24 maj 2010

Makthavare finns inte - ickelinjärt V

Ickelinjära sociologer och samhällsvetare, som John Urry och John Law, gör upp med föreställningar om att det skulle finnas makthavare. Traditionella teorier kring politik och samhällsförändring utgår gärna från att makt är något som kan ägas och innehas: “in much social science power conceived as a property of agents remains central to the analysis of social relations. … Power gets attached to agency in the couplet agency-structure.[1]
Makt är inte egendom. Makt kan inte innehas. John Urry ser istället makt som flöden och relationer. “Power would not be regarded as a thing or possession. It is something that flows or runs and may be increasingly detached from specific territory or space”[2].
Det går därmed inte att hävda att en regering, styrelse, klass, eller kön har makten: “this refusal of reduction, is why (one) doesn’t see power as something that a group, a class or an apparatus might ‘have’. Power isn’t … driving other parts of the system … it is a ubiquitous relational effect.”[3]
Ickelinjär sociologi kan ses som en mer optimistisk syn på samhällsförändring än föreställningen om makthavare. Makten finns inte långt där borta eller högt upp i toppen.

Makt kommer inte uppifrån

I pyramidmetaforen kommer makt uppifrån. Här får ickelinjär samhällsteori, enligt John Law, bygga vidare på Foucaults analys av makt: “Michel Foucault advises us against treating power as something that trickles down from the top. He pictures it, instead, as an effect, a product, that is generated and penetrates right through the social body.”[4]
Foucault menar att makt och motstånd producerar varandra. Makt kan bara produceras där det finns motstånd. Motstånd är då inte något som finns bortom makten. Motstånd är inte bara det där som är i vägen, som hindrar och blockerar makten. Precis som makt så är motstånd producerande.
Makt och motstånd, lydnad och olydnad, genomsyrar alla organisationer och samhällen: ”we all seek to resist the orderings that are laid on us at least some of the time.”[5]
Tidigare har jag skrivit om hur Maine de Biran (1766-1824) och Paul Ricoeur visar att motstånd möjliggör medvetande. Vi börjar tänka och utveckla språk för att vi möter motstånd. Jag menar att man kan använda deras resonemang för att visa att motstånd möjliggör samhällen. Och motstånd möjliggör makt. Makten kommer alltså inte före motståndet. Motståndet måste finnas före makten. Utan motstånd kan inte makt börja producera sig själv. Makt producerar därför att den möter motstånd. Sedan skapas förstås sammanvävningar och särskiljanden, resonanser och dissonanser. Då blir frågan om vad som kommer först ganska irrelevant.
John Urry och John Law använder symmetri som vetenskaplig metod. Ifall vi analyserar makt och motstånd symmetriskt förstår vi dem med samma metod och samma analyssätt. De förutsätts inte vara väsensskilda. Därmed blir det lättare att upptäcka hur de konkreta skillnaderna i makt förändras över tid. Makt och motstånd skapar komplexa dynamiker som är oförutsägbara: ickelinjära.
En enkel symmetrisk metod är att byta begrepp: Makt krockar med andra makter. Eller lika gärna: Motstånd möter motstånd. En motståndsgrupp stöter alltid på motstånd, i form av poliser och vakter, när den intervenerar i mäktiga organisationer. Motståndsgruppen stöter också på motstånd från medlemmarna, från svårigheter med att samarbeta i gruppen, och från trötthet och andra kroppsliga begränsningar hos muskler och medvetande. 
Därför bör vi inte utforma teorier där motståndsgrupper definieras som underordnade staten eller som underordnade multinationella storföretag. Genom interventioner, ex civil olydnad, krockar olika organisationer och verksamheter. Komplexa dynamiker uppstår. Det ickelinjära innebär oförutsägbarhet. Vi kan upptäcka maktskillnader. Vi kan upptäcka stabila ordningar. Men dessa är inte konstanta, de är historiska och dynamiska. Vi kan därmed inte förutsäga resultatet av motstånd. Vi behöver utveckla ickelinjära motståndsteorier.
Per Herngren
2010-05-24, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 111.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 112.
[3] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.
[4] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 124.
[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 128.

26 april 2010

Gravitation istället för politisk påverkan - ickelinjärt IV

Ifall vi överger de linjära föreställningarna om att politisk förändring sker genom påverkan behöver vi söka bättre förklaringar. Ickelinjära teorier om oförutsägbara förhållanden tycks visa att förändringskraften går åt motsatt håll än vad den antas göra i föreställningen om politisk påverkan. Den drar snarare än skjuter på.

Det som Karl Marx 1845 i sin kritik av Feuerbach kallade mekanisk eller vulgär materialism kallar jag här knuffa-på-föreställningar. De tänker sig att världen fungerar ungefär som biljardbollar. Kraften i aktionen verkar proportionerligt på sin omgivning. Ju större kraft i aktionen desto större påverkan.

Det finns givetvis olika knuffa-på föreställningar om politisk förändring: Massaktioner antas ge större effekt än småaktioner. Ökad information antas leda till bättre beslut hos individen eller hos beslutsfattare. Ökat politiskt medvetande tänks också leda till bättre handlingar. Opinion och opinionsbildning föreställs kunna förmå regering och riksdag att ta bättre beslut. Inom vänstern har det funnits föreställningar om att agitation leder till klassmedvetande, vilket leder till revolution. Motstånd och civil olydnad ses ofta som del av någon av dessa knuffa-på föreställningar. Civil olydnad anses då öka påverkanskraften i det politiska arbetet. Detta är att se på motstånd mekaniskt, ungefär som biljard.

Dra-med istället för att knuffa på

Flera ickelinjära sociologer visar att dragningskraft och gravitation förklarar politisk förändring bättre än påverkan. Vi kan kalla dessa för dra-med föreställningar. Som jag visar längre ner kan dragningskraften skapa omloppsbanor vilka ibland kan dra iväg och bli politisk förändring.

Påverkan och knuffa-på föreställningar ska inte avfärdas helt. Mekanik gäller ju ofta i enkla vardagshandlingar. Vi kan sätta upp tavlor med hjälp av spik, hammare och tillräcklig kraft i hammarslagen. Bygger vi broar och höga hus måste vi dock göra dessa både flexibla och inflexibla utifrån att det uppstår ickelinjära resonanseffekter som annars raserar dem.

