31 oktober 2015

Uppmuntran som makt och kontroll: Sara Ahmed

Grupper och personer behöver uppmuntran för att bli skapande och för att våga göra det som är annorlunda, våga bryta normen. Avfärdande och negativitet förstör skaparglädjen. Negativitet är ett effektivt maktmedel för att hindra finslipandet och byggandet av nya ordningar.

Men även uppmuntran kan fungera som en kraftfullt maktteknik för att befästa maktordningar och normer.
To be encouraging is often thought of as a generous, as a way of energizing somebody, of enabling them to be capable. To encourage can be to give courage. But to encourage can also be forceful. Being encouraged can be a way of being directed toward somebody else's wants.”1

Affirmera och bekräfta

Precis som uppmuntran är affirmerande och bekräftelse medel som ger kraft och stadga, som legitimerar. Ickevåldsmotstånd, queer, feminism, organisationer utan chefer och centralstyrning, bryter det självklara, genomför det som strider mot det sunda förnuftet. Deras motstånd och experimenterande med nya ordningar behöver dock bekräftas av andra grupper för att etableras som levande ordningar.
Bekräftelse är dessutom viktigt för om handlingar ska kunna bli performativa. Performativa handlingar är när målet genomförs i själva handlingen. Att en demokratisk process bekräftar att deltagarna är jämlikar gör deltagarna jämlika. Eller också misslyckas jämlikheten och processen behöver justeras och förändras. Performativa handlingar kan alltså vara lyckade eller misslyckade. Att exempelvis ge ett löfte skapar en förpliktelse, löftet blir både mål och medel. Men ett löfte behöver bekräftas som löfte för att inte bli ironi eller bedrägeri.

Affirmera som maktteknik

Bekräftelse behövs även för att maktordningar och normer ska stadfästas och ges kraft. Bekräftelse av en maktordning kan tränga undan andra ordningar så att de uppfattas som orealistiska och naiva, som dumheter.
To affirm can mean to state or assert positively, as well as to establish, confirm, or ratify. To be affirmed is to be given positive encouragement, wich might be what confirms a certain order of things or creates order out of things.”2
Uppmuntran och bekräftelse snarare än förtryck och straff är hur karriär, lönearbete, kärnfamilj, egna hem, nationalism, etableras som självklarheter, som normen.

Per Herngren
2015 10 31, version 0.2

 

Fotnötter


1 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 47.
2 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 48.

21 oktober 2015

'Lycka' blir mål blir makt: Sara Ahmed

När ordet lycka utsägs börjar det göra saker med oss. I lyckorörelser och i lyckoforskning utsägs lycka som målet. Målet med våra liv. Målet med vårt handlande. Målet med vår politik.
Sara Ahmed analyserar hur ett ord som lycka gör saker med oss. Hur ord som används igen och igen producerar makt. The word happiness does things. … I have considered how happiness holds its place as the object of desire, as the endpoint, the telos, as being what all human beings are inclined toward.”1

Lycka görs till brist

När lycka utnämns till mål produceras omedelbart en brist. Brist på lycka. Något som ännu inte uppnåtts. Som bara vissa uppnått. Lycka omvandlas till något vi bör rikta oss mot. Något som finns därborta.
“Happiness is what would come after. Given this, happiness is directed toward certain objects, which point toward that which is not yet present.”2
Lycka blir något som andra har. Något som även jag kan få. Bara jag riktar mig mot lyckan. Och det finns många som gärna pekar ut vart lyckan finns.
- Jo, lyckan finns därborta. Nej, inte där du tittar. Där jag pekar!
Lycka gör framtiden närvarande i nuet. Som det som saknas just nu. Som de som inte nått fram saknar.

Per Herngren
2015 10 21, version 0.1

Fotnötter

1 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 199.


