. Då tappar jag snabbt rytmen.

Jag minns de första danskurserna i salsa. Då hamnade fötterna i medvetandet. Jag försökte fatta hur jag skulle göra en Di-le-que-no eller en annan salsatur. Det var först när stegen och turerna satte sig i benen och i kroppen, och när jag slutade tänka på dem, som jag upplevde att jag dansade salsa. Salsa är inte individuell kunskap. Man dansar salsa med varandra, med musiken, med stämningen på dansgolvet, med den dansstil som är populär just det året. Salsa fungerar i en salsavärld.

Saker och ting är involverade i varandra. De tilldelas uppgifter i förhållande till varandra. De är anvisade till varandra. Det är det här involverandet i varandra som bildar värld i Heideggers filosofi. I en värld finns inte individuella kroppar eller saker. De existerar inte som atomer. Med Deleuze kan vi säga att handlingar, kroppar och saker istället bildar kompositioner och molekyler. Med Heidegger skulle vi säga sammanhang, involverande, utsatt, utslängd, påträngande. 

Verkligheten är inte närvaro

Heidegger hävdar att det är olyckligt när en filosofi gör sig skyldig till att reducera verkligheten till någon form av närvaro[5]. Här bör Heidegger läsas som att det därmed även blir olyckligt ifall verkligheten reduceras till medvetande. Att leva i världen och att leva tillsammans handlar främst om att förhålla sig omedvetna.

Att arbeta ihop, att politiskt förändra samhällen, att göra motstånd tillsammans, eller att bara umgås med varandra, allt detta kräver mer frånvaro än närvaro. Politik, motstånd och gemenskap gör oss omedvetna när det börjar fungera.

Det är när relationer inte fungerar, när saker går söner, när vårt engagemang möter motstånd, det är då medvetandet blir medvetet om saker och ting.

Politik handlar inte om att bli politiskt medveten. Motstånd handlar inte om att vidarebefordra information om allt elände i världen. Visst, ibland gör vi misstag, vi behöver rätta till problem. Då gör vi oss medvetna ett tag för att sedan kunna lämna problemet bakom oss, för att kunna omedvetandegöra oss igen.

Folkrörelser, folkbildning, protestgrupper och motståndsgrupper fastnar dock ibland i en övertro på information och medvetande. De tenderar att överösa andra med information om alla möjliga problem i världen, problem vi för tillfället inte klarar av att lösa. De missar därmed Heideggers kanske mest avgörande filosofiska insats. En fungerande politik handlar inte om att göra oss medvetna utan omedvetna. Medvetande behövs, men det är tillfälligt. Det är när vi hindras, när vi får problem med att lösa politiska problem, det är först då som medvetandet behöver bli medvetet. Och det medvetandet kommer inte från den politiske aktören utan från problemet självt, från motståndet.

 

Arkivet som förutsättning för motstånd

Heideggers verktygsanalys har främst använts för att bryta med närvaron inom filosofi och vetenskap. Men jag menar att vi också behöver den för att bryta med övertron på information inom politisk aktivism och motstånd. Verktygsanalysen behövs dessutom för att göra upp med medvetandegörandet inom folkbildning.

Ett avgörande verktyg för politiskt arbete och motstånd är arkivet. Arkivet gör det möjligt för oss att glömma. Arkivet handlar inte främst om att ha information utan om att bli av med den. Arkivet kan skydda vårt minne och vårt medvetande från närvaron, från informationen.

Under politiskt förändringsarbete stöter vi på problem och vi behöver ibland plocka fram tidigare misstag och erfarenheter för att lösa dessa problem. Medvetandet behöver bli medvetet. Men när våra lösningar börjar fungera behöver de ramla ur medvetandet igen. Politik strävar åt omedvetandegörandet.

 

Globalisering och lokalisering

Heideggers analys av avstånd och närhet blir högaktuell för analysen av internets och mobilernas betydelse för motstånd och aktivism. Låt oss sätta på oss Heideggers glasögon för att begripa hur digitaliseringens fungerar för politisk aktivism.