I vår samhälleliga, materiella tillvaro är dock påverkan undantagsfall vilka gäller i vissa enkla, linjära förhållanden där de politiska problemen inte är alltför komplexa.

Makt och motstånd är gravitation

Jag undersöker här hur både motstånd och makt verkar som gravitation. Genom pulser och rytmer skapas intensiteter, attraktion och affekt. Denna gravitation leder till omloppsbanor.

Samhällen liknar inte vårt solsystem. De är mer som galaxer eller solsystem med många solar. Planeter och meteorer hamnar i omloppsbanor runt en sol för att senare byta omloppsbana till en annan sol. Eller så ändras bara riktningen lite.

Om jag förstått matematiken rätt går det med formler att förutsäga omloppsbanan mellan två kroppar. Men det finns inga formler som kan förutsäga omloppsbanor där tre kroppar är inblandade. Istället för formler krävs det då upprepade beräkningar: algoritmer och simuleringar. Med alltfler kroppar uppstår oförutsägbarhet. Aningen ironiskt kallar vi sådana rörelser och omloppsbanor för ickelinjära vilket inte betyder cirkulära utan just oförutsägbara.

Det blir lite förvirrande då vi upptäcker gravitation och omlopp i samhällen. Det beror möjligtvis på att vi under skolans gamla astronomilektioner skiljde på omloppsbanor och planeternas massa. Samhällen blir möjligtvis mer begripliga ifall vi istället föreställer oss molekyler och atomer. Visserligen såg det ut på skolans affischer som att även atomkärnorna var massiva planeter med elektroner i omlopp. Istället för att rita en atomkärna som en planet är det mer rimligt att tänka sig den som ytterligare omloppsbanor. Atomkärnor är i så fall inte massiva och statiska. De borde inte ens kallas atomer (odelbara).

Inte heller molekyler byggs upp som lego eller mekanodelar. De är mer som komplexa omloppsbanor vars delar också är komplexa omloppsbanor.

För att begripa samhällen och politisk förändring är det bäst att tillfälligt glömma föreställningen om konstant och stabil massa. Samhällen lever snarare genom omloppsbanor runt omloppsbanor. Socialt liv fungerar till stor del med hjälp av pulser och rytmer som dras runt andra pulser och rytmer.

Allianser mångfaldigar gravitationskrafterna

Makt såväl som motstånd ska förstås som intensiva relationer. Attraktion, dragkraft och gravitation kan uppstå i intensiteter. Detta gäller makt och motstånd, såväl som andra sociala relationer.

Olika motstånds- och befrielserörelser kan genom resonans och intensitet koppla ihop sina gravitationskrafter. Därmed skapas komplicerade omloppsbanor där gravitationen drar åt olika håll men ändå samverkar. Ifall det uppstår resonans mångfaldigas energin. Resonans kan definieras som att lite energi får stor effekt.

Då blir det begripligt varför civil olydnad är beroende av resonanser med andra institutioner och organisationer. Gravitation, resonans och omloppsbanor kan skapas genom pulser av möten mellan människor och platser. Det kan handla om samtal, fika, fester, poesi, dans, reflektion, samarbete. Motstånd handlar mer om allianser än om motståndsgruppens egna aktioner.

Enstaka händelser och aktioner hinner aldrig skapa resonans. Gravitation och omlopp är helt beroende av repeterande puls. Det går därmed aldrig att renodla motståndet. Motstånd är pulserande relation. Motstånd går inte att särskilja från karnevaler och fester. I varje fall inte om motståndet ska bli kraftfullt: “organizations will intermittently come together to ‘be with’ others in the present, in moments intensely localized fellow-feeling. These moments, involving what has been called the ‘compulsion to proximity’, include festivals …”[1].

Mycket av motståndets gravitationskraft, dess attraktion, byggs upp av vänskap eller kärlek, spännande samtal eller ilska och konflikter. Detta kan leda till svåra och jobbiga konflikt-resonanser, såväl som inspirerande och samhällsomvälvande resonanser.

Gravitation mellan motstånd och makt

Ovan nämnde jag att motstånd handlar om allianser snarare än motståndsgruppens egna arbete. Det man lätt förbiser är att det dessutom bildas gravitation och omloppsbanor mellan motparter. Mellan motståndet och det man gör motstånd emot. Samt mellan motstånd och olika rättssystem: polis, domstol och straff. Jag undviker här medvetet att använda ’rättsystemet’ som om det vore en helhet.

I intensiva och repeterande motståndsrelationer bygger motstånd och motpart dragningskraft tillsammans. “Many social practices are drawn to what could be called in complexity terms the ‘power-resistance attractor”.[2]

Genom intensitet och resonans i relationen mellan rättegångar, fängelsestraff, karnevaler, fester och politiska allianser kan det skapas enorma dragkrafter. Det är alla dessa oförutsägbara och ofta väldigt otaktiska relationer som bygger upp motståndets gravitationskraft. Precis som en gitarr med dålig resonanslåda inte riktigt hörs eller låter lite tråkig, uppstår det inte heller någon större resonans i ett motstånd som inte är lyhört till de olika omloppsbanor som börjar byggas upp.

Med ickelinjär komplexitetsteori tror jag det är möjligt att ersätta föreställningen om 'politisk påverkan' med mer rättvisande begrepp som gravitation och dragkraft. En linjär knuffa-på föreställning om politisk förändring kan ersättas med en ickelinjär dra-med teori.

Per Herngren
2010-04-19, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 90.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 10.

08 april 2010

Politisk kamp är dans och resonans - ickelinjärt III

Traditionella linjära föreställningar letar efter egenskaper hos organisationer, aktioner, kulturer, individer, samhällen eller hos materia. Politisk förändring i en linjär värld blir att påverka sådana egenskaper.

Det ickelinjära däremot visar att egenskaper uppstår i relationer snarare än hos det enskilda och individuella. Politik är då inte att påverka något, utan att ändra relationerna. Med hjälp av John Urrys komplexitetssociologi försöker jag här visa hur motstånd och radikal politik kan gå till i en ickelinjär värld.