2 Sara Ahmed, The Promise of Happiness, London: Duke University Press, 2010, p 26.

19 oktober 2015

Frihet konsumeras av stat och företag: Foucault

Nationalstater och kapitalistiska företag är beroende av frihet. Frihet konsumeras för profit, samt även för makt.
Friheten som konsumeras har till stor del producerats av stat och företag. De är beroende av att producera en frihet som de kan utvinna. Och enligt Michel Foucault är de ständigt beroende av att producera denna frihet.
The new governmental reason needs freedom therefore, the new art of government consumes freedom. It consumes freedom, which means that it must produce it. … it must organize it. … Liberalism formulates simply the following: I am going to produce what you need to be free.”[1]

 

Frihet som form för underordning

Friheten att välja produceras i formen av begränsning. Och som tvång att välja. Genom att producera val får organisationer och medborgare välja mellan dessa. Frihet produceras alltså i formen av begränsning. Och just denna begränsning producerar friheten att välja.
Friheten blir på så sätt själva formen för underordning.
– Du får gärna bli medborgare i vår nation. För detta krävs att du …
– Du får välja om du vill ha ett eget hem och givetvis med fördelaktiga banklån. För detta krävs att du …
– Du kan få ännu högre lön! Bara du ställer upp på att gå in i en karriär där du konkurrerar med andra.

Att underordna sig karriären är att vara med och underordna andra. Att gå in i bostadskarriär, jobbkarriär, forskarkarriär, studiekarriär är att bli del i produktionen av pyramidformade hierarkier. Vilket också är att bli del i produktionen av en frihet som kan omvandlas till makt.
Liberalism must produce freedom, but this very act entails the establishment of limitations, controls, forms of coercion, and obligations relying on threats”[2].

 

Befrielse

Befrielse är att bygga något som tränger undan och ersätter den frihet som producerar makt och rikedom.
När makt och kapital trängs undan har de dock möjlighet att bejaka förändringen. De kan försöka omvandla befrielsen till en frihet som kan konsumeras och bli rikedom och makt.
Religioner, kooperativ, kollektiv, hippies, punk, alternativrörelser, queer och många andra innovativa rörelser har under olika epoker delvis neutraliserats som befrielse genom att förvandlas till valmöjligheter. En ökning av valmöjligheterna hos kapitalism och nationalstat.
Per Herngren
2015-10-19, version 0.1

Referens

Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 63. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 64.

10 oktober 2015

Existerar Sverige? Foucault & mikromakt

Den långa cyklisten pekar på sin karta. ”Ursäkta, kan du visa mig vägen till Samhället?” Den andra nickar som om hon förutsätter att jag vet vägen. Hon undrar i förbifarten om Marknaden möjligtvis ligger på vägen till Samhället. De skulle behöva köpa lite att äta och några tillbehör till sina cyklar, ifall de nu skulle hinna fram till Samhället innan kvällen.

Hur produceras makt ifall inte Makten existerar? Hur görs Sverige ifall inte Sverige existerar per se?
Genom att inte förutsätta att staten, samhället, nationen, kulturen, marknaden eller civilsamhället existerar som stora ordningar, nivåer, sektorer eller sfärer tvingas Michel Foucault att undersöka vad som egentligen händer i konkreta situationer, vid specifika tidpunkter.
Historicism starts from the universal and, as it were, puts it through the grinder of history. My problem is exactly the opposite. I start from the theoretical and methodological decision that consists in saying: Let’s suppose that universals do not exists. And then I put the question to history and historians: How can you write history if you do not accept a priori the existence of things like the state, society, the sovereign and subjects?”1
Resultatet av Foucaults analys av samhällen och makt blir ett annat sätt att begripa vad stat och samhälle är än den liberala utopin om individuella ordningar som existerar var för sig, i sig själv, som sig själv (per se, latin: i sig själv).