Heidegger observerade att ens glasögon är längre bort, och mer frånvarande, än den bekante jag just upptäckte där på andra sidan gatan.

På motsvarande sätt som glasögon fungerar datorer, nätverk, skärmar, högtalare och datorprogram. När jag skypar (en variant av röst- och videosamtal över internet) med min vän Mikael sitter han på ett kontor i Guatemala City och arbetar med mänskliga rättigheter. Själv sitter jag på mitt kontor i Hammarkullen. Det är sju timmars tidsskillnad mellan oss. Men Mikael är ändå närmare än datorskärmen som visar Mikaels bild. Hans röst är närmare än de högtalare rösten kommer från.

2005 deltog jag i en motståndsgrupp som klippte upp stängslet och gick in på kärnvapenfabriken i Aldermaston i England. Vi var elva deltagare från fem nationer. Därinne planterade vi vin och fikon. Vi greps men släpptes efter 36 timmar. I väntan på rättegången åkte vi hem: Treena till Australien, Thomas, Martin och jag till Göteborg och Stockholm. Andra i vår grupp åkte hem till Holland, Irland och olika platser i England. Vi höll kontakten och tog rättegångsbeslut med hjälp av Skype och email. Det hände flera gånger att Thomas och jag satt framför våra datorer i Majorna respektive Hammarkullen och pratade innan vi gick och lade oss. Genom en grön Skype ikon upptäckte vi att Treena i Australien också satt framför datorn, fast hon åt vanligtvis frukost när vi skulle lägga oss. Vi tre samtalade en stund, konspirerade inför rättegången, och kollade av hur de andra mådde. Gemenskap, stöd, omsorg och konspirerande lokaliserades ut över världen samtidigt som närhet skapades.

Med Heidegger blir det därmed möjligt att ge lokalt politiskt arbete en annan innebörd än vi kanske är vana vid. Lokalisering av politik och motstånd koncentreras ibland till en enda plats eller en region. Men detta är bara ett specialfall av det lokala. Motstånd mångfaldigar sig själv som repetitioner, erfarenheter och berättelser. Därmed mångfaldigas det lokala. Motstånd sprids som smittor just genom att lokaliseras.

När motstånd sprids runt om i världen, eller globaliseras, så är det alltså inte så att det lokala minskas eller försvagas. Tvärtom, spridning är lokalisering, spridning skapar mer lokalitet. Vi kan alltså inte ställa upp det lokala och det globala som motpoler på en skala.

Inte heller värld och det lokala är varandras motpoler. Det är lokaliseringar som skapar världar. Värld är inte en container som innehåller saker och ting. Värld är kopplingar mellan saker och ting.

Heidegger undergräver motpoler som skapas genom en politisk teori som bygger på medvetande och närvaro. Han undergräver dessutom den linjära föreställning om orsak och verkan som sätter medvetandet före handling.

Det handlar inte om att ta bort närvaro och medvetande. Närvaro och frånvaro, medvetande och omedvetande, är viktiga delar av motstånd och aktivism. Men det politiska linjära tänkandet som sätter information och medvetandet före handlandet måste ersättas med rimligare föreställningar om hur politiskt motstånd och politisk förändring går till.

Per Herngren
2009-11-24, version 0.1

Läs alla tre artiklarna: Börja inte med dig själv:
Börja inte med dig själv I - Maine de Biran, Ricoeur
Börja inte med dig själv II - Heidegger
Personlig erfarenhet som argument - börja inte med dig själv III

---

[1] Martin Heidegger, Being and Time, trans. J. Macquarrie, Robinson E., Harper & Row, 1962, p 98.
[2] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 200.
[3] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 103.
[4] Martin Heidegger, Being and Time, Blackwell Publishing, 1962, p 200.
[5] G. Harman, ”Technology, objects and things in Heidegger”, Cambridge Journal of Economics, 2009, p 4.