John Urry hävdar att vi behöver sociologi och samhällsvetenskap som förstår politik, samhällen och världsordningar utifrån relationer snarare än utifrån helheter med vissa inre egenskaper: “Overall my argument here is one that rests upon a profound ‘relationality’ … a mutable function of the character of the mode-of-being-related and its capacity for relationality”[1].

Organisationer, precis som annan materia, producerar och får nya egenskaper genom sina relationer, genom att relatera sig till varandra. Dessa relationer skapar nya egenskaper som inte kan förklaras utifrån delarnas egenskaper. Det handlar alltså inte om en mångfald av delar med olika egenskaper: “complexity examines how components of a system can through their dynamic interaction … develop collective properties or patterns”[2].

För motståndsgrupper och andra politiska grupper skulle detta innebära att ett alltför stort fokus på att bjuda in till det egna arbetet blir en återvändsgränd, en avpolitisering av det politiska. Politisk förändring produceras inte genom egen verksamhet eller egna beslut utan genom koalitioner, samarbeten och konfrontationer. “Quantum behaviour is instantaneous, simultaneous and unpredictable. The interactions between parts are far more fundamental than the parts themselves. Bohm refers to this as the occurrence of a dance”.[3]


Dans och resonans

För att koalitioner och konfrontationer faktiskt ska producera politisk förändring krävs en lyhördhet till resonanser. Motstånd och politik är därmed en form av dans: “pattern is different from and irreducible to the individual components. The key issue is that of relationality, a dance”[4].

Den motståndsgrupp som fokuserar sitt arbete på att påverka regeringen, opinionen eller andra organisationer blir stum. Stumma material hamnar inte i resonans. Ren påverkan leder till noll förändring förutom i simpla linjära förhållanden som inte är komplexa. Exempelvis staket på sidorna av en bro gör det oftast säkrare att cykla över bron. Politisk påverkan är en linjär föreställning. Men den ska inte avfärdas helt. Den gäller i undantagsfall, alltså i vissa enkla eller linjära sammanhang där ickelinjaritet och komplexitet inte råder.

Ifall politisk påverkan är ett undantagsfall måste politiskt arbete tänkas om. En ickelinjär politik förändrar genom att förändra. Den grupp eller organisation som vill förändra måste själv bli förändringen. Dessutom måste denna blivande förändring skapa rytmer tillsammans med andra grupper och organisationer: “Change in living nature involves the notions of becoming and rhythmicity.”[5]

Politisk förändring är alltså en form av dans där man genom lyhördhet hamnar i resonans och rytm med varandra: “that rhythmicity is a crucial principle of each organism and its relationships with its environment”[6]

Utan lyhördhet är det osannolikt att motståndet hamnar i, och förstärker, resonanser. Politik handlar därmed om att öva och repa tillsammans med andra. Resonans tar tid.

Motstånd och politiskt arbete förklaras genom John Urrys ickelinjär samhällsteori på samma sätt som stater, institutioner och företag. Det ickelinjära förstår därmed organisationers sammanhållning, samarbete och kollaps; samhällsordning och politisk förändring; makt och motstånd på ett symetriskt sätt. De förstås utifrån de relationer och rytmer som skapas eller inte skapas. Stater och kapitalistiska företag hamnar i och förstärker resonanser. Frågan är vilka resonanser som ett radikalt politiskt arbete är med och förstärker. Hur blir man förändringen?


Per Herngren
2010-04-08, version 0.1



[1] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 122.
[2] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 13.
[3] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.
[4] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003.
[5] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.
[6] John Urry, Global Complexity, Polity Press, 2003, p 20.

30 mars 2010

Samhällsförändring är rekursiv - ickelinjär II

(Denna text är också publicerad på kurdiska, samt internationellt här)

Nietzsche ger med sin eviga återkomst ett alternativ till linjära föreställningar om samhällen och samhällsförändring. Den kanske vanligaste linjära föreställningen om samhällsförändring är politisk påverkan av makthavare genom aktioner, medvetandegörande och opinionsbildning. Med Nietzsche och ickelinjär teori kan vi bryta med denna dominerande föreställning om hur samhällen fungerar. Och hur man förändrar dem.

Politik som återkomst låter kanske konservativt snarare än som politisk förändring. Men låt oss påminna oss om att re- i revolution och reform hänvisar till återkomst. Jag ska här försöka visa att återkomst eller rekursivitet kanske är den viktigaste förklaringen till politisk förändring.

Vad är rekursiv?

Rekursiv är något som anropar eller sätter igång sig självt. Det kan vara en domstol som dömer sig själv; en hemsida som har en länk till sig själv. De flesta har säkert sett en bild som innehåller en mindre bild på sig själv som i sin tur innehåller samma bild på sig själv i all oändlighet.

Inom datorprogrammering är rekursiva återanrop kanske det viktigaste verktyget för programmering. Här anas kopplingen till samhällen och politisk förändring: Låt oss tänka oss ett program som heter Avrustning. I slutet av programmet finns ett kommando som skulle kunna lyda enligt följande: ”Ifall det fortfarande finns vapen kvar utför Avrustning.” Programmet repeteras igen och igen tills alla vapen är borta. Det rekursiva anropandet av sig själv är inte bara en tom loop som går runt och runt. Programmet kan innehålla tusentals eller miljontals andra saker som behöver repeteras varje gång programmet återanropas.

Flertalet institutioner, regeringar, parlament, organisationer och företag är rekursiva. De repeterar sig själva och blir därmed självskapande. De anropar sig själva. Ifall någon av dessa istället sätts igång eller styrs externt, utifrån är den inte rekursiv.

De föreställningar av politik och motstånd som dominerar inom proteströrelser, politisk aktivism och samhällsvetenskap missar gärna detta. Istället dominerar en linjär föreställning där kraften i politiska aktioner påverkar beslutsfattarna. Som med bilmotorer tänker man sig att ju kraftfullare aktioner desto större påverkan. Linjär politik söker kraftfulla aktioner och påtryckningar. Rekursiv politik återanropar istället sig själv så smidigt och intensivt som möjligt. Den rekursiva politiken skapar genom intensitet attraktion eller dragningskraft.