Makthavare-ateism

Tidigare har jag analyserat makthavare-ateistism2 som brytning med föreställningen att en organisation eller person skulle kunna förvara och ha makt. Jag har också tagit upp brytningen med container-världsbild3 som tror att vi befinner oss inuti Sverige eller inuti Kapitalismen och innanför huden.
Michel Foucault förutsätter inte stora ordningar eller maktsystem där vi skulle vara instängda. Makt blir istället hur vi kopplar och riktar oss. Makt blir metoder, färdigheter och rutiner som vi och institutioner använder vid specifika tider och platser. Makt dyker upp och försvinner, återkommer vid olika tidpunkter, pulserar och flimrar. Makthandlingar svärmar med andra makthandlingar.
Foucaults forskning visar att staten inte har ett väsen: the state does not have an essence. The state is not a universal nor in itself an autonomous source of power.”4
Med Foucaults jämlika, makt-ateistiska, kritiska metoder upptäcker vi att politiska och vetenskapliga självklarheter ibland är fantomer. Och då och då faktiskt ren vidskepelse (skepelse: skepnad). Liberala och samhällsvetenskapliga vandringshistorier blir så självklara att den som ifrågasätter dem blir betraktad som idiot.
Foucault avmytologiserar staten: “The state is nothing else but the mobile effect of a regime of multiple governmentalities.”5

Mikromakt utan makro

Ifall vi förstår regerande och stat som kroppsliga vanor, färdigheter, sätt att prata, mikroinstitutioner, lydnadshandlingar så hamnar stat och regerande på samma nivå som familjer, dansklubbar, flaggstänger, stängsel och gränskontroller. Världen blir ganska platt snarare än bestående av olika nivåer: mikro-makro.
Michel Foucaults metod för att analysera makt hjälper oss dessutom att skissa en ontologi om samhällen och makt. Ontologi är läran om någots vara, om någots blivande. Foucaults maktanalys erbjuder en lära om blivande mer än en lära om varat. Eller snarare: varat är ett blivande. Varat är blivande igen och igen.
En jämlik, platt ontologi ger oss inte bara andra föreställningar om samhällen och världar än liberala föreställningar om sfärer och nivåer, den ger oss också metoder för motstånd. Motstånd får därmed ingripa mer jämlikt i hierarkier vilka inte existerar per se utan som reproduceras gång på gång.
Visst, svärmar av familjer består fortfarande av många fler individuella familjer än alla kollektiv och queera hushåll. Och flimret av Sverige-punkter kan tyckas överväldigande. Men i praktiken är handlingarna inte så mycket större eller mindre än varandra, i varje fall inte så mycket som när metodologisk nationalism och container-världsbilder skissar upp väldiga ordningar.
Precis som makt och motstånd är vanor och rutiner som behöver tränas och finslipas för att fungera ihop så är Foucaults metoder och teorier mer träning än insikt. Det handlar om att öva mer än att förstå. Men visst, då och då tycker vi oss förstå vår värld. Att förstå makt som flimmer och punkter är möjligen mer begripligt när det gäller krig än stater. Det finns inget Krig bortom smattret av kulor och missiler. Missförstå inte det här! Kriget kan inte bara reduceras till kulor. Krig existerar också som vapenhandel, och vapenhandel existerar också i pensionsfonder och banker, och pensionsfonder existerar också som flykt över land och hav.