Från Aristoteles till kristendom och judendom

Den rekursiva brytningen med dualismen medel och mål finns redan i Aristoteles praxis-begrepp. Praxis är när den andre är mål i sig själv snarare än medel för ett mål. Hos techne eller instrumentellt handlande skils däremot medel och mål från varandra. Den andre blir ett medel för ett externt mål.

Det tycks som Jesus också tillhör de tidiga sociologer som bryter med det linjära medel-mål-tänkandet.: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”[1] Lagen ska alltså, enligt Jesus, läsas rekursivt – mål och medel blir ett i en ständig cirkulation. Lagen uppfylls i det rekursiva. Samhälls-kritiken (det profetiska) var inom både judendomen och kristendomen ofta rekursiv, (åter)skapa genom att uppfylla.

Både religioner och politiska aktioner fastnar gärna i rekursiv negativitet. Det som återskapas är bara protesten och det som protesten vände sig emot. Genom att vända-sig-emot återskapar därmed protesten makten i ett rekursivt återupprepande. Då protesten särskiljer sitt vara-emot från byggandet ramlar protesten därmed ur det rekursiva uppfyllandet av samhällsförändring. Protesten blir därmed återskapande av makt inklusive dess negation.

Gandhi uppfinner rekursivt motstånd

Gandhis förstod motstånd och ickevåld på ett rekursivt sätt vilket ligger nära komplexitetsteoretikerna. 1926 tänker han sig att medel och mål är ”inter-connected”, de sitter ihop eller hör ihop.

“From some of my actions you have reached the conclusion that I would use any means to gain my end. It is absolutely against my nature to act in that manner. I have stated time and again, and proved through my actions, that I believe means and ends to be intimately inter-connected.”[2]

På trettiotalet går Gandhi ännu längre. Medel och mål blir helt utbytbara. Dualismen mellan medel och mål, och linjariteten mellan dem, kollapsar och blir istället rekursiv, återkommande och självuppfyllande:
“I believe that ultimately means and ends are convertible terms”[3].
“But for me means and ends are convertible terms, and non-violence and truth are therefore the end”[4].

Radikaliteten hos Gandhi blir därmed att ickevåld förändrar genom att bli självskapande. Det självskapande ickevåldsmotståndet kan upprepas av andra och tränger därmed undan och ersätter förtryckande makt. Som vi ska se nedan är förtryck och makt också rekursivitet snarare än väldiga samhällssystem som styr oss.

Samhällen som rekursiva istället för styrda

Parallellt med dominerande linjär sociologi har rekursiva sociologier utvecklats. Den rekursiva och ickelinjära sociologen John Law nämner exempelvis symbolisk interaktionism. ”It tells that society and mind are recursive processes.

Den rekursiva sociologin undergräver föreställningar om generella samhällsordningar som nationalstater, kapitalism, globalisering eller imperiet: “So I’ve already tried to argue that there is nothing outside – no ‘last instance’ – that drives the process of the social. So we’re left with this awkward conclusion: somehow or other, they are driving themselves. They are self-generating processes. This is the message of recursion … the social is both a medium and an outcome”[5].

Samhällsordning finns inte

Givetvis kan rekursiv reproduktion upprepas i den omfattning att man får uppfattningen att det skulle finnas en jättelik ordning som styr. Komplexitetsteori förklarar sådana stabila ordningar med små, enkla handlingar och relationer som genom att repeteras skapar oförutsägbar komplexitet. Komplexitet skapar både ordning och oordning. Det finns därmed ingen överordnad, jättelik ordning som styr.

“There is no social order. Rather, there are endless attempts at ordering. Indeed, this is where I have gone to draw my own picture of the social: the recursive but incomplete performance of an unknowable number of intertwined orderings.”[6]

Istället för att se kapitalism, stater, könsordning, apartheid, familj, fascism, rasism, kolonialism som väldiga system som styr och ställer kan vi upptäcka hur enkla rekursiva handlingar och relationer återskapas i vår vardag. Detta vardagliga återskapande skapar genom sitt repeterande, sin puls och rytm, nya oförutsägbara komplexa relationer.

För en motståndsgrupp innebär detta att det inte finns något fjärran system att bekämpa eller krossa. Att som på sextiotalet bekämpa ”systemet” är att slåss mot väderkvarnar. “this pragmatism is linked to a commitment to recursion – to the idea that events are self-organizing in character – then the tug from necessity is even greater. The assumption is that the search for distant causes is, indeed, a lost cause.”[7]

Det är avgörande att skilja rekursiv sociologi från andra föreställningar om reproduktion, repetition, kopiering och imitation. Flera cirkulära föreställningar förklarar återskapandet med en övergripande logik eller en central ordning. Repetitionerna återförs därmed till en linjär orsak. Det rekursiva blir därmed förlorat: “sociology of process … tends to want to say, sure, there are processes. But then it slips away from symmetry to make non-recursive suggestions about how those flows are shaped.”[8]

Rekursiv materialism bortom dualism

Rekursivitet hjälper oss att bryta med dualistiska föreställningar om språk och materia. Dualismen leder till vad Deleuze kallar en paranoid föreställning om världen. Språket representerar i den paranoida föreställningen en materiell verklighet. Vi får då en ickemateriell språkvärld och en fysisk värld. Språket blir därmed en paranoid mystifiering av det materiella.

Det rekursiva kan visa hur stenar, årstider, dans, musik och motstånd är med och tänker och talar. Tänkandet är inte subjektiv upplevelse av en mystisk yttervärld. Exempelvis en stol återkallar rekursivt sig själv, bland annat genom att stolen kallas för stol. Stolen har en åkallan av sig själv i ordet stol. Den kan därmed återanvändas som stol. Världen materialiseras med oss genom sin rekursivitet, där språket är en del av detta materialiserande.

Min rekursiva materialism liknar Judith Butlers diskussion om mat(t)erialism i Bodies that Matter, 1993, och performativa och queera språkhandlingar i bland annat Excitable Speech: A Politics of the Performative, 1997, och Undoing Gender, 2004.

Ickelinjära teoretiker fastnar ibland i dualistiska föreställningar av språk. De talar om att vår värld är både språklig och fysisk. Något motsägelsefullt blir ickelinjära materialister därmed gärna idealister när de ska förklara språk och mening. Men det finns undantag. John Law gör ett försök att förstå diskurs som rekursivitet, förkroppsligande och materialitet: ”Discourse is discourse is discourse … For a discourse is a pattern that performs recursively. This means that we can look for the pattern in its performances and embodiments and ask how these generate the discursive effects of which they are products.”[9]

Det här var några snabba reflektioner om hur rekursivitet tvingar våra föreställningar om samhällsförändring och motstånd in i oväntade och självskapande banor. Skriv gärna en kommentar!

Per Herngren
2010-03-30
, version 0.1


[1] Matteus 7:12
[2] Gandhis Collected Works vol 36, p 29, original 1926.
[3] Gandhis Collected Works vol 54, p 269, original 1931.
[4]Gandhis Collected Works vol 76, p 31, original 1939.
[5] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 15.
[6] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 101.
[7] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 96.
[8] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 16.
[9] John Law, Organizing Modernity, Oxford: Blackwell, 1994, p 107.

17 mars 2010

Introduktion till ickelinjär teori - I

Denna första artikel är en introduktion till ickelinjär teori och ickelinjär politik. Fördjupning och referenser kommer i de följande fristående artiklarna som tar upp olika problem inom ickelinjär teori.

Det linjära är förutsägbart. Linjära teorier förklarar natur- och samhällsförändringar med en eller några orsaker. Mest känt är mekanik. Det ena påverkar det andra.

Att reducera till enstaka orsaker kallas reduktionism. I psykologi, samhällsvetenskap, ekonomi och politisk teori är det vanligt med linjära förklaringar där man tänker sig att helheter följer generella kausala principer och lagar. Även politiskt engagemang bygger ofta på linjära föreställningar om hur samhällen fungerar: Att information skapar opinion. Och att opinionen påverkar regeringens beslut.

Det ickelinjära är oförutsägbart. Ickelinjärt och komplexitet används till viss del synonymt inom komplexitetsteori och kaosteori. Här nämner jag ytterligare några ickelinjära föreställningar förutom kaos och komplexitet. Dessa teorier är mer komplexa än min framställning här, men att förenkla det komplexa är ett sätt att hantera komplexiteten:

Olika ickelinjära föreställningar

I dialektiska tänkanden skapar motsättningar oförutsägbara kvalitativa hopp; upphävningar till högre stadier med nya motsättningar. Kvalitativt hopp innebär att en högre nivå inte kausalt kan härledas ur en lägre nivå. Den högre nivån innehåller nya motsättningar och är därmed oförutsägbar.

I cybernetik och systemteori utgår man från att varje handling skapar en mångfald av möjliga handlingar vilka i sin tur mångfaldigar ytterligare möjligheter. Även i extremt begränsade världar, som ett schackbräde, ger några handlingsdrag en ofattbart mängd möjliga handlingsförlopp. Det är här system kommer in. Ett system skyddar sig mot det oförutsägbara och mot det överblickbara genom att särskilja sig från omvärlden. Därmed producerar systemet sig själv och sina egna förutsättningar. Detta kallas självproducerande eller autopoiesis. I en oförutsägbar och oöverblickbar värld så förenklar system sig själv.

Förutom att system skyddar sig mot omvärldens oförutsägbarhet skyddar det sig även mot påverkan från andra system. Därmed försvinner den linjära föreställningen att ett system kan påverka ett annat system. System kan intervenera i varandra och dra undan förutsättningarna för varandras existens. Men de kan inte påverka eller styra varandra på ett förutsägbart sätt.

När jag seglar i Bohuslän med en Albin Vega behöver jag inte följa vindens nycker så som en bortblåst badboll. Med ett rörligt segel kan jag till och med utnyttja vädrets komplexitet och kryssa mot vinden. Jag kan segla från Björkö till Orust oberoende av åt vilket håll vinden blåser. När det blåser storm skulle dock systemet Per-Vega-Entusiasm-Behagligt väder-Seglingsteknik kunna kollapsa. Denna kollaps av systemet har jag dock undvikit genom att segla in i välskyddade naturhamnar, som norrviken vid Rammen. Ett system hanterar krafter i sin omgivningen och ifall det lyckas undviker det på så sätt att upplösas, eller att låta sig styras av omgivningens krafter.

Inom systemteori går det inte att hävda att motstånd, eller andra politiska gruppers aktioner, påverkar eller styr regeringen. Regeringen och motståndet kommer ur olika självskapande system som skyddar sig mot påverkan från varandra. Ifall systemteori har rätt måste politisk förändring gå till på andra sätt än att ett system påverkar ett annat system.

Förståelseteorier, som hermeneutik, förklarar inte förståelse kausalt. Förståelse förstås ickelinjärt. Wilhelm Dilthey, som levde 1833-1911, menar att det finns en dualism mellan förklaringar av kausalitet i naturen och förståelse av historia. Dilthey tänker sig att naturen är linjär och kausal. Den kan därmed förklaras. Men en människa förstår en annan människa eftersom hon liknar denne, hon kan leva sig in i den andres tankar och upplevelser. Denna inlevelse är alltså inte deterministiskt bestämd, den är inte linjärt kausal.

För Wilhelm Dilthey var förståelsen av andra människor individualistiskt och psykologiskt. Det var jaget som förstod den andre.

Paul Ricoeur ser däremot förståelse som relation, förståelse kommer genom den andre. Det är inte jaget eller subjektet som förstår.

Maurice Merleau-Ponty bryter med Diltheys dualism mellan natur och människa, mellan naturvetenskap och humanvetenskap. Precis som hos Ricoeur sker tänkandet inte inuti ett subjekt. Tänkandet sker, enligt Merleau-Ponty, i världen. Vi tänker tillsammans med kroppar, vi tänker tillsammans med träd och stenar. Tänkande är alltså inte rent andligt eller rent medvetande. Det upplöser dualismen inre och yttre. Det upplöser också föreställningen om ett inre medvetande som ska begripa en yttervärld.