Jämlik metod och jämlik ontologi

Jämlik ontologi och jämlik metod undersöker hur ordningar och hierarkier uppstår och kollapsar, för att dyka upp vid andra tidpunkter, på andra platser.
Jämlik metod undersöker hur handlingar blir makt och underordning. Men jämlik metod undersöker inte hur handlingar tillsammans producerar en väldig ordning. Maktordningar är inte aggregering, ihopslagning av lydnadshandlingar till en väldig totalitet. Lika lite som familjer producerar en väldig Familj producerar marknader en väldig Marknad.
Den jämlika ontologin gör att motstånd inte kan reducera sig själv till åskådare. Hierarkier växer fram och svärmar med andra hierarkier. Vi står inte bredvid detta. Ickevåldsmotstånd får därför också svärma med andra former av politik och motstånd. Det finns inget individuellt motstånd. Och tillsammans i allianser tränger motstånd undan förtryck och våld, överordning och underordning.
Det handlar inte om enkla fix eller success-stories. Lydnad kan lika gärna tränga tillbaka motståndet.
Jämlik metod undersöker hur vi agerar både makt och motstånd. Vi reproducerar makt och vi tränger undan och modifierar maktordningar. Det går inte att vara helt på ena sidan eller helt på andra sidan.
Foucault undersöker punkter i tid och rum, vart vi riktar oss och hur vi förflyttar oss. Det är också så som makt och motstånd blir till. Forskning, makt, motstånd skiljer sig därför inte så mycket från varandra.
Maktkritik lyckas lika lite som vetenskap, kapitalism eller staten skapa sig en egen domän vid sidan av: the analysis of micro-powers, or of procedures of governmentality, is not confined by definition to a precise domain determined by a sector of the scale, but should be considered simply as a point of view, a method of decipherment which may be valid for the whole scale, whatever its size. In other words, the analysis of micro-powers is not a question of scale, and it is not a question of a sector”6.

Per Herngren
2015 10 10, version 0.1

Referens


Fotnötter

1 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 3.

2 Per Herngren, Makthavare finns inte – makthavare-ateism, 2015, http://perherngren.blogspot.se/2015/03/makthavare-finns-inte-makthavare-ateism.html. Per Herngren, Makthavare finns ej: Erich Fromm, 2013, http://ickevald.net/perherngren/makthavarefinnsejFromm.htm.

3 Per Herngren, Träna bort containervärldsbilden, 2008, http://ickevald.net/perherngren/tranacontainerbilden.htm.

4 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.

5 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 77.


6 Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 186.

03 oktober 2015

Civilsamhället rekryterar oss att regera: Michel Foucault

Det är inte så att ”regeringen” regerar. Inte bara. Civilsamhället rekryterar organisationer och medborgare, protestgrupper och rebeller, att själva regera.


“Civil society … leads the individual to enlist ‘on the side of one tribe or community’”[1].

Genom att lojalt bli del av civilsamhället producerar organisationer och medborgare underordning och lydnad. Vi frestas gärna att skapa en dualism mellan lydig underordning och regerande. Några ger order och andra lyder. Men det är snarare lydnaden som regerar. 

Undersöker vi var besluten faktiskt tas upptäcker vi att de som lyder tar mängder med beslut. Fler än den så kallade ”regeringen”. Och att de beslut som ”regeringen” tar också är lydnad.

Eftersom ”regeringen” inte regerar speciellt mycket, kan underordningen fungera även med komplexa och flödande maktordningar: “civil society makes it possible to designate and show an internal and complex relationship between the social bond and relationships of authority in the form of government.”[2]

Regerandet, beslutandet, är en färdighet. En skicklighet i underordning.


Organisationer blir hybrider av stat och icke-stat

Det är alltså inte så att organisationer och medborgare underordnar sig en regering som sedan styr dem. Det existerar faktiskt inte så mycket centralstyrning som vi gärna tror. Visst, centralstyrning är en levande utopi hos både stater och organisationer. Och det händer gång på gång att överstyrning skapar tröghet. Trögheten kan leda till funktionell dumhet så att organisationen inte kollapsar, även då den gör helt tokiga saker. Eller till att medborgare och anställda hackar systemet så det faktiskt börjar fungerar.

Föreställningen om civilsamhället gör att organisationer, protestgrupper och folkrörelser regerar underordning. De regerar med staten. De blir staten. 

Allt detta problemlösande, beslutsfattande, organiserande blir genom civilsamhället samtidigt genuin underordning. Oppositionell, maktkritisk laglydnad blir självregerande.

Sjävlregerande folkrörelser, proteströrelser, företag, medborgare gör sig på så sätt till hybrider: De blir en del av statens regerande. De blir regerande. Samtidigt uppfattar de sig som civilsamhället, vilket definierar sig i opposition mot staten. “the idea of civil society as spontaneous synthesis and subordination … we are dealing with a stable equilibrium.”[3]


De underordnade blir subjekt

Ibland skapar proteströrelser en vidskepelse att det är regeringen som är subjekt. Och att det är de underordnade som är objekt. Detta kamouflerar makt.

Det är snarare tvärtom.

De som underordnar sig en chef eller en regering producerar ledaren som ledare. Ledaren blir objekt, objekt för underordning, objekt för organisationers och medborgares kritiska underordning. “within civil society there is no need of a pactum subjectionis, of the surrender of certain rights and the acceptance of someone else’s sovereignty. There is a spontaneous formation of power.”[4]

Makt är lydnad. Och genom civilsamhället är det lydnaden som regerar.

Per Herngren
2015-10-03, version 0.1

Referens

Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 302. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 308. 
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 305. 
[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 303.

29 september 2015

Kan kritisk lydnad begränsa staten? Foucault & civilsamhället

Liberalismens uppfinner civilsamhället för att både producera lydig underordning och samtidigt begränsa staten.

De tidiga liberala tänkarna kämpade därför med problemet hur lydiga medborgare och lydiga organisationer skulle kunna begränsa staten så den inte blir totalitär. De önskade en lydig underordning som samtidigt kritiskt protesterade mot statens maktmissbruk.

Michel Foucault visar hur underordningen är nedärvd från tidigare ordningar med kungar. Vissa maktordningar från kungaväldet införlivas alltså i den borgerliga staten. “In the seventeenth and eighteenth centuries the problem was how to find a juridical form at the origin of society, at the very root of society, which would limit the exercise of power in advance. … we are dealing with an existing society with phenomena of subordination, … and the problem is simply how to regulate and limit power within a society in which subordination is already at work.”[1]

 

Problemet lydiga medborgare och organisationer

Det var inte så att alla liberala tänkare bortsåg från problemet med att organisationer och medborgare blir helt laglydiga.

“’He who first ranged himself under a leader,’ (Ferguson says), did not perceive, that he was setting the example of a permanent subordination”[2].

När den borgerliga staten växer fram får vi den märkliga effekten att staten undviker att bli totalitär men att många maktkritiska organisationer och folkrörelser blir totalt laglydiga. Den totalitära lydnaden decentraliseras och blir självskapande. Det blir lydnad som producerar makt, snarare än staten.

Per Herngren
2015-09-29, version 0.1.1


Referens


Fotnötter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 309. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 306.

14 september 2015

Protesten ger staten makt: Michel Foucault

Civilsamhället får i tidig liberalism uppgiften att protestera, att hindra att staten blir maktfullkomlig. Organisationer och medborgare, som inte är del av statens apparat, ges uppgiften att hålla sig upproriska mot staten. 

Michel Foucault beskriver det så här: ”Since the nineteenth century, civil society has always been referred to in philosophical discourse, and also in political discourse, as a reality which asserts itself, struggles, and rises up, which revolts against and is outside government or the state, or the state apparatuses or institutions.”[1]

Civilsamhället är alltså tänkt som revolt mot staten.

Civilsamhället får på så sätt en dubbel funktion. Den får organisationer och människor att flockas runt ”nationalstaten”. Och samtidigt vända sig mot staten, protestera mot statens agerande.

Civilsamhället ska garantera en liberal revolt mot en stat som annars skulle begränsa utrymmet för konst, kultur, ekonomi, företagande, ägande och agerande.

Det räcker dock inte med att liberala tänkare uppfattar civilsamhället som en opposition. Medborgare och organisationer behöver själva bygga upp självbilden att den befinner sig i opposition till staten. Denna opposition mot staten omvandlas sedan till regerande: a tool for the criticism of reality … of a governmentality to which one is opposed and whose abuses one wants to limit, … it will be possible to find liberalism both as a regulative schema of governmental practice and as a sometimes radical oppositional theme.”[2]

På så sätt skapas ett statligt regerande som blir beroende av protesten, av oppositionen.