Kaos och komplexitet

Dilthey tänker sig att människor och historien är ickedeterministisk, men han bejakar föreställningen att naturen och fysiken är linjärt deterministisk och förutsägbar. Hos kaosteorin kommer däremot oförutsägbarheten ur determinismen. Det är determinismen som bryter med linjariteten. Determinismen skapar med nödvändighet ickelinjaritet.

Den mekaniska linjära föreställningen om proportionella kausala krafter vänds till och med upp och ner hos kaosteori: Små händelser kan orsaka gigantiska effekter. Mest känt är fjärilens vingslag som orsakar storm på andra sidan jordklotet. Ifall detta gäller motstånd och politiska aktioner så är det alltså inte alls så att ju större massa desto större politisk effekt. Många föreställningar om massans betydelse och massaktioner kollapsar.

Komplexitetsteori skiljer sig från kaosteori. Komplexitetsteori undersöker hur ordning skapar sig själv med hjälp av oordning. Ordning är beroende av oordning, men den bestäms inte av oordningen.

Komplexitetsteorin visar hur enkla relationer skapar komplexitet. Ur denna komplexitet uppstår ibland stabilitet. Stabilitet är inte jämvikt som i många äldre teorier, exempelvis föreställningar om ekologisk eller ekonomisk jämvikt. Stabilitet är stabila ojämvikter, alltså flöden och förändringar. Stabilitet är ur balans.

Relationer och repetitioner bygger både stabilitet och instabilitet, både oordning och ordning. Att oordning inte är förutsägbart är kanske självklart. Men inte heller ordningen ses som kausalt förutsägbar. Komplexitetsteori visar att enkla relationslogiker skapar komplexa fenomen. Det finns en äldre ickelinjär föreställning att helheten är större än summan av delarna. Komplexitet visar snarare att relationerna skapar något annat än delarna. Det som händer kan inte härledas ur delarnas egenskaper.

Komplexitetsteori bejakar att det finns linjaritet, som i mekaniken, men det ickelinjära dominerar våra samhällen och vårt universum.

Det oförutsägbara kan till viss del bli förutsägbart just genom sin oförutsägbarhet. Eftersom man inte kan använda linjära kalkyler och logiker används istället gärna datorsimuleringar. Dessa visar möjliga ordningar. Komplexitet används exempelvis för väderprognoser eller för att simulera flockbeteenden. Det är inte helheten som simuleras utan interaktioner och relationer mellan delarna.

När det gäller flockbeteenden har komplexitetsteori vänt upp och ner på den gamla förklaringen. Det är inte flocken som helhet som bestämmer deltagarnas beteende. Det är relationerna mellan delarna som skapar flocken. Ganska enkla relationslogiker kan förklara vissa flockbeteenden. Låt oss anta att varje fisk i ett stim, eller fågel i en flock, gillar att hålla sig väldigt nära de som är runt omkring, men inte så nära att de krockar med dem. Med hjälp av dessa två relationslogiker kan vi simulera den närmast estetiska kedjereaktion som uppstår när ett rovdjur tränger in i flocken. När de som är närmast rovdjuret flyr skapar de två enkla relationslogikerna en kedjeeffekt där flocken agerar otroligt snabbt, men flockens hålls ändå till stor del ihop. Nära men inte krocka. Tidiga linjära förklaringar tänkte sig istället att flocken fungerar som helhet, att det är flocken som agerar genom ett flockbeteende; alternativt att alla i flocken följer en ledarfisk eller en ledarfågel.

Det här är en snabb introduktion för de som inte är vana vid ickelinjärt tänkande. Den kan bli till hjälp för att hänga med i de fristående texter där jag tar upp olika problem kring ickelinjärt politiskt motstånd och ickelinjära teorier.

Per Herngren
2010-03-17
, version 0.1

10 mars 2010

Bortom styrning och styrmodeller - motstånd på arbetsplatser V

En trög organisation dräneras på lust och engagemang. Detta kan yttra sig i uppgivenhet, motstånd, kostnader och flykt från organisationen.

Enligt ett linjärt tänkande är organisationer förutsägbara och styrbara. I den linjära föreställningen anses en organisation bli ineffektiv när den får motstridiga styrsignaler. Detta kallas av forskare för interinstitutionell inkompatibilitet.

Men problemet behöver inte vara motstridiga styrsignaler, problemet kan vara styrning i sig. Alltför stark styrning av komplexa dynamiker skapar tröghet och ineffektivitet snarare än kontroll.

Sven Siverbo och Johan Åkesson från Handelshögskolan i Göteborg menar att organisationer ofta får problem med överdos av styrning[1].


Styrmodeller

Metoder för styrning av organisationer kallas styrmodeller, styrverktyg, styrsignaler och managementkoncept.

Olika styrmodeller bygger på organisationslogiker vilka kan motverka varandra. De kan, enligt Siverbo och Åkesson, ha införts när de var på modet och sedan okritiskt levt kvar i organisationen. Detta kan leda till tröghet och ”en förvirrad värld av motstridiga styrsignaler”[2].

Detaljstyrning eller mikrostyrning var länge den populära styrformen. Mest känd är taylorismen. 1911 lanserade Frederick Taylor en starkt centraliserad styrning som byggde på instruktioner och tid. Denna linjära styrteknik förutsäger att människor i en organisation är förutsägbara och påverkbara, samt att den som skriver instruktionerna vet bättre än den som utför dem.

På sjuttiotalet gav denna form av detaljstyrning vika för målstyrning. Folk ansågs vara så komplexa att man inte kunde styra deras handlingar i detalj. Central detaljstyrning ansågs skapa tröghet och ökade kostnader. Däremot tänkte man sig att man centralt skulle se till att olika delar av organisationen styrde mot samma mål.

Här blandas linjärt och ickelinjärt. Med ett starkt mål ansågs det möjligt att navigera sig förbi komplexitet och rädda visionen om styrning. Här fick mellanchefer och medarbetare befogenhet att utforma olika lösningar. Mikrostyrning blev ett skällsord. Chefen skulle inte längre vara en beslutsmaskin. Istället skulle man tänka helhet och formulera mål vilka skulle vägleda deltagarna.