Negerande regerandeteknik

Civilsamhället ska alltså både generera lojal, lydig nationalism och samtidigt begränsa staten så staten inte blir maktfullkomlig. Civilsamhället blir del av statens regerande. Ett regerande som gör sig självbegränsande.

Liberalt regerande vänder sig bort från frågor kring rättvis fördelning av makt och resurser, bort från frågor om lokal, global och ekonomisk demokrati: civil society – which is very quickly called society, and which at the end of the eighteenth century is called the nation – makes self limitation possible for governmental practice … a self-limitation which infringes neither economic laws nor the principles of right, and which infringes neither the requirement of governmental generality nor the need for an omnipresence of government.”[3] 

Negerandet av staten utvecklas som ett sätt att regera. Staten regerar med hjälp av sin egen negation. Det är faktiskt bara om organisationer och medborgare vänder sig mot staten som det borgerliga regerandet blir möjligt.

Protesten blir på så sätt nödvändig för regerandet. Protesten blir del av regerandetekniken: ”this notion of civil society, amount to an attempt to answer the question … how to govern”[4]. “Civil society is … a concept of governmental technology”[5].

Tidigare ordningar före den borgerliga staten försökte ofta vara självrättfärdigande. Makten skulle rättfärdiga makten. Möjligen upptäckte även dessa ordningar att de blev starkare med en motpol. Och kanske fyllde kriget och ”fienden” denna funktion.

Protesten gör staten mäktigare än kejsaren

Det paradoxala med den borgerliga föreställningen om civilsamhället är att just negerandet av staten gör staten mäktigare och mer detaljstyrande än tidigare ordningar med kejsare och feodalherrar.

Civilsamhället som motvikt till staten genererar makt till staten. a government which conforms to the rules of right, and a government which nevertheless respects the specificity of the economy, will be a government that manages civil society, the nation, society, the social.”[6]

Kejsarväldet i demokratisk förklädnad

Det liberala regerandet gör sig egentligen inte av med kejsarväldet. Istället översätts det centralistiska kejsarväldet till centralistiska regeringar och styrelser. Det gör att centralismen blir även mer centralistisk än tidigare ordningar med kejsare och kungar.

Makten centraliseras alltså mer när oppositionella vänder sig mot ett föreställt centrum. I den liberala demokratin återuppstår kejsaren fast i nya kläder. Och mäktigare: the fact of power precedes the right that establishes, justifies, limits, or intensifies it; power already exists before it is regulated, delegated, or legally established. ‘We follow a leader, before we have settled the ground …”[7].

Vi får alltså den märkliga dynamiken att liberalismens rädsla för staten bygger en starkare stat än vad som kunde vara möjligt i tidigare former av självlegitimerande, självupptaget regerande.

This is … the ambiguity of all the devices which could be called ‘liberogenic,’ that is to say, devices intended to produce freedom which potentially risk producing exactly the opposite.”[8]

Per Herngren
2015-09-14, version 0.1

Referens


Fotnötter 

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296-297.

[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 320.

[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 295.

[5]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[6]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 296.

[7]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 304.


[8]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 69.

05 september 2015

Civilsamhället blir regeringens danspartner: Michel Foucault

Civilsamhället uppfinns av borgerliga tänkare för att begränsa staten. Resultatet blir märkligt nog att staten blir starkare än vad kungar och kejsare någonsin kunde vara.


Michel Foucault förstår liberalismen som ett uppror mot staten. The question of liberalism, understood as a question of ‘too much government’”[1]. Civilsamhälle uppfinns och tilldelas uppgiften att begränsa staten: what we see emerging in our twentieth century societies, is not so much the growth of the state and of raison d’État, but much more its reduction”[2].

I den liberala utopin får civilsamhället alltså i uppgift att bli motpart till staten. Som motpart bjuder civilsamhället upp staten till dans. Och staten bjuder in civilsamhället att bli del av sitt regerande. Civil society … seems to me to be absolutely correlative to the form of governmental technology we call liberalism, that is to say, a technology of government whose objective is its own self-limitation”[3].