Lokal frihet och befogenhet ”blev en förutsättning för att kunna hantera ökande konkurrens”[3]. Inom företag mättes målet och målstyrningen genom resultat och vinst.

Folkrörelser tog över detta tänkesätt och fokuserade alltmer på kampanjer och projekt vilka kunde målstyras genom att de genomfördes och avslutades. Istället för att bygga-vidare är de alltså själv-avslutande. Mätinstrumentet här blev publicitet eller massa (vilket mättes i antalet åskådare eller medlemmar).

Kampanjer och projekt bröt med folkrörelsernas tidigare fokus på engagemang och visioner vilka kunde handla om rättvisa, jämlikhet, samhällsförändring eller revolution. Visioner, engagemang och solidaritet gick inte att målstyra och utvärdera på samma sätt som kampanjer och projekt. Dessa tenderar därmed att tränga undan det samhällsbygge som sker i folkrörelserna och det långsiktiga engagemang och gemenskap som varit dynamiken i folkrörelserna.


Styrningen döljs

Siverbo och Åkesson visar att målstyrning ofta varit ideologin men att praktiken ändå blivit detaljstyrning. Inom exempelvis offentlig sektor formuleras mål men samtidigt ges mängder med regler, detaljinstruktioner och policys som ska följas. Här har målstyrningen alltså lagts ovanpå detaljstyrningen. Målstyrningen legitimerar snarare än ersätter detaljstyrningen.

Detaljerade metoder för kvalitetsmätning av verksamheten har blivit en metod för att återinföra detaljstyrning. En annan metod är att lansera många olika mål. Att införa många mål eller en lista på mål är detaljstyrning även om de kallas mål.

Ett tredje sätt att återinföra mikrostyrning är att med varje medarbetare formulera individuella mål. I organisationen formuleras en oöverblickbar uppsjö av individuella mål vilket i praktiken blir detaljerade instruktioner för vad varje medarbetare ska göra. Resultatet blir tröghet istället för flexibilitet och kreativitet.


Värderingsstyrning

Nästa managementtrend efter målstyrning är värderingsstyrning: att organisationen ska styras av värderingar. Olika värdegrundsprojekt ska leda till ”eget ansvarstagande för helheten och öva medarbetarna i förmågan att göra förnuftiga bedömningar”[4].

Här är trenden likadan, enligt Siverbo och Åkesson. Värderingsstyrning införs ovanpå detaljstyrning och målstyrning istället för att ersätta dem. ”Det skapar ytterligare inkompatibilitet.”

Inom folkrörelser har värdegrund utvecklats åt två håll: individualisering och frånvaro. Båda används för att neutralisera värde. Å ena sidan individualiseras värdegrunden och görs till individuell moral. ”Börja med dig själv” används som slogan för att göra om värde till individuella egenskaper och praktiker. Politisk individualism avpolitiserar – värde blir inte en gemensam (politisk) angelägenhet utan en individuell.

Å andra sidan görs värdegrunden till ett framtida avlägset mål för organisationen. Värdegrunden kan därmed inte bli beslut eller praktik. Värdegrunden blir något man väntar på som en framtida frälsare.


Processorientering

Den ökande kundorienteringen hos företag banade under 1980-talet vägen för ett horisontellt tänkande vilket skulle ersätta det vertikala styrtänkandet. Vi får processorientering, flödesmodeller och värdekedjemodeller. Syftet var att stimulera samarbete och koordination och värde för kunden. Dessa processmodeller neutraliseras dock av containertänkande: ”Vi jobbar inom den enheten. Vi kan inte springa runt på andra enheter.” Även metoderna för utvärdering fastnade i containertänkande: ”Vår enhet höll budgeten!”


Företagskultur, hjärntvätt och sekterism

De processorienterade poängterar ibland styrning genom en gemensam kultur. Med olika medel försöker man bygga upp en organisationskultur av samarbete och ansvar för helheten.

Styrning av kultur riskerar att bli styrning av personlighet och tänkande. Här återanvänds metoder från sekter och hjärntvätt. En vän till mig som blev utbränd fick som behandling från företaget lyssna på självsuggererande ljudinspelningar där budskap om positivt tänkande, självhjälp, målinriktning och kreativ problemlösning präntades in genom att han repeterade fraser, följde olika instruktioner och fokuserade medvetandet enligt röstens anvisningar. Ifall man förutsättningslöst undersöker olika organisationer kan man mycket väl upptäcka att en del företag blir mer sekteristiska än de som traditionellt kallas för sekter.


Per Herngren
2010-03-10
, version 0.1


Referens

Motstånd på arbetsplatser I

Skapar snarare än hindrar - II

Bortom containerföreställning av organisationer - III

Definition som maktteknik - IV

Bortom styrning och styrmodeller - V


[1] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[2] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[3] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

[4] Sven Siverbo, ”Johan Åkesson, Forskare varnar för överdos av styrning”, CIO Sweden idg.se, 2009 06 18.

27 februari 2010

Definition som maktteknik - motstånd på arbetsplatser IV

I Jan Ch Karlssons användbara bok om motstånd på arbetsplatser, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, diskuteras olika definitioner av motstånd, makt och organisatorisk olydnad. Dessa begrepp används i de senaste årens forskning kring maskning och organisatorisk olydnad på arbetsplatser. Här analyserar jag hur definitioner av motstånd blir makttekniker där forskaren tar kontroll över motståndet. Som alternativ till definitioner föreslår jag dynamiska begrepp som omförhandlas utan att slutgiltigt fastställas.

Gilles Deleuze och Felix Guattari visar i What is Philosophy?[1] att begrepp blir mer precisa och mer produktiva i sina relationer än ifall de generaliseras. Generellt drar jag alltså slutsatsen att dynamiska begrepp kan användas mer vetenskapligt exakt än generella begrepp om motstånd.

Vetenskapens självsyn har annars traditionellt hävdat motsatsen. Exempelvis Durkheim letade efter det konstanta och bestående under det flyktiga. Med Deleuze blir det flytande, det flyktiga och det som är i blivande mer fruktbara för att undersöka makt och motstånd i en organisation än alltför generella föreställningar om över och underordning.