Som motparter klänger sig staten och civilsamhället fast vid varandra. De gör sig ömsesidigt beroende. Precis som två dansare som dansar pardans. Liberalismen skissar alltså upp en antistat som tyr sig till staten, som binder sig själv till staten. Som regeringens motpol genererar civilsamhället ett batteri, en kraftkälla som ger staten makt och energi (power).

Vi ska dock inte reducera utopin om ett civilsamhälle enbart till en negation. Civilsamhället får även andra funktioner. Det öppnar upp ett utrymme utanför statens styrning, ett utrymme som staten inte ska kunna ockupera och kontrollera.

Stat och civilsamhälle som olika sfärer

För att kunna tänka sig något utanför nationalstaten utvecklar liberalismen föreställningar om olika sfärer. Olika sektorer, boxar eller sfärer uppfattas som särskilda från varandra. Dessa sfärer föreställdes vara ekonomi, marknad, kultur, föreningsliv, familjeliv.

Från början tänker sig de liberala filosoferna att alla dessa sfärer ingår i civilsamhället. På så sätt blir civilsamhället en sorts metasfär, en sfär som inkluderar de andra ickestatliga sfärerna.

Därmed blir det möjligt att föreställa sig samhället som en dichotomi av två motpoler: Stat och civilsamhälle: ”civil society is analyzed in Germany in terms of the opposition and relation between civil society and the state.”[4]

Utan denna tvåsamhet, dichotomi, skulle staten bara bli en organisation bland ett myller av andra organisationer, samhällen och gemenskaper.

Stat och civilsamhälle bygger upp relationen av två motsatta kön.  Två kön som dras till varandra. Som vänder sig till varandra. Som vänder sig mot varandra. Därmed får staten en partner i statsbygget. En partner som samtidigt är dess motpart.

Partnerskapet mellan stat och civilsamhället gör att staten blir mäktigare och mer centralstyrande än vad tidigare kejsare och kungar ens kunde drömma om.

Per Herngren
2015-09-05, version 0.1

Referens

Fotnoter

[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 321.
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 191.
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297.
[4]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 309.

25 augusti 2015

Existerar civilsamhället? Michel Foucault

Civilsamhället existerar inte som ett samhälle. Och inte heller som en egen sfär. Civilsamhället är snarare en instruktion om vart vi ska vända oss och hur vi ska agera.


I sina föreläsningar om biopolitik tar Michel Foucault avstånd från civilsamhället som något som existerar: “I think we should be very prudent regarding the degree of reality we accord to this civil society.”[1]

Civilsamhället får funktionen av vidskepelse. Civilsamhället blir fantomen av ett samhälle som vi tycker oss urskilja. Även om vi inte riktigt kan finna civilsamhället så uppfattar vi det. Det får liv som en (vid)skepelse, en skepnad. Även om civilsamhället inte existerar som samhälle så kan vi inte helt avfärda dess existens. Civilsamhället existerar som en regerandeteknik. “Civil society is not a primary and immediate reality; it is something which forms part of modern governmental technology.”[2]

Interface

Som regerandeteknik materialiserar civilsamhället som ett interface. Det skapar ett gränssnitt mellan regerande och underlydande. “To say it belongs to governmental technology does not mean that it is purely and simply its product or that it has no reality. … are born precisely from the interplay of relations of power and everything which constantly eludes them, at the interface, so to speak, of governors and governed.”[3]

Genom att bygga ett gränssnitt blir civilsamhället ett effektivt sätt att få organisationer att rikta sig mot staten, agera mot staten.

Gränssnittet är dessutom självinstruerande. När organisationer uppfattar sig som del av civilsamhället vet de vart de ska vända sig och vad de ska göra. Underlydandet blir sunt förnuft, en självklarhet.

Per Herngren
2015-08-25, version 0.1

Referens

Fotnoter


[1]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297. 
[2]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297. 
[3]  Michel Foucault, The Birth of Biopolitis, Lectures at the Collège de France, 1978-79, New York: Palgrave Macmillan, 2008, p 297.