Motstånd och makt förstås bättre genom dynamiska begrepp än genom att definieras: Jag föreslår att man undviker att definiera makt, motstånd, civil olydnad, eller organisatorisk olydnad på arbetsplatser.

Visst, definitioner är användbara i många sammanhang men inte när man undersöker praktiskt motstånd. Fördelen med definitioner är att de har funktionen att värja sig mot det språkliga samspel som uppstår när språket används. I fallet med organisatorisk olydnad på arbetsplatser, då motståndsforskare samtalar med lönearbetare som lyder eller är olydiga, tar forskaren kontroll över både makten och motståndet. I dessa samtal blir definitioner av motstånd och makt en maktteknik som kontrollerar hur motståndet förstås. Med definitioner tar forskaren därmed kontroll över arbetaren; vilket blir aningen ironiskt när det handlar om motståndsforskning.

Istället för definitioner föreslår jag därför att man använder dynamiska abstraktioner, läsningar och beskrivningar vilka preciseras genom att omförhandlas under forskarens undersökning av motstånd – inte minst med de som utför motståndet. Omförhandling innebär att vare sig forskaren eller aktivisten förutsätts ha en mer rättvisande eller slutgiltig förståelse av motståndet.

Detta innebär inte att forskaren ska vara förutsättningslös eller objektivt neutral. Begrepp blir begripliga i kamp och motstånd. Genom att forskaren hävdar saker kan motståndsaktivisten säga emot. Neutrala intervjuer blir paternalistiska: Forskaren klappar aktivisten på huvudet, samtidigt som forskaren ställer sig ovanför motståndet.

Jag använder här greppa för att visa på när forskaren bara kan begripa genom att hävda sin analys och sin förståelse inför motståndsaktivisten.

För att greppa motstånd på arbetsplatser och i organisationer hävdar jag att följande ansats blir en bra början på en dynamisk dialog: Organisatorisk olydnad är när delar av organisationen hindrar eller intervenerar i andra delar av organisationens verksamhet vilka hegemoniskt etablerats som representativa och förhärskande. 

Därmed kan vi undersöka hur maktrelationer institutionaliseras, men även hur motstånd, makt och maktkamp producerar osäkerhet och lokala omsvängningar i organisationen.

Per Herngren
2010-02-27
, version 0.1

Referens

Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994.
Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.

[1] Gilles Deleuze, Félix Guattari, What is philosophy, New York: Columbia University Press, 1994, p 20.

22 februari 2010

Bortom containerföreställning av organisationer - motstånd på arbetsplatser III

Organisationer förutsätts ibland vara monolitiska helheter. Monolit är ett föremål som består av ett enda stycke, som ex en byggnad uthuggen ur ett enda stenblock. Monoliter förstås inte som relationer utan som en helhet.

För att förstå organisationen som helhet väljs en del ut vilken sedan får representera helheten. Delen blir helheten. Den del som anses representera helheten kan vara ledningen i organisationen, eller den forskare som förklarar organisationen.

Något motsägelsefullt kombineras en monolitisk helhetsbild ofta med en container-föreställning. Ifall en organisation vore en container så skulle personer, material, maskiner, saker eller handlingar befinna sig inuti eller utanför organisationen.

Det som händer på en arbetsplats kan begripas som engagemang runt arbetsuppgifter, arbetstakt, tid, årstider, väder, ansvar, vila, vänskap, lojalitet, solidaritet, familj, jämlikhet, facklig kamp, rättigheter och olika former av aktivism. Containerföreställningen gör dessa verksamheter i organisationen obegripliga eller så förpassas ickeformella verksamheterna automatiskt till det som sker utanför organisationen, till det externa.

Precis som nätverk är organisationer relationer, resonanser, kopplingar och flöden snarare än en låda med ett innehåll (contain-er). För att inte hamna i en container-föreställning om organisationer bör man undvika begrepp som innanför och utanför organisationen. Istället undersöker man olika former av kopplingar och relationer. Vissa saker är kopplade till organisationen men de sker utanför arbetstiden, på spårvagnen, andra saker sker på arbetstid men de är inte kopplade till organisationen. Några av de saker som inte är formellt beslutade skulle ändå kunna organisera organisationen som ex toalettbesök eller flört. Handlingar som formellt är beslutade tillsammans med arbetskamrater eller av ledning kanske inte har någon betydelse alls förutom att producera utmattning, ex onödig dubbel arkivering, eller att läsa email från kolleger med information dessa tagit fram, eller att läsa deras arbetsrapporter.

En tjänsteman på ett Volvo företag (jag undviker att avslöja vilket) berättade för mig att han och hans kolleger använde ungefär två timmar per dag för att läsa email från varandra. Min kommentar blev att Volvo företaget hade infört sex timmars arbetsdag för sina tjänstemän.


Makt- och motståndsintensiteter

För att begripa organisationer behöver vi alltså lämna både en monolitisk helhetsförståelse, såväl som en container-förståelse, av organisationer. Vi behöver därmed verktyg för att upptäcka komplexiteten av de dynamiker som producerar organisationen.

Varje organisation består av en mångfald av makt/motståndsintensiteter vilka kan befinna sig i resonans eller dissonans med varandra. Dessutom gör olika maktintensiteter sig ibland oberoende av varandra. Maktsystem i organisationen kring verksamhet, beslut, ålder, kön, nationalism, åsikter, kamratskap eller intressen kan ibland bli självproducerande utan att korsa varandra, utan intersektioner. I andra fall hamnar de i resonans/dissonans med varandra. Organisationer bildar därmed aldrig monolitiska helheter, de formar inte heller containrar med ett innanför och ett utanför.

Därmed bör en teori om organisatorisk olydnad undvika att förutsätta en enkel motsättning där det ena är makt och det andra är motstånd. Makt producerar motstånd (ickelydnad) och motstånd producerar makt (lydnad). Vi upptäcker därmed komplexiteter av olika maktcentra och olika motståndscentra.

Per Herngren
2010-02-22
, version 0.1


Referens

Jan Ch Karlsson, Den smidiga mellanchefen – och andra motståndsberättelser, Gleerups, 2